Du, del 2 |
På rasten stod jag och krånglade med mitt lås när Emil kom framtill mig.
– Skulle du kunna visa mig runt lite? Jag blev så paff att jag tappade nyckeln till låset. Emil började sig snabbt ner och fiskade upp den och gav den till mig med ett leende.
– Öm... ja visst mumlade jag förläget och fick snabbt upp låset och la in läxorna jag missat under veckan som Klas hade pressat i min famn.
– Den här skolan är så stor! I min förra skola gick det bara 50 elever sa Emil när vi börjat gå längs korridoren. Men det förstås, jag kommer från ett litet samhälle där det inte finns så mycket barn. Allt känns så annorlunda nu, människorna, byggnaderna, husen... Emil babblade glatt på medan jag gick så gott som knäpptyst vid hans sida och visade upp vår fula skola. Jag hade aldrig tidigare träffat någon som han, någon som var så spontan och öppen. Han var så annorlunda mot det jag var van vid, så mycket mer.
På Lunchen satte jag mig vid vårt vanliga bord, det längst bort till höger. Emil kom och satte sig bredvid mig som om det var den mest naturliga sak i världen. Han pratade glatt på med Markus, Jugga, Martina och de andra. Det märktes att de inte riktigt visste hur de skulle hantera honom, var han godkänd eller inte? Alla tittade på mig som för att få min acceptans men jag visade ingenting och därför svarade de lite halvhjärtat på hand försök på att få igång ett samtal. Jag kände en plötslig stigande irritation mot dem allihopa, kunde de inte avgöra någonting själv utan att ha mitt godkännande? Jag kände att jag plötsligt inte orkade med dem längre och reste mig tvärt och högg tag i Emil
– Kom sa jag och drog med honom bord från bordet. Vi gick ut från matsalen och jag visade honom skogsdungen bakom skolan där vi brukade sitta och tjuvröka. Jag satte mig på den sluttande gräsmattan och kände plötslig en väldig lust att förklara mig för Emil när han satte sig bredvid mig. Men istället kom det tårar, massvis med tårar. Emil la armen om mig och där satt vi tysta, utan att någon av oss sa något. Jag började frysa i min korta kjol och tunna tröja så Emil föreslog att vi skulle gå hem till honom.
– Jag bor alldeles i närheten sa han och reste sig. De visade sig att han bodde i ett hus alldeles bredvid Maja. Huset var stort och vitt med stora fönster och en liten trädgård. De hade fått i ordning allt sånär på några stora kartonger som stod i köket. Emils mamma var hemma och hälsade lika glatt och obekymrat på mig som hennes son gjort några timmar tidigare.
– Hej! Jag är Gunilla, Emils mamma! Du måste ursäkta röran, vi har inte fått i ordning allt än.
– Jag tycker nu har det fint sa jag och kände mig dum. Jag heter Aina...
– Aina? Oh vilket fint namn! Visst är det någon författare eller liknade som heter så? Utan att vänta på svar fortsatte hon vänd mot Emil:
– Det finns bullar under bakduken, jag har precis bakat, det är bara att ta för er! Jag måste gå och handla mer mjölk, allt tog slut i morse! Du skulle bara veta hur mycket tonårskillar dricker, och äter för den delen också! Skrattade Gunilla mot mig och tog av sig det blåa förklädet som var fullt av mjöl. Emil gick bort mot diskbänken och tog fram ett fat och två glas. Jag satte mig vid köksbordet och såg ut genom fönstret. Emil placerade fatet som nu var fyllt med nybakta bullar på bordet tillsammans med glasen och ett paket mjölk som han makalöst nog lyckas frakta till bordet på samma gång. Jag vet inte hur många bullar jag fick i mig samtidigt som vi satt och pratade.
– Har du en brorsa? Undrade jag och syftade på han mammas ”Du skulle bara veta hur mycket tonårskillar dricker”
– Japp, en storebror. Han heter Oskar fyllde 18 förra veckan, men jag lär väl inte bli av med honom på ett tag ändå skrattade Emil och tog en tugga på bullen.
– Har du några mer syskon?
– Ja min lillasyster Fanny, hon är sju. Du då, har du några syskon?
– Nej, det är bara jag och mamma, pappa försvann för länge sedan. Jag vet inte ens vad han heter svarade jag och såg på Emil, jag visste inte hur han skulle reagera med sin perfekta familj. Men jag hade inte behövd oroa mig, han bara nickade och började prata om sin pappas nya jobb, som om han visste att det var ett känsligt ämne.
