[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 45' |
Bara för att jag kan om jag vill.... ._.' Jag hatar Liam och Mario och alla därför bjuder jag på denna bilden som inte är helt klar haHAHAH Porr
http://media1.stallet.se/SE/photos/84/59/7 565984.jpg <--- Heheheheee... ta bort eventuella mellanslag :)
Men ärligt, förlåt för denna delen HAHAHAHAH :D Jag hade kul för jag är glad igen
Liam Strand
Tillslut så fick Liam på sig kostymen så att den satt bra, fast slipsen hade han inte lyckats knyta. Det kändes mer som att någon försökte strypa honom med ett snöre än en slips. Han försökte en sista gång och tittade sig i spegeln, det var ingens slipsknut utan en dubbelknut som han dragit åt alldeles för hårt. Slips var det värsta han varit med om men han hade ändå knutit den runt halsen för att Sierra sagt att det såg stiligt ut. Stiligt, Liam fnös åt tanken, han såg förjävlig ut hur han än gjorde.
Ensam var han också, i Marios rum, Mario tassade bara runt honom, som om han var rädd för att ens råka stöta i Liam. Något som irriterade honom riktigt ordentligt, han hade inte gjort något. Inte som han kunde minnas i alla fall. Men nu hade Mario gått för att byta om, men kavajen hängde fortfarande på en galge. Varför visste han inte, för det var väl ändå smidigast att ha alla delar på samma ställe?
Liam stod kvar framför spegeln bara för att bli mer och mer missnöjd för varje sekund som gick. Han hade aldrig haft en kostym på sig i hela sitt liv och det var definitivt sista gången.
Tankarna avbröts av Mario som gick in i rummet och Liam kunde inte slita ögonen från honom, svårare än vanligt. Han hade en väst över skjortan, en mörkgrön som följde Marios figur perfekt. Till skillnad från Liams slips så satt Marios snyggt knuten och nedstoppad i västen.
”Wow” Var det enda som Liam fick fram, han var verkligen snygg, någon som skulle passa på catwalken och få alla andra att se ut som loppor.
Mario gjorde inte så mycket som att reagera, men han var väl van vid att alla gick och dreglade över honom. Så om Liam gjorde det så skulle det väl knappast göra någon större skillnad.
”Hola amigos, Alice is in DA house!” Dörren åkte upp igen och Alice gick in. Hon såg lika bra ut som vanligt, äckligt söt. Det såg ut som att hon hade ändrat frisyr också för håret var ganska kort och stod åt alla håll. Helt klart nyfärgat, svart med lite vita slingor här och där. Luggen däremot stod inte åt alla håll den låg åt sidan och var rak. Klänningens övre del var något svart och korsettliknande med snören i sidorna. Kjolen var kort och rutig, vitt och svart med tyll under. I vanliga fall verkade inte Alice var den som tänkte allt för mycket på att få ihop kläder, men nu kanske hon hade ansträngt sig lite. För där kjolen slutade, en bit över knäna kunde man bara ana ett par hudfärgade strumpbyxor innan ett par rejäla kängor med stålhätta tog vid.
”Hej gulleponken” Alice klappade Liam på huvudet och rynkade lite på näsan innan han tittade ogillade på Mario.
”Men Mario har du inte hjälpt honom med slipsen” Alice började knyta om Liams slips utan att ens titta på den, som om hon kunde det ändå. Liam var inte det minsta förvånad eftersom att han visste att Alice hade hur många olika slipsar som helst. En till varje kläduppsättning, men nu var hon helt slipslös. Däremot hade hon ett halsband runt halsen, en kedja med svarta dog tags på. Liam kunde inte låta bli att lyfta handen för att kunna läsa vad som stod på dem. Det stod inte på svenska, inte engelska heller för den delen så han gav upp.
”Jag mötte Milan där nere, hans slips var lika illa knuten… varför lär du inte pojkarna?” Alice drog åt slipsen och vek över kragen på skjortan, nu kändes det inte som att han blev strypt längre. Mario svarade inte ens Alice, kanske för att hon pratade på och inte gav någon chansen, men det var väl bara att avbryta i sådant fall.
”Du Mario, din bitterfitta, ska vi gå eller?”
”Ja” Mario tog täten och Liam höll sig bakom Alice för säkerhetens skull, Mario skickade ut signaler som gav Liam dåliga vibbar.
Marios mamma hade fått ge upp med att ha middag i huset eftersom att det tydligen skulle komma bort åt etthundrafemtio hungriga sydamerikaner. Därför hade de hyrt någon enorm lokal istället, men Sierra såg till att hon fick bossa över maten.
Milan såg såklart också bra ut, inte lika bra som Mario såklart men snygg som resten av familjen. Sierra hade också klänning, fast en lila som följde den kurviga figuren med ett band i midjan. Antonio såg ut som en äldre version av Mario i sin kostym som var likadan som Marios. Milans väst var mörkblå, annars identisk med de båda andras. Till och med Isabell och Anna var snygga, något man annars inte skulle säga om två nioåriga flickor. Identiska med rosa små söta prinsessklänningar, Liam kände sig som Frankensteinmonstret.
Liam satt och blängde på Mario hela vägen, om han skulle tjura så kunde Liam också göra det, han ville inte ens vara där. Såklart hade han lovat Sierra att komma, speciellt nu när hon sytt in kostymen och allt, Mario däremot skulle han aldrig mer lova något. Det verkade ändå inte uppskattas, nu ljög han oftast när det kom till Mario men vissa saker mådde han bäst av att inte veta.
Liam kunde inte förstå hur två personer ens kunde komma på tanken att gifta sig ute, speciellt inte under sensommaren när det var 25 grader varmt ute. Inomhus och luftkonditionering kändes som det enda rätta då.
”Mario” Liam drog tag i armen på honom och spände käkarna.
”Ja?”
”Vart är dem då, som ska begå sitt livs största misstag?” Liam syftade såklart på de som skulle gifta sig, trodde de verkligen att de skulle lyckas hålla ihop hela livet? Vilka idioter.
”Inte här, vi ska bara dricka välkomsdrinkar, prata med folk och se glad ut tills de kommer, om en timme eller så”
Liam himlade med ögonen, han fattade inte ett ord av vad någon sa, därför tog han ett glas från en bricka och smakade på innehållet. Det spottade han ut lite diskret och ställde ifrån sig glaset igen. Bland det äckligaste han varit med om för att vara ärlig.
”Kom Liam, skit i Mario han är grinig, vi kan mingla själva.”Alice drog iväg mellan folkmassorna och Liam gjorde sitt bästa för att hänga med. Han ville inte tappa bort henne bland massa okända människor, tänk om någon av dem försökte prata med honom. Då skulle han få panik och sticka därifrån, springa hem så fort han kunde.
Alice däremot hälsade på alla, skakade hand och pussad kinder, sa något på spanska och gick vidare.
” Los pantalones tienen una mancha en la parte trasera” Killen som Alice pratade med vände sig om och tittade ner. Skruvade lite på sig och såg väldigt frågande ut.
” ¿Qué quieres decir?”
”Si” Alice gick vidare och Liam fick skynda sig igen för att inte tappa bort henne.
”Vad sa du egentligen?”
”Ingen aning” Alice gick obekymrat vidare och vinkade åt alla samtidigt som hon sa något. Liam som trott att hon kunde spanska hade varit ganska imponerad. Nu var han inte lika imponerad över Alice språkkunskaper längre.
Då och då sneglade han på Mario som stod en bit bort och pratade med någon av de där som han hade beskrivit. Mario hade inte ljugit, hans kusiner såg precis ut som han beskrivit och hans farbror hade knappt fått igen kavajen. Såklart att Mario inte ljög, det var det bara Liam som gjorde, hela tiden och för alla.
Marios läppar rörde sig och ibland drog han på mungiporna och nickade. Liam blev helt paralyserad av dem när de där mjuka läpparna.
”Liam” Alice väckte honom och de gick vidare bland uppklädda människor, Alice fortsatte att prata med alla men Liam antog nu mera att det hon sa inte ens var spanska.
Med Alice som sällskap lyckades de ta död på den där timmen utan större problem och rätt som det var stod alla uppradade vid bågen som var klädd i blommor. Lite fin musik spelades och Liam trodde att han skulle dö, Alice såg inte heller road ut över hångelkalaset framme vid prästen. Det hela var över ganska snabbt de sa namnen, som var lika långa som Mario, om inte längre. De utbytte ringar, pussades igen och kastade iväg buketten. Liam duckade när den kom flygande och såg förskräckt ut. Hur han hamnat inklämd mellan 75 tjejer hade han ingen aning om, men det hade han i alla fall. Alice undvek buketten hon också och sa att giftemål var idiotiskt.
”Mario” Liam armbågade sig fram till Mario och höll honom runt armen, hårt. Han gillade inte det här alls och den enda som kändes någorlunda tryggt var Mario.
”Måste du vara arg på mig nu?” Liam lät ynklig, han var ynklig, och ännu värre blev det när Mario behandlade honom som luft.
”Jag är inte arg” Mario lät inte arg, men något var det, så dum var faktiskt inte Liam. Inte för att han var världens smartaste alla gånger.
”Vad är det då?”
”Vi kan prata om det sen”
Liam släppte Marios arm och nickade bara stelt innan han började trycka sig igenom människorna som stod där.
”Liam vänta” Mario följde efter och la en hand på hans axel. Liam slog bort den och försökte låta bli att börja gråta på denna lyckliga dag full med kärlek.
”Det är lugnt Mario… du behöver inte säga något… jag fattar när jag är dissad” Så gick han, de andra började ändå dra sig mot bilar och bussar för att ta sig till middagen, det enda Liam faktiskt sett fram emot.
”Kom igen, du kan åka med mig” Alice blängde på Mario innan hon la armen runt Liams axlar och började gå mot bilen.
Alice bil var fin, det såg ny ut, en svart Audi som luktade gott. Det verkade som att det varit gångavstånd till middagen, för endel gick faktiskt. Alice kanske planerade att dra tidigt, hon verkade inte heller vara ett fan av tillställningar som denna.
Middagen däremot var god, gravad lax till förrätt, vad nästa maträtt var hade Liam ingen aning om. Alice berättade att det var oxfilé och någon potatis som verkade vara gjord i ugnen. Det såg ut som att det låg gräs på tallriken också men Liam antog att det var något helt annat.
Maten tog inte slut heller, för när en maträtt åkt ner dök det upp något nytt framför honom. Så höll det på fram till efterätten, Liam rörde den inte ens, han orkade inte. Det hade tagit stopp någonstans vid den marinerade kycklingen som legat tillsammans med oxfilén.
Såklart var de vuxna tvungna att prata med varandra efter maten och allt Liam hörde var konstiga ord. En tjej som var i hans ålder satt bredvid honom. Hon försökte säga något till honom men Liam fattade inte vad hon sa. Inte ens när hon försökte ta det på engelska. Så tillslut satt de bara och tittade dumt på varandra. Alice hade en konversation med någon tvärs över bordet som kunde ganska bra engelska. Därför bestämde sig helt enkelt Liam för att finna sig att han var ensam, trotts alla som vistades runt omkring honom.
Borden dukades av och de som ville höll tal, alla satt och snyftade med breda leenden och Liam fattade inte ett skit. Tre personer hade tal, men de kändes som en evighet och orden verkade aldrig ta slut. Liam pillade uttråkad med duken och suckade lågt för att inte störa. Musik drog igång, men de hade ingen orkester utan en dator som spelade vanlig musik. Brudparet dansade och sen började fler personer dansa. Först verkade det bara som att alla dansade de där vanliga pardanserna. Mario blev uppsvingad av en tjej, äldre än honom men inte gammal. Även om Mario inte såg allt för nöjd ut var han duktig på det där med att dansa. Det såg ut som att han gled över golvet, nästan svävade. Så bytte helt plötsligt alla person och Mario flyttade sig till sin mamma. Alla små barnen som var säkert minst femton stycket sprang runt och snurrade med varandra. Tills en lugn låt kom och alla skulle dansa sådär nära varandra.
Mario bytte danspartner och Liam vägrade släppa honom med blicken. Milan dansade med Albin, men det såg mer ut som att de bara stod och kramades, det skulle Liam aldrig våga. Såt mitt på dansgolvet och hålla på sådär, men han önskade att det var han som stod i armarna på Mario och ingen annan. Ingen annan passade lika bra i de där starka armarna som Liam gjorde.
”Gå och ta honom då” Alice knuffade till honom men Liam skakade bara på huvudet och gick därifrån. Mario ville inte ha honom där, så varför skulle han störa med sin tillvaro när den ändå inte var önskad. Mario kunde stå där och dra på de underbara läpparna samtidigt som han hade armarna runt någon annan och pratade ett främmande språk. Ett fult språk som till och med Mario kunde göra vackert, fan vad han hatade Mario.
Liam satte sig på en stol och roade sig med att titta på de andra medan hade roligt. Anna kom och satte sig bredvid honom och log.
”Titta jag har tappat en tand” Hon visa stolt upp hålet och Liam log lite. Det var längesedan han tappat sin sista tand och då räknade han inte med den som han fått utslagen. Men den hade ändå suttit ganska långt in så det syntes inte ens.
”Vill inte du dansa?” Anna tog Liams hand och log större, alla tyckte inte han var hemsk i alla fall. Eller så var hon bara snäll för att Liam gett bort sin enda vän Oscar till henne.
Liam skakade på huvudet och log bara, han hade inte ens någonting att säga. Anna nickade bara och gick därifrån. Han märkte knappt att Anna bytte plats med Mario som nu satt där. Eller så märkte han men brydde sig inte, tanken på Mario gjorde honom ändå inte annat än ledsen.
”Liam…”
Liam gillade i vanliga fall Marios röst som sa hans namn men inte nu, för det lät så framtvingat. Men han höjde ändå blicken och tittade på Mario.
”Jag passar inte in i ditt liv…”
Liam såg förvånat på honom och skakade på huvudet som att säga att det inte var sant, men några ord, det fick han inte fram. Mario såg ut att försöka formulera något i huvudet, något som var svårt att säga. Det syntes verkligen att han kämpad med att hitta rätt ord men Liam kunde inte veta om han lyckades eller inte.
”ag orkar inte försöka mer när du ändå inte bryr sig… det finns inte så mycket jag kan göra”
Liam kunde fortfarande inte säga något, han bara satt där och stirrade på Mario mycket väl medveten om vad som skulle hända.
”Men va fan Liam, jag vet ju att du ljuger om vad du gör och inte gör” Mario lät inte arg inte upprörd heller, Liam kunde inte läsa Mario. Det skrämde honom för han visste inte hur han skulle reagera, han visste bara att han ljugit och nu skulle han få igen för det.
”Du får göra som du vill, men låssas inte som att det inte har hänt, jag finns här om du skulle ångra dig, men innan det finns det inget jag kan göra”
Liam tänkte som att han inte riktigt förstod vad Mario menade, det gjorde han inte heller. Men han trodde att han förstod lite. Men han kunde inte ge upp det enda han var bra på, det enda sättet att få lite uppskattning. Visst fick han det från Mario också och hans familj, men det skulle inte hjälpa hans bror att betala hyran. Det skulle inte hjälpa han eller hans bror att fylla kylskåpet, det skulle inte hjälpa honom någonting.
”Du förstår inte” Mumlade Liam och tittade ner så att Mario inte skulle se när den där tåren rann ner för kinden.
”Förklara då”
Liam visste att Mario förtjänade något svar om varför han inte kunde göra som alla andra gjorde, skaffa sig ett jobb på ica eller på macken.
”Egentligen finns jag inte” Liam tittade upp med tårfyllda ögon och mötte ett par väldigt förvirrade.
”Jag har inget id, jag har inget pass och inget födelsebevis, den enda som kan bevisa att jag finns vill inte att jag ska finna. Så tekniskt sätt finns jag inte. Jag är ingenting” Liam visste inte hur han skulle förklara att han var lämnad med ingenting. Om någon frågade vem han var skulle han aldrig kunna bevisa det. Han kunde inte hålla upp sitt id och säga det här är jag, han kunde inte resa någonstans och hålla upp sitt pass som garanti för att han fick lämna landet. Han skulle aldrig kunna hålla upp ett papper och säga, jag är född. Det enda som kunde bevisa det var kroppen som mer var ett skal. Han satt där helt levande men ändå var det ingen som visste om det. De där frågeformulären med olika undersökningar som skickades hem till personer mellan vissa åldrar som ofta ramlade ner i Filips brevlåda stod det aldrig Liams namn på. För det var ingen ide att skicka frågeformulär om mobiltelefonanvändning till någon som inte kunde svara. Att söka på hans mobilnummer på hitta.se var också ganska meningslös. För enligt den hemsidan tillhörde inte numret Liam, det stod bara ”Din sökning gav inga träffar bland personer” Om Liam skulle dö, skulle han begravas som den oidentifierade. För ingen skulle kunna ta reda på vem han var för att möjligtvis koppla honom till någon familjemedel som kunde säga ”Det där är min bror” eller ”det är min Liam” Ingen skulle fälla åtrar över någon som inte existerade.
Liam förväntade sig inte att Mario skulle förstå hur det ens var möjligt för någon att bara förlora sin indentitiet, men han, precis som många andra av de bortglömde hade bara ett namn och kanske en ålder.
Mario verkade tycka att han var direkt dum i huvudet, Liam höll med honom, han kunde inte göra annat.
”Mario, jag måste, jag måste hjälpa Filip, det är mitt fel att han går mer back än vanligt”
Mario nickade bara och reste sig upp.
”För mig finns du och för mig är du någon. Men om det är det du väljer. Jag orkar inte gå och hoppas på något som aldrig kommer att hända.” Sa han bara och gick därifrån. Liam mindes vad han hade sagt till Mario en gång för länge sedan. Att Mario skulle få dela honom med den som ville ha honom för några minuter, alltså tänkte inte Mario gå med på det och Liam tänkte inte tvinga honom, det var inte rättvist.
Liam satt där ensam en stund och tittade på alla lyckliga människor, han fick en konstig känsla av att ingen av dem såg honom. För nu när han tänkte efter var det bara ett fåtal, kanske fem av hundrafemtio som faktiskt hälsat på honom. De passerade och tittade men de kändes som att de såg rätt igenom honom.
”Skitmusik va?” Alice sate sig ner och suckade, Liam hade allt haft ögonen på henne också när hon flängt runt i någon hemmagjord dans. Det såg också bra ut, antagligen bättre än vad hon insåg själv.
”Följ med mig så ska vi hitta något vettigt”
Liam följde snällt efter till datorn och Alice började skriva på den och dubbelklickade på en låt. Hon frågade inte ens om hon fick, eller varnade för ett låtbyte, utan bara gjorde.
”Den här låten är så himla bra”
Liam nickade bara, låten lät ju bra och killen som sjöng hade en behaglig röst, inte som de där som bara skrek ut orden.
And I know that it's a wonderful world
But I can't feel it right now
Well I thought that I was doing well
But I just want to cry now
Well I know that it's a wonderful world
From the sky down to the sea
But I can only see it when you're here, here with me
“Är du säker på att det där passar på ett bröllop?” Liam tyckte inte riktig att texten passade ihop med det lyckliga paret som satt och äcklade sig med varandra. Alice ryckte bara på axlarna och struntade uppenbarligen i att texten inte passade in.
”Bara för att de vill leva i sin värld med blommor och regnbågar tänker inte jag lyssna på dålig musik” Alice försvann ut på dansgolvet igen och hoppade runt till låten, som egentligen inte ens var en hopplåt. Oturligt någon var det någon som bytte låt igen, till en som han inte fattade texten på men det var väl lika bra. Antagligen någon idiot text om hur lyckligt allting var, när det inte var det. Han fattade inte ens varför han brydde sig om att Mario numera tänkte skita fullständigt i dem.
Liam satte sig ner igen och där satt han, i flera timmar kändes det som. De outtröttliga gästerna dansade, skrattade och pratade fort. Sådär fort pratade aldrig Mario, inte förrän nu. Spanska kanske var ett snabbare språk medan svenska var för trögtänkta, inte konstigt att han hamnat i Sverige. Han suckade högt och la armarna i kors. Nu var han arg på sig själv för att han inte kunde sluta tänka på Mario. Men han var inte arg på Mario, för han hade rätt, Liam var inte rättvis. Han kunde inte hjälpa att Liams alla bevis på att han existerade vart borta. Hans mamma hade de säkert någonstans, eller så var de uppbrända.
”Alice!” Liam såg till att få hennes uppmärksamhet när hon snurrade för tillsammans med en av Marios fula kusiner, eller det kanske var tremänning, men ful var han.
”Ja?”
”Är det långt hem?”
”En bit, inte jättelångt, men långt”
”Okej då går jag” Liam reste sig upp, han orkade inte vara kvar där längre, bröllopsfester var inget för honom.
”Jag kan köra dig, då får jag en anledning till att dra” Alice såg nästan tacksam ut, men hon verkade åtminstånde kunna göra det bästa av situationen.
Liam nickade och log lite, Alice var snäll, för snäll som Mario ungefär, jävla Mario.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 28 feb 10 - 17:05- Betyg:  | | dom tänker ju så knasiigt olika:O få dom att bli gulliga igen:) vill liam berättar hur han känner:) | | WalkingTheDemon - 26 feb 10 - 20:36 | | Åh ._. | | prickigthallon - 25 feb 10 - 22:35- Betyg: | | haha, jag är redan tillbaka x) men jag har verkligen cravings efter mer Liam och Mario <3 | | kiichigo - 25 feb 10 - 13:10- Betyg: | Jag blir ju ledsen av att läsa det här!</3
Du måste se till att det ordnar sig mellan Mario och Liam. | | Wiihu - 25 feb 10 - 11:19 | | Riktigt riktigt bra ;D och det på spanska, det var kanon ;D | | Mp3 - 24 feb 10 - 21:23 | Aj.
Du förstör mig. Du kommer bli min död, kvinna. Herregud, den här är psykiskt jobbig att läsa.
Men jag älskar den i alla fall.
Och du skriver jättebra.
<3 | | addictedXO - 24 feb 10 - 18:41- Betyg: | | men herregud! din dumma unge:o fixa det här nu! med en gång!! mejla!! |
|
|
|
