[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 46' |
HAHA ni som kommenterar är för goa, funderar på om ni är helt hjärntvätta ibland. Ska jag sattsa på att bli sektledare, ärligt mina karaktärer finns inte på riktigt hahah <3 på er :]
Mario Gonzales
”Hade du roligt igår Mario?”
Mario låg på mage i soffan och lät ena armen hänga över kanten så att knogarna träffade golvet. Han ryckte lätt på armarna och drog i vardagsrumsmattans fransar och suckade. Det hade väl varit ganska roligt, eller egentligen hade han inte haft det minsta kul, men det kunde han inte säga till sin mamma som ansträngt sig för att alla skulle ha roligt.
”Visst” Mumlade han och gäspade, trött var han också, trott att han sovit minst tre timmar mer än vanligt och han hade inte druckit något heller. Mer än vin till maten, det smakade skit men hans mamma sa att det var fint.
”Har du inte varit ute och hämtat tidningen?”
”Nää…” Mario önskade att hans mamma kunde gå någon annanstans, han hade inte ens fått vara ifred i sitt rum, därför hade han flyttat sig från soffan till sängen.
”Varför inte det då?”
Mario ryckte på axlarna igen, fattade verkligen inte Sierra att han inte alls kände för att prata alls. Inte ens lite, om han ville det skulle han gått till henne för länge sedan. Det kanske han skulle göra senare, det gjorde han alltid. Men precis då ville han bara ligga där och tycka synd om sig själv, eller vad han nu gjorde.
”Har du ätit frukost än?”
”Nää…” Han hade inte duschat eller klätt på sig heller och klockan var nästan ett på dagen. I vanliga fall skulle han hunnit med en hel del redan, men inget hade blivit gjort. Med tanke på att inget hade blivit som han tänkt sig.
Mario satte sig upp och slängde upp fötterna på bordet igen men Sierra var där och petade ner dem. Enligt henne hörde fötterna hemma på solvet eller i ett par skor, men inte på bordet. Som om inte alla hade fötterna på bordet någon gång. Milan hade dem där hela tiden, förvisso var det oftast Mario som gick och petade ner hans fötter.
Nu kunde Mario faktiskt förstå varför Milan alltid hade fötterna på bordet, det var skönt och ganska avslappnat. Sierra satte sig bredvid Mario, utan inbjudan, synd att soffan var hennes så Mario kunde inte ens klaga.
”Är det Liam?”
”Nää…”
”Något annat kärleksproblem?”
”Nää…”
”Så det är alltså Liam?”
”Jaa…” Mammor, de verkade se igenom sina barn hur lätt som helst, Sierra var inget undantag. Hon hade säkert räknat ut att det var Liam när Mario inte gick upp klockan sju för att hämta tidningen och dricka kaffe.
Mario kände inte för att prata om det, han hade inget att säga. Han hade bara sagt som han kände, att gå runt att vänta på Liam när Liam bestämt att de två aldrig skulle hända var något han inte orkade. Det berättade han för sin mamma, det och lite andra saker. Sen kom det fler och allt som hade hänt på kamping. Det som hänt efter och Erik och, han lämnade antagligen inte ute något alls. Utom de snuskiga delarna förstås, de behövde hon inte veta om.
”Men sånt har väl aldrig du haft problem med… att dejta eller vad ni ungdomar kallar det?” Sierra hade rätt, han kunde peka på någon och få den utan större ansträngning.
”Nej! men nu har jag aldrig försökt dejta en schizofren hora som egentligen inte finns heller” Nu var det Mario som lät schizofren men det var så Liam hade sagt, att han inte fanns, vilket han såklart gjorde.
”Kalla inte stackaren för så hemska saker” Sierra hade rätt, Mario visste inte ens om han var schizofren, det var bara något han antog.
”Gjorde jag fel som sa sådär till honom igår?” För första gången i hela sitt liv tvivlade Mario på sig själv, men han kunde faktiskt ha skött det hela betydligt smidigare. Förvisso betydligt osmidigare också, men ändå han kunde lika gärna ha gjort det värre nu. Men Liam verkade ärligt talat inte allt för intresserad av Mario.
”Det vet bara du”
Om Sierra ansåg att det bara var Mario som kunde veta det så bestämde han sig för att han gjort helt rätt. Det fanns ingen anledning för Mario att försöka få Liam, det var ändå som att vara tillsammans med Julia. Enda skillnaden var att Liam var den enda i förhållandet som var otrogen.
Till och med Milan verkade lyckas bättre än vad Mario gjorde och så hade det aldrig varit innan. Mario var såklart glad för sin brors skull, men för det behövde det väl ändå inte gå automatiskt åt helvete för honom? Mario fick helt enkelt ta och göra det enda rätta, sätta sig själv på marknaden igen. Han skulle gå och tänka på Liam när han kunde få någon som faktiskt uppskattade hans försök. I Marios huvud lät det som att han tänkte dra tag i första bästa men så var det inte. Han hade haft ett par på G lite här och där, vilket fick honom att låta mer som en player. Det var han inte heller, han bara Mario, för snäll för sitt eget bästa vissa dagar. Nej, Mario skulle inte alls slänga sig armarna på någon han var lite smått förälskad i, vilket var Kevin från stranden och, nej det var bara han. Den där tjejen också, men hon räknades inte eftersom att Mario faktiskt aldrig pratat med henne. Men nu när Milan skaffat massa nya vänner kanske han också skulle göra det. Vänner kunde han faktiskt inte få för många av, inte en chans.
Mario lyckade åtminstånde rycka upp sig tillräckligt mycket för att ställa sig i duschen och tvättade bort all kärringparfym som fastnat på honom efter många kundpussar och kramar från släktingar. Parfymen som hans mamma tvångsmässigt sprayat ner Liam med satt inte på Mario som den borde ha gjort. Lilla Liam som såg så söt ut i den något stora kostymen. Som hade sprungit efter Alice under hela dagen och suttit för sig själv och tittat på när de andra dansade. Mario visste detta eftersom att han sneglat på Liam medan han blev slängd mellan sin mamma, släktingar, vänner och brudgummens släktingar och vänner. När det var sydamerikanska bröllop som gällde var det inte så att allt fokus var på brudparet, utan att även fösa ihop nya par, så att de skulle få sig ett till oförglömligt bröllop.
Marios Faster Maria hade försökt få ihop honom med ett kusinbarn från brudgummens släkt. De hade dansat lite, men ingen av dem var ärligt talat intresserade. Dessutom ville inte Mario ha en sydamerikan till fru, han ville ha en schizofren hora som egentligen inte fanns. Den som inte fanns kunde man inte få, så var det bara. Men ändå kunde Mario inte låta bli att vara tacksam för att hans faste Maria inte försökt få ihop honom med en av hans egna kusiner. Det var ganska vanligt att de gifte sig med varandra där borta, men Mario skulle aldrig gifta sig med sin kusin, han skulle inte gifta sig alls föresten.
När Mario ansåg att han var ren och presentabel gick han ner i köket och öppnade kylskåpet. Han hittade såklart inget som föll honom i smaken, han var inte sugen på något. Men det kändes som att blodsockret var nere i botten så något var han tvungen att göra. Därför blandade han en proteindrink och satte i ett sugrör. Det var faktiskt inte speciellt gott och det verkade smaka bättre med sugrör, eftersom att smaken inte kändes så bra då.
”Vad vill du ha till middag sedan?” Sierra verkade lika munter som vanligt, tydligen var det Liam det var synd om och inte han. Vilken skitmorsa han hade, eller det där menade han faktiskt inte, men han tänkte det ändå för det kändes bra.
”Vet inte” Mario drack upp resten av sin äckliga drink och ställde ner glaset i diskmaskinen.
”Jag ska slänga mina kläder” Han hamnade i sitt rum igen och öppnade garderoben. När han ändå skulle Afrika eller lägga in det till Milan som vägrade köpa kläder, någon om att det var för dyrt.
Mario tog upp par byxor och höll dem framför sig, helt klart försmå, den högen ökade snabbt med gamla jeans och mjukisbyxor. Det som blev kvar i högen med byxor som han faktiskt kunde använda var ett par svarta slitna med hål i och ett par ljusare. De slängde han i högen som han inte ville ha, ljusa byxor såg helt enkelt inte bra ut på honom.
Mario tog upp fjärkontrollen till stereon och tryckte på play, en skiva som ha fått av Alice låg där och snurrade en stund i ensamhet innan den började spela.
It always starts like this,
A harmless an simple thing to fix.
Contagious and spreading quick...
Like cracks in ice,
Wholly claiming our lives
While we sleep
Mario fortsatte med sina kalsonger, när han öppnade byrålådan såg det ut so matt han hade överflöd av dem. Bara för att besviken plocka upp par efter par i färgglada mönster som ha nu växt ur. Strumpor med hål i. Det var bara att slänga alltihop, ingen skulle vilja återanvända det där. Han suckade när han tittade på högen han slängde, den som var långtifrån så stor som den skulle bli. Tänkte på stackars Liam som inte hade några kläder alls, men än kanske ett ombyte, och där stod Mario och bara kastade sina. Mest kastade han dem för att han var arg, för det lät garanterat byxor i den där högen som fortfarande passade, bara det att han var för arg för att behålla något av det egentligen. Ingen bra anledning hade han till att vara arg heller, han bara var det i största allmänhet, eller kanske en anledning till att slippa vara ledsen. Sånt tog få på krafterna, det gjorde förvisso att vara arg också men inte på samma sätt.
We'll pray for Heaven's floor to break,
Pour the brightest white on blackest space,
Come bleeding gloriously through
The clouds and the blue.
Forcing on place from two,
Filling formulaic views,
Only love proves to be the truth.
Mario fortsatte med t-shirtar och linnen, de flesta slängde han i högen han inte ville ha längre. Bara för att han var så trött på alla kläder, han såg likadan ut varje dag. Dessutom hade hans dryga bror precis samma kläder, som om de inte räckte med att de redan var lika nog. Men det första han slängde var ändå en hög med vita t-shirtar och linnen. Bara för att Liam alltid gick runt i det, förvisso med färgfläckar på, stackars Liam som vägrade inse att han fanns precis lika mycket som alla andra. Mario förstod verkligen inte hur någon ens kunde komma på tanken att säga så.
When heaven meets the earth,
We will have no use for numbers
To measure who we are and what we're worth.
Skjortor sparade han en hel del, och ganska många linen, men pikétröjor slängde han allihop. Han använde dem ändå aldrig, det var bara hans mamma som köpte dem och satt att det skulle passa honom. T-shirtar hade han i ganska många upplagor och därför sparade han bara de han tyckte bäst om. De som satt lite och var antingen V-ringade eller U-ringade i halsen, men inte de som gick för högt upp, de var obekväma och de kändes som att han skulle strypas.
Mario tittade på högen med kläder som han faktiskt aldrig använt, de där pikétröjorna. Han kanske skulle ge dem till Liam, men Liam skulle bara klippa sönder dem eller nått. Hur som helst skulle han i alla fall inte vilja ha dem. Så bra kände Mario honom, så att han visste att Liam inte skulle ta emot välgörenhet. Liam var mer den typen som jobbade hårt för att få ihop pengar.
When Heaven meets the earth,
We will have no need for mirrors
To tell us who to be
And where we fit into this awkward point of view.
Mario bestämde sig ännu en gång för att han gjort helt rätt, han hade gjort helt rätt, det fans ingen annan förklaring. Det var knappast så att Mario hade lämnat honom helt ensam, han hade både Kim och Filip.
Kim! Mario hade helt glömt bort honom och kastade sig nästan på telefonen för att ringa. De hade inte pratat med varandra på ganska länge, och dessutom var Kim den enda som kunde uppdatera honom om Liam.
Kim svarade, han lät nyvaken och lite irriterad, men lovade ändå att komma över om några minuter. Kanske i hopp om att Sierra precis lagat mat så att han skulle kunna få äta. Det var i stort sett den enda anledningen till att Kim kom över, för att äta. Annars brukade de mest vara ute och hitta på saker, utom de där filmkvällarna som ramlat bort.
Mario studerade högen med kläder som fortfarande var gångbara och mycket väl skulle kunna växlas in mot pengar i en secondhand butik. Det skulle förstås inte Sierra gå med på, kläderna skulle skänkas till de mindre lyckligt lottade. Efter att hon gjort en egen utrensning och slängt de moderna jeansen med hål i, de som hon kallade trasiga. Lite skulle antagligen gå till Milan, som faktiskt var en bättre behövande, resten skulle skänkas.
When angels meet the earth, may our bodies be light.
When angels meet the earth, may our heavy hearts untie.
When angels meet the earth, may our bodies be light.
May our bodies be light for you.
”Hej” Kim ramlade in i rummet och lät andfådd, han andades häftigt och torkade svetten ur pannan. Antingen hade han sprungit väldigt fort eller cyklat som en galning, för det kunde inte varit mer än en kvart sedan Mario ringde.
”Ska du inte ha den där?” Kim pekade på högen med pikétröjor som låg hopvikta i en hög på golvet. Mario skakade bara på huvudet, Kim log glatt och tog den översta som han bytte till. Som om han skulle bli mindre svettig av att byta tröja.
”Du kan ta alla om du vill, jag använder dem ändå inte”
”Ge dem till Liam”
”Gör det själv”
”Jag vill väl inte springa dina ärenden jämt”
”Det var din idé inte min”
De sa inget mer på en ganska lång stund, men sen ryckte Kim lite på axlarna, som att visa att han för länge sedan lämnat ämnet. Kim kanske inte ville prata om Liam och ärligt talat ville inte Mario heller det. För ingen verkade stå på hans sida ändå, kanske Milan kände för att lyssna på hans klagande. Lite rätt till att klaga hade han, för det gjorde han aldrig annars. Inte ens när han egentligen borde klaga eller ifrågasätta, ibland var det lika bra att hålla med.
”Hur var det igår då?” Kim såg nyfiken ut, äckligt nyfiken som en skvallerkärring såg ut att vara när hon visste att det fanns möjlighet till en saftig historia.
”Så du har alltså pratat med Liam?”
”Ja”
”Då vet du väl?” Mario kände sig lite irriterad på Kim och kände för att ge honom en fet utskällning som stoppade näsan där den inte hörde hemma. Men han kunde inte skälla ut Kim, det var ingen idé. Däremot fräste han åt honom och gav honom en mordisk blick.
”Men du Mario…” Nu lät Kim som han alltid gjorde i sina försök till att muntra upp Mario lite.
”… det är ju inte ditt fel”
Mario kände sig lite lättad, äntligen någon som verkade tycka att han gjort rätt, eller åtminstånde hade någon form av sympati. Att det kom från Kim var lite av en chock, sådär allvarlig kunde väl inte han vara? Kim kanske hade slagit i skallen eller något annat opassande, det var inte första gången i sådant fall.
”Men du, han är faktiskt min kompis” Fortsatte Kim, Mario tänkte inte hindra dem från att vara kompisar, men Mario orkade inte tänka på Liam han blev bara ledsen då, eller arg, kanske rent av besviken. På Liam som inte var mottaglig för hjälp, på sig själv för att inte ansträngt sig tillräckligt och på Alice. Han var grinig på Alice som faktiskt verkade vara på Liams sidan, säkert för de hade samma idiotiska konstintressen. Mario fattade inte ett skit om när de pratade om Velázuquez eller Caravaggio, om det ens var så de hette. Den enda konstnären Mario kände till var Picasso, vilket inte imponerade, varken Liam eller Alice.
Sierra klev in i rummet och tittade på högen med kläder ett par sekunder innan hon suckade, nästan ljudlöst.
”Är ni hungriga? Vi grillar”
Kim var ute ur rummet på två sekunder och Mario ryckte bara på axlarna innan även han lämnade rummet. Sierra verkade dröja sig kvar. Kanske för att plocka kläder, eller för att några sekunder begrunda sig över sin äldsta (med en minut) sons märkliga beteende.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | prickigthallon - 28 feb 10 - 21:50- Betyg:  | | Jag är också hjärntvättad! :D Så jäkla bra :D maila gärna <3 | | kiichigo - 28 feb 10 - 18:11- Betyg: | Jag antar att jag är hjärntvättad då...
Hur som helst så är du superduktig^^ | | SoGetLost - 28 feb 10 - 17:19- Betyg: | | super jätte bra:D:D har tyvärr inte mer att säga idaag:( mejla?:D | | Mp3 - 28 feb 10 - 00:22 | Fuck you. Liam och Mario finns på riktigt. För denna berättelse finns på riktigt och därmed existerar pojkarna också. SÄG INTE EMOT MIG! *skrika upprört*
Och eh, ja. Jag är något förhäxad av denna historia. Den är liksom väldigt bra och ja, allt sådant där. MEN POJKARNA BORDE ÄNDÅ BLI TILLSAMMANS SNART *skrika vidare med upprörd röst*
Juste ja. Du skriver fantastiskt och jag reagerar konstigt av denna <3 | | Wiihu - 27 feb 10 - 22:05 | | Super :D | | WalkingTheDemon - 27 feb 10 - 15:34 | | Åh så bra<3 |
|
|
|
