På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Förbjuden kärlek [Del 6]

hejsan :)
jag ska inte skriva något onördigt här.
men skriv mejla migom du vill jag ska mejla dig när nästa del kommer ut.
du behöver dock inte göra det om du redan har skrivit det.

En stark lampa lös mig rakt i ögonen när jag vaknade och jag knep snabbt ihop ögonen igen. Jag öppnade munnen för att försöka säga något men min hals var så torr att jag inte fick fram ett ord. Jag la ena arm över ögonen för att inte bländas. Antagligen fattade någon vad jag ville för det blev plötsligt mörkare och det skadade inte längre att öppna ögonen. ”Så du har vaknat nu?” Jag såg att Alex kom och satte sig bredvid mig. ”Kan jag få lite vatten”, frågade jag och även de få orden gjorde ont i halsen.
”Sure.” Han reste på sig och gick ut i köket. Jag kunde höra hur han pratade med några och sedan ljudet av rinnande vatten.
”Hur mår hon?”
”Hon är fortfarande svag och hennes sår ser inte så trevliga ut men hon kommer att återhämta sig”, svarade Alex och kom sedan tillbaka till mig. Jag drack vattnet i djupa klunkar och kände att för varje klunk mådde jag något bättre. ”Tack igen.” Jag log ett svagt leende men blev sedan alvarlig igen. Alex såg mitt förändrade uttryck och suckade tungt. ”Berätta för mig vad som hände efter att jag stuckit”, bad han och kollade på mig med en orolig blick. Jag tog ett djupt andetag och berättade vad som hade hänt. ”Det var mitt ex pappa som slog mig”, avslutade jag. ”Men gud! Han är ju för fan galen! Varför anmäler du honom inte?” Alex var helt upprörd och jag suckade. ”Det är inte så lätt. Jag älskar fortfarande James och han skulle få det väldigt jobbigt om hans far blev inspärrad.” Alex var på väg att säga något mer men avbröt sig när ljudet av utskjutna stolar hördes från köket. In i rummet klev tre killar i samma stil som Alex. ”Hey, hur är det med dig?”
”Du fick rätt mycket spö.”
Jag försökte sätta mig upp men var för stel i kroppen för att kunna ta mig upp själv. Alex blev tvungen att hjälpa mig men jag lyckades tillslut. ”Tack, ni räddade verkligen mitt liv. Jag står i skuld till er”, svarade jag tacksamt och log.
”Inga problem tjejen, Veronica var det va? Jag är Matt förresten.” Jag log igen och slöt sedan ögonen.
”Vem var snubben som slog dig?” frågade en annan av killarna och kollade allvarlig på mig.
Jag suckade men öppnade inte ögonen. ”Mitt ex pappa”, svarade jag och fick det att låta väldigt sakligt. Blickar växlades mellan killarna men ingen sa något mer, vilket jag var mycket tacksam för. En signal som jag mycket väl kände igen hördes och jag kollade mig omkring för att hitta mobilen.
”Kan du tala om för mig varför du inte är hemma?” Min fars röst var mycket upprörd.
Jag kollade förskräckt på Alex och mimandes frågade jag hur mycket klockan var.
”00.06”, svarade han och gav mig en orolig blick. Jag började få panik och tog ett djup andetag innan jag svarade. ”Anna ringde vid 9 och sa att hon verkligen behövde mig så jag stack utan att tänka på att säga till, förlåt”, ljög jag och hoppades innerligt att han skulle tro på mig. Jag hörde en djup suck i andra sidan luren och sedan började han prata igen. ”Du måste säga till mig först, det spelar ingen roll hur viktigt det är. Fattar du inte att jag var orolig?”
”Förlåt”, sa jag igen. Pappa bara grymtade och befallde mig sedan att komma hem med en gång.
Jag la på luren och försökte resa mig upp ur soffan. Tyvärr orkade inte mina ben bära min tyng och jag sjönk ner på golvet. Matt som stod närmast tog emot mig och jag tittade tacksamt upp på honom.
