Sofia Del 42 Tibby |
Både Sofia och Martin tittade på henne, med förvånade blickar.
Hon struntade i dem och fortsatte berätta.
-"I ungefär 3 veckor har Timmy tvingat mig att ha sex med honom. Och när
du såg oss i sängen, dagen innan du gjorde slut Martin. Så var det första gången
han tvingade mig. Men då var det inte regelbundet. De va bara en gång då och då." sa hon
och tog ett andetag och fortsatte sedan. "du förstår inte hur mycket jag grät den natten.
Du förstår inte hur ledsen jag var då du sa att det var slut. Jag älskade dig så. Men ser
fortsatte Timmy, och jag hade ingen att snacka med om det. De var för känsloladdat mellan dig
och mig. Och sen blev det aldrig av att jag sa det."
De tittade på henne, och hon tittade ner.
-"Är du gravid?" sa Martin och tittade på henne.
-"Ja," sa hon tyst, nästan ljudlöst.
-"Hur länge har du vetat om det?"
-"3 månader i dag." sa hon och vågade inte möta hans blick.
-"Så barnet är alltså mitt?"
-"Ja,"
Sofia visste inte vad hon skulle göra, hon visste vad förnuftet sa, men hon visste att hjärtat sa
de motsatta.
-"Och Timmy har tvingat dig till sex?" sa han och tittade på henne
-"Ja,"
-"Men älskling, varför sa du inget?"
-"Jag vågade inte, han hotade med att slå ihjäl mig." sa hon med ögonen fyllda av tårar.
-"Ska du behålla barnet?"
-"Mmmm." sa hon
Han gick fram till henne, och satte sig bredvid. Han kysste hennes mun, och rörde hennes rygg.
-"Du är bara 15, Marina." sa Sofia
-"Ja, men jag vill ha barnet!" sa hon och stirrade på henne
Sofia fick inte fram ett ord, utan bara nickade.
-"Jag älskar dig" sa Martin och tittade på Marina
-"Jag älskar dig med!" sa hon och log
-"Vi ska klara detta, jag jobbar ju. Och du får studera, så du kan bli något bra."
Hon nickade och log mot honom.
Sofia log mot dem då hon såg hur kära de var. Hon lämnade de sedan, och sa att de fick ringa om det
var någonting.
Ju mer hon tänkte på barnet, ju mera ville hon att hon skulle varit 20 år gammal, och att Jonathan levde så hon
kunde föda hans barn. Hon ville så gärna ha hans barn. Föda hans barn, men det skulle alltid förbli en dröm, det visste
hon. Han levde ju inte längre.
Hon tittade upp mot himmeln och kände hur mycket hon saknade Jonathan, hans kramar, hans kyssar. Hela han, hans personlighet.
Hon älskade Andreas, men inte alls lika mycket som hon älskade Jonathan.
Hon kände hur tårarna började rinna ner för hennes ansikte.
-"Jonathan, jag saknar dig så" sa hon tyst för sig själv där hon gick.
Men att hon fortfarande älskade honom så innerligt, och att hon saknade honom skulle förbli en hemlighet. För alltid.
En timme senare var hon tillbaka i lägenheten. Andreas satt på golvet tillsammans med Sabina och Patrick och spelade spel.
Hon log mot dem, och gav Andreas en puss.
-"Hej älskling, hittade du Marina." sa han och log
Hon nickade och satte sig på golvet vid dem. Hon hörde hur någon knappade på en dator.
Hon reste sig och gick in i arbetsrummet.
De var helt tomt, ingen var där. Hon gick till de andra arbetsrummet, men ingen satt där heller. Men datorn var på.
-"Var är Mamma, och Pappa? ropade hon till Andreas,.
-"De stack tidigt i morse, de skulle till Camillas kompis Tilda, hon mådde inte bra så de är väl på sjukhuset.
-"När stack de ungefär?"
-"Kanske 8."
