Insidans skönhet - Kapitel 1 |
Jag ligger hemma helt ensam. Jag får ingen luft, kan inte andas. Tänker tillbaka på hur dagen varit. Det är hemskt.
Det är 7e april år 2008. Imorse hade jag vaknat av ett sms från min bästa vän Amina. Minns inte vad hon skrev med det måste ha varit något bra för jag blev väldigt glad. Solen lyste in i rummet genom persiennerna. Jag klev upp ur sängen och klev ut ur mitt rum in i vardagsrummet. Var på väg till toaletten. När jag fick syn på toa dörren blev jag stel i hela kroppen. Den var halvt öppen men det var inte allt. Liggande på golvet syntes en arm. Jag gick fram och slet upp dörren och gav ifrån mig ett öronbedövande skrik. Det hade kunnat väcka hela höghuset. Det var pappa. Pappa låg på badrumsgolvet. Han låg på mage. Jag satte mig ner bredvid honom och tog hans hand. Den var iskall. Jag satte fingret mot hans puls på handen, men den slog inte. Han var livlös. Nu grät jag. Jag skrek. Det stack till i hjärtat på mig mer och mer för varje gång jag såg på honom. Då hördes steg bakom mig. Jag såg upp. Det var Klara, min lillasyster. Hon stod där i sitt ljusblå nattlinne med sin godsedjurshäst i handen. En tår rann från hennes kind. Sedan kom det fler. Jag sträckte fram mina armar mot henne med en blick att hon skulle komma och sätta sig. Hon satte sig ner i mitt knä och jag höll om henne hårt. Vi satt hon pappa tills mamma kom upp och såg vad som hänt. Hon grät inte, men jag såg på henne att hon var ledsen. Hon gick direkt in till köket och ringde efter ambulans. Det tog bara fem minuter innan dom var framme hos oss. Jag höll min fars hand ända tills ena ambulansföraren bad mig släppa. När dom åkte iväg sprang jag efter. Men bara några meter för sedan sjönk jag ihop på marken. Gråtandes. Efter en stund kom Klara ut. Hon tog min hand och hjälpte mig upp. Sedan gick vi tysta tillbaka in i lägenheten. Nästan direkt åkte hon och mamma hem till farmor men jag stannade hemma.
Nu ligger jag ensam hemma på min säng och tänker. Hur fan kunde jag låta honom dö?
- Förlåt pappa, jag älskar dig viskar tyst jag för mig själv.
Jag springer ut i köket. Tar tag i allt jag får tag i. Glas, tallrikar och annat. Jag kastar allt i golvet. Det ekar i hela lägenheten när porslinet krossas mot golvet i miljontals bitar. Tårarna forsar ner för kinderna och med all ork jag har kvar skriker jag. Jag skriker tills all min kraft tar slut. Till slut sjunker jag ihop på golvet längs väggen. Där sitter jag länge. Jag skakar i hela kroppen och börjar hyperventilera. Jag försöker att ta det lugnt, men det går bara inte.
Plötsligt skiner solen in genom fönstret. Den lyser på bladen. Bladen till köksknivarna som står på bänken en bit ifrån mig. Just då, just nu i denna sekund skulle jag vilja känna ett av dom där bladen smeka min handled. Det är en idiotisk idé och jag försöker hejda mig själv. Men jag är redan på väg. Jag kryper fram på golvet och sträcker mig efter en kniv. Innan jag vet ordet av har jag den i handen. Jag håller den en stund i höger hand. Tittar på min andra hjälplösa hand. Placerar bladet mot handleden där pulsådern finns. Jag blundar, trycker så hårt jag kan och drar kniven snabbt åt sidan. Jag ler. Känslan är obeskrivlig. Ännu en gång skär jag. Sedan om och om igen. Det svider på ett skönt sätt. Det är vackert när skinnet öppnar sig och blottar insidan av min arm. Såren blir djupa och långa. Blodet rinner kraftigt från armen. Aldrig hade jag trott att det fanns så mycket blod inuti min kropp. Golvet under mig blir rött, rött av blod. Det började som bara några droppar. Nu har det bildats en pöl. Sakta glider kniven ur min hand. Min syn blir suddig och jag blir yr. Jag mår nästan illa. Jag sjunker ihop och lägger huvudet mot golvet. Sedan blir allting svart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 27 feb 10 - 17:12- Betyg:  | gud va bra!
Mejla när du lägger upp nästa del |
|
|
|