”Du är inte stark nog att gå själv. Jocke där har en bil. Vi kan skjutsa dig.” Han pekade på en kille som stod lite längre bak och hjälpte mig sedan att sätta mig i soffan igen. Jag började protestera eftersom jag verkligen inte ville att min farsa skulle börja fråga. Tillslut kompromissade vi till att de kunde köra mig lite mer än halvägs. Jag låg ner i soffan igen när Alex kom fram och sa att han skulle bära mig till bilen. Jag började protesterade. ”Nej Alex, jag kan gå själv, tack”, envisades jag och försökte putta honom ifrån mig. ”Visst”, svarade han. ”Jag tycker att förra försöket inte var ett av de bästa lyckade så jätte bra, eller vad säger du?” Och med de orden lyfte han upp mig i famnen. I början stretade jag emot men jag märkte snabbt att det inte kärnade något till. Snart satt Jag, Matt och Alex tillsammans i Jockes bil på väg hem.
”Tack så jätte mycket för allt ni har gjort för mig”, sa jag och menade det verkligen. Jag ville inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. ”Äsch, inget att behöva tacka för”, svarade Jocke från framsätet och gav mig ett snabbt leende. Ingen sa något mer under bilresan och det var jag glad för. Efter en kvart stannade vi. ”Tack igen så mycket för skjutsen killar”, svarade jag och öppnade bildörren. ”Jag hoppas inte att detta är sista gången vi ses.”
”Är jätte glad att vi möttes Veronica”, svarade Alex och jag började gå hemåt. Mina ben smärtade men jag tvingade dom att fortsätta gå. Efter ett tag så såg jag mitt hem och såg att en lampa lyste i fönstret, vilket betydde att min pappa var vaken. Jag öppnade dörren, som knarrade lätt, och steg in i hallen. Min far rundade hörnet och ställde sig framför mig. ”Så, vad har du vart?”, frågade han. ”Och inga lögner, du kan inte lura mig”, skyndade han sig att säga och satte armarna i kors. Plötsligt upptäckte han mina blåmärken. ”Vad har hänt? Om det är James fel så ska jag fan slå ihjäl honom”, svarade han och jag såg en skymt av ilska i ögonen. Jag suckade och satte mig ner på trästolen som stod precis innanför hallen. ”Nej det har ingenting med James att göra. Jag gick för att ta en promenad och glömde att säga till dig, jag är ledsen för det. Jag gick omkring i parken ett tag men så snubblade jag på en sten och slog mig.”
Det var en del av sanningen. Jag hade gått omkring i parken och jag hade ramlat, och slått mig.
”Jasså, varför ljög du för mig?”
”För att inte oroa dig i onödan. Jag slog mig rätt så mycket så det tog ett tag innan jag orkade gå hem. Det var svårt att orka gå hem”, sa jag och la så mycket auktoritet i min röst som möjlig.
”Men kära nån, då får du ta det försiktigt Veronica. Jag kanske ska kolla på det?”
”Nej det är okej, jag kan ta hand om det själv .” Med en kraftansträngning reste jag mig upp och gick upp till badrummet. Ena ögat var något svullen och jag hade ett skrapsår på högra kinden. Läppen var sprucken men blodet hade slutat rinna och jag antog att Alex eller någon annan av killarna hade torkat bort det. Övriga delen av kroppen såg inte så bra ut. Jag hade blåmärken över hela kroppen och jag var mycket stel. Snabbt rengjorde jag såret på kinden och gick sedan in på mitt rum. Snabbt bytte jag om och la mig i sängen. Det tog ett tag att hitta en bekväm ställning men snart vällde tröttheten över mig och jag somnade.
Jag drömde att jag befann mig i ett klassrum. Allt var vitt, väggarna, bänkarna till och med ljuset som lyste in genom fönstret. Jag stod vid ett fönster och kollade på den scen som utspelade sig framför mig. En flicka med vackert svart hår satt mitt i salen vid en bänk. Plötsligt kom några fram till henne. På något sätt visste jag att dom skulle göra henne illa men jag kunde röra på mig. Flickan blev rädd men trott att de inte skulle göra något eftersom läraren satt framme vid katedern och såg allt med sina stora ögon och glasögonen som prydda dem. Jag vände huvudet mot läraren och insåg med en förskräckelse att läraren inte hade några ögon. Mobbaren knuffade till flickan så att hon föll ur hennes stol och ner på det kalla, hårda golvet.