Hon tittade på dataskärmen där hon såg ett dokumet vara öppet.
-"Jag kommer snart," ropade hon och satte sig vid datorn och började läsa lite.
"Hejsan Sofia, jag vet att de är du som läser detta, för ingen annan kan se var det står. De ser bara ett blankt dokument.
Jag hör hur ditt hjärta skriker, jag hörde de du sa i parken, då dina tårar rann. Man du vet vad jag har sagt, Andreas kommer
göra dig lycklig och jag vet att du älskar honom. Men jag vet också att du älskar mig. Jag har sett hur du gråter på nätterna, och
ropar mitt namn. Jag hör dig när du säger att du vill att jag ska vara där. Men du vet att de kommer finnas tid för oss, men det är
inte än. När vi möts, så lovar jag dig att jag kommer stå där med öppna armar. Jag vakar över dig från min plats i himmeln.
Älskar dig// Din Jonathan.
Hon läste igenom dokumentet igen, lite fort. Och det stod samma sak igen. Men då hon skulle läsa det för tredje gången, stängdes darton av
och allting slocknade.
Hon tittade skrämt på datorn, och förstod inte hur Jonathan kune höra henne. Visste han att hon tänkte på honom nu? Visste han att hon satt här?
Hon visste inte vad hon skulle tro, allt som hände var så skrämmande.
Hon gick ut till Anderas som fortfarande satt på golvet, och spelade spel.
Hon log mot honom, och gav honom ännu en puss.
Han kysste henne igen, och hon lade sig i hans knä och han strök henne över håret.
Det kändes ändå som om det fanns ett starkt band mellan dem som inte skulle brytas.
- Vad ska vi göra sen? frågade han
Hon log lite busigt mot honom, och han förstod vad hon menade.
-"Vi är barnvakt!" sa han och skrattade
De skrattade båda två, och hon kände ändå hur glad hon var. Hur bra var inte allting egentligen, varför begärde hon så mycket mer?
De var något hon inte förstod själv.
Jonathan hade haft rätt, Andreas skulle göra henne lycklig.
På kvällen sedan, gick de in i sovrummet, där de myste ordentligt.
Men på natten grät Andreas.
-"Älskling vad är det?" frågade hon och strök honom över håret.
-"Vanessa, jag saknar vanessa så. Vi som precis fått träffas igen efter 10 långa år. Och nu är hon borta igen.
Hon började också gråta, de hade tillbringar flera år tillsammans. Delat varandras hemligheter, och pratat om allt.
Att veta hur mycket de hade tyckt om varandra som vänner, och att deras vänskapsband var så starka. Hon hade ingen att riktigt prata om när det
gällde vissa saker. Jonathan till exempel, hur mycket hon saknade honom.
Ingen som ville lyssna och trösta henne på samma sätt som Vanessa gjort för henne.
Alla stunder de hade skrattat tillsammans, skojjat,busat, alla de gånger de gråtit och tröstat varandra. Alltid ställt upp för varandra. Tiden var
nu borta. De var också bara minnen.
De skulle förbli minnen hon inte kunde dela med någon.
Vad gör man i dessa stunder, vad gör man alla dessa gånger då man verkligen saknar?
Dagarna gick, och sorgen var fortfarande stor. Begravningen skedde, och hon och Andreas stöttade varandra igenom den.
Dagar blev till veckor, och veckor till månader och ett år senare stod hon där fortfarande tillsammans med Andreas. Marina hade fött barnet, som blev
en flicka. Hennes namn blev Tibby. Marina hade alltid älskat de namnet även om Marina själv inte förstod varför. Tibby var oerhört söt, och var en avbild av sin mamma
och hur hon såg ut i den åldern. Sofia hade sett kort på Marina som bebis. Och Sofia hoppades innerligt att hon skulle bli så lik Marina som möjligt. Eftersom Marina var
otroligt söt. De grå ögon, och de blonda håret hade Tibby ärvt av sin mamma. Hon var ett ett Aprilbarn, hon hade fötts den 2 April, och var nu ett halv år gammal.
Camilla och Marina hade snackat en del om vad det innebar, och att hon alltid fick komma till dem om de var problem. Skola och så.
Camilla som också varit gravid under 8 månaders tid väntade också sitt fjärde barn snart. Sofia och Andreas tillbringade mycket tid i lägenheten tillsammans
med Sofias familj. Andreas kom bra överrens med alla, och den som gillade honom mest förutom Sofia det var hennes pappa Erik.
Sofia kände hur livet började ordna upp sig, men att saknaden av de två bortgångna fortfarande var stora hål i hennes hjärta.
Hon umgicks med sina nyfunna vänner, som nu hade blivit hennes nära vänner och de klagade aldrig över att hon tillbringade den mesta tiden tillsammans med Andreas.
De träffades ju i skolan.
Marica i hennes klass hade blivit hennes nya bästa vän, men hon ersatte aldrig Vanessa. De skulle hon aldrig kunna göra.
De umgick en del, och Marica var väldigt förtjust i Sofias familj.
Sofia förstod inte varför alla hennes nära tyckte om hennes familj, men det var nog deras lättsamma sätt.
En varm oktober dag gick hon tillsammans med Anderas i parken, där hon hittat Marina ett år tidigare.
De gick och höll varandra hand i hand. Och allting kändes så fantastiskt.
De hade varit tillsammans ett och ett halvt år.
Och ingen av dem trodde att de skulle ta slut heller.
-"Du förstår inte hur glad jag är över att ja träffat dig!" sa Andreas.
-"Jag är oerhört gladöver att ha fått träffa dig med" sa hon och log.
-"När hoppas detta håller,"
-"De kommer det, oroa dig inte" sa hon och skrattade
Han kysste hennes läppar och viskade;
"Vill du förlova dig med mig?"
[fortsättning följer]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.6) | MinnaMy - 10 jun 06 - 06:21- Betyg:  | | :D guuud så bra :D | | Prinsessan_ - 29 maj 06 - 03:09- Betyg: | | mer mer meeer:D | | spite_fire - 29 maj 06 - 03:07 | :O
min mamma fylle rår den 2 april :S
läskigt :)
BRA! | spite_fire - 29 maj 06 - 03:07- Betyg:  | :O
min mamma fylle rår den 2 april :S
läskigt :)
BRA! | | catten - 29 maj 06 - 03:00 | | åh så gulligt! | | carrou_mrs_cool - 29 maj 06 - 00:14- Betyg: | ååå, vilken lång del...
de e jätte spännande å läsa...
//Caroline | | _Isa_ - 28 maj 06 - 22:53- Betyg: | | gud trodde det var skut där för en stund när det gick från veckor till måndaer o år:S.. tur att det inte var det!! ..:D.. nu vill jag läsa mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer ... ja du fattar ..;D | | sofiiie - 28 maj 06 - 08:02 | | UNDERBAR!! Mer(A) | | vattendroppe - 28 maj 06 - 05:41- Betyg: | gu va tur att de kommer en fortsättning! jag trodde också att det va sita novellen
de verkade som det :) längtar tilss nästa! | | STruTSEn_91 - 28 maj 06 - 04:27- Betyg: | | i mitten av den här delen trodde jag nästan att det var sista.. men du kommer alltid med nått nytt spännande så man bara måste fortsätta läsa.. väntar spänt på nästa del:) | | Triangel - 28 maj 06 - 04:24- Betyg: | aww va romantiskt :D:D ... de börjar visst leda mot ett slut nu känns de som :/..
men jah tycker du ska skicka in denna novellen till ett bokförlag defenitvt :D:D
otroligt bra skrivet...helt underbart :D :) ;) | | Mizzbrunett - 28 maj 06 - 04:17- Betyg: | | Väntar på mer ! |
|
|
|