När jag gick hem från Emil kändes allt mycket bättre. Jag älskade hans sätt att beskriva saker på, han var så intensiv att han gjorde allt levande. Han hade berättat om byn där han bodde, om sina vänner och hans förra flickvän Erika. De hade varit tillsammans två år men gjort slut strax före han flyttade när de förstod att det inte skulle hålla. Men Emil sa att han kommit över henne och att de var bra vänner nu. Jag njöt av den varma vårsolen när jag gick förbi längorna av identiska radhus. Jag kände mig glad, lycklig. Emil fick mig att må bra helt enkelt. Jag älskade att han var annorlunda och att han förstod, förstod att jag inte villa prata om min familj, han frågade inget mer efter att jag berättat om min okända pappa. Jag kände lycka och smakade på den. Men tyvärr inte så värst länge, halvvägs genom lyckoruset spottade jag ut den igen. Orsaken? Min mamma. När jag kom in genom dörren hade jag bestämt mig för att förlåta henne för örfilen ”it´s no big deal” tänkte jag och sparkade av mig skorna. Jag fick genast syn på de bruna okända skorna, herrskorna. Då hörde jag skratt inifrån köket, den ena tillhörde min mamma och den andra någon okänd. Jag gick ut i köket och fick se min mamma sitta och skratta med en främmande man. Han hade ljust kortklippt hår, var bredaxlad och lång.
– Hej, Jag heter Erik! Hälsade den mannen glatt.
– Ja det här är min dotter Aina då sa mamma och log stort. Hon hade piffat upp sig, tagit på sin mörkblå korta klänning och sminkat sig. Dessutom hade hon lagat middag, och det var länge sedan sist. Vanligtvis brukade det bli färdigmat, nudlar eller i bästa fall köttbullar och makaroner. Nu stod kött, bakad potatis och en stor sallad på bordet.
– Sätt dig! Uppmanade mamma mig och visade på stolen bredvid Erik. Istället gick jag runt bordet och satte mig bredvid henne och tog för mig en potatis.
– Jaha Aina.. hur går det i skolan för dig då? Undrade Erik överdrivet intresserat och såg på mig. Jag gav honom en lång blick men svarade inte. Skulle väll han skita i. Det kändes som om han visste precis hur det gick för mig, fullständigt åt helvete.
– Aina du kan väll svara åtminstone sa mamma utan att få någon respeons från min sida. Jag orkade inte vara med när hon lekte perfekta familjen, den leken fick hon klara själv.
– Aina vad är det med dig sa mamma skarpt, du måste ju svara om man pratar med dig!
– Vad fan låt mig bara vara, okej? Skrek jag och skyndade ut ur köket. Jag hörde mamma ursäkta sig och komma efter mig in på mitt rum.
– Vad i helvete håller du på med?! Sa hon argt. Erik har fan inte gjort dig något!
– Vad spelar det för roll om jag är taskig mot honom, han kommer väll ändå inte stanna länge?
– Och vad menar du med det sa mamma vasst och såg på mig
– Du har aldrig förut behålligt en kille i mer än en vecka. Jag hade sett mammas killar komma och gå genom åren och det hade aldrig förut blivit något långvarigt.
– Va fan Aina, nu kommer det verkligen att bli något, jag vet det sa mamma och lät genast snällare. Jag försöker faktiskt? Att det inte har funkat alla gånger... jag vet att det varit jobbigt för dig men det är jobbigt för mig med. Men det känns verkligen bra nu, jag gillar verkligen Erik! Snälla, du kan väll försöka vara trevlig åtminstone? Hon lät nästan bedjande så jag nickade och följde med henne ut i köket igen. Jag ursäktade mitt tidigare beteende och ansträngde mig verkligen för att vara trevlig, för mammas skull.
- Vad tycker du om honom? Erik hade gått och jag hjälpte mamma att stöka undan i köket. Hon såg ivrigt på mig och jag svarade det hon ville jag skulle svara, det jag alltid svarade:
- Han är väll okej.
- Visst har han är han snygg? Fnissade mamma och lät som en nyförälskad tonåring. Hon var verkligen som en- hennes små förälskelser gick över lika snabbt som det kom. Jag var van vid det här, hennes killar kom och gick och hennes humör med dem. Jag suckade och fortsatte på mina inövade svar
- Visst mamma, visst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lovely__ - 14 jul 06 - 02:33- Betyg:  | Jätte bra! Du har verkligen talang, det är precis som om man läser en bok som man köpt eller nått :)
MER TACK! :) | | Wonderchild - 30 maj 06 - 03:26- Betyg: | Vilken bra novell du har skrivit, har läst del 1 också ;)
ska läsa del tre strax! Jätte bra skriver, verkligen ;)
Allt är så realistisk och så bra beskrivet ;) | | _Viicky - 28 maj 06 - 22:05 | | mer, tack:D | | vattendroppe - 28 maj 06 - 05:50 | | jätte bra! hoppas nästa del kommer snart!! |
|
|
|