Personerna som skulle föreställa hennes klasskompisar vände sina huvuden åt hennes håll. De hade inga ansikten; inga ögon eller munnar. Ändå pratade de med varandra, skrattade eller blinkade med de ögon som inte fanns. Jag försökte säga till flickan att springa därifrån men inga ljud kom över mina läppar. Flickan visste något som inte jag visste. De var själlösa skuggor som förstörde allt i deras väg, och nu var det hennes tur. Mobbaren slog till henne över kinden och jag såg att blod började rinna ur mungipan. Mobbaren tog fram en kniv och flickan backade förskräckt bakåt. Hon kastade en hastig blick på läraren och skrek högt. Läraren fortsatte att bläddra i den boken han hade. Hans glasögon var det ända som visade att det faktiskt var han som satt där. Alla konturer och skepnader hade försvunnit och huvudet rörde sig lätt medans de oseende ögonen fortsatte att läsa. Jag försökte allt hårdare att röra på mig. Jag ville springa fram och trösta henne, men jag kunde fortfarande inte röra på mig. Hon såg förskräckt på när de kom allt närmre. Kniven glittrade farligt i ljuset och flickan öppnade munnen för att skrika. Inget kom fram mellan hennes läppar och det ljudlösa studsade mellan väggarna. Han log med munnen som inte fanns och hon kunde känna det kalla stålet innan det pressades in i hennes ömtåliga hud. En flämtning, det första ljudet på länge, och sedan blod som droppade ner på golvet. Samtidigt kände jag en smärta i armen och jag såg hur blod rann ner för min arm.
Med ett skrik satte jag mig upp i sängen. Svetten klibbade fast håret i pannan och min andning kom i stötar. Det var fortfarande mörkt ute och min klocka visade 04.26. Jag kollade ner på min arm och spärrade upp ögonen. En smal linje löpte mellan handleden och upp ungefär till armvecket. Det var ilsket rött och jag kunde känna en svag smärta från såret. På något sätt förvånade det mig inte. Allt hade känts så verkligt men samtidigt så förstod jag inte vad drömmen betydde. Och varför hade jag ett sår, det var ju bara en dröm. Sedan kom allt tillbaka och jag förstod att såret inte var från drömmen utan från händelsen i parken. Med en suck reste jag mig och stapplade in i badrummet. Jag rengjorde såret och gick sedan ner i köket. Jag satte på tevatten och gjorde en macka åt mig. Plötsligt ringde telefonen och jag skyndade mig att svara.
”Hallå?”, viskade jag för att inte väcka pappa.
”Hej Veronica. Hur är det med dig?”, svarade en bekant röst och jag stelnade till.
”James? Varför ringer du mig, och vid den här tidpunkten?” Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Jag ville bara prata med dig. Jag kunde inte sova för jag låg och tänkte på dig så jag tänkte att jag i alla fall kunde testa att ringa.”
”Oh”, var det ända jag kunde komma på att säga.
”Hur mår du Veronica?” Hans röst var full av oro. ”Jag vet att du sa att du skulle glömma mig, men tyvärr jag kan inte glömma dig.” Jag drog häftigt andan. Jag funderade om jag skulle berätta sanningen eller om jag skulle ljuga. Jag ville inte oroa honom, fast samtidigt har vi aldrig tidigare haft hemligheter för varandra. ”Jag mår bra James, självklart så saknar jag dig också. Fast jag sa ju att jag skulle glömma dig, så jag försöker mitt bästa, dock går inte det så jätte bra”, medgav jag. Jag kunde höra att James skrattade lågt.
”Det är skönt att höra att du mår bra.” Jag knep ihop munnen, jag hatade att ljuga för honom.
”Jag är verkligen jätte ledsen att vi inte kan träffas Veronica, men det är för ditt eget bästa.”
”Jag vet det”, svarade jag och gäspade. ”Men jag måste gå nu, det kommer en skoldag i morgon också”, svarade jag och vi sa hejdå.
Med en suck la jag på luren och började gå mot mitt rum igen. Jag måste klara det här tänkte jag och la mig sedan ner för att sova.

Så, klar :)
komentarer tack ^^

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Pindourella - 29 maj 10 - 13:01

dunderbra !:D

Dampbob_Psykfall - 26 feb 10 - 00:37- Betyg: