[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 44' |
Ha ja ni märker ju själva vad som händer... uppmuntra mig så jag orkar fortsätta för jag vill fortsätta uhu stackars mig :(
Jag är allmänt nere muntra upp mig så jag blir glad och skriver massor :D
Mario Gonzales
”Jag kan inte se ut såhär… aj”
Mario skrattade åt stackars Liam som blev påtvingad en kostym som han allt han än trivdes i. Sierra stack nålar i den eftersom att den var alldeles för stor åt alla håll. De andra hade såklart varit för små, därför fick Liam leva med att få nålar i sig tills Sierra var klar.
”Jag ångrade mig jag vill inte med”
Mario sa ingenting, inte Sierra heller, hon fortsatte bara att sätta nålar i kostymen.
”Jag ser hemsk ut jag vill inte” Liam gick iväg och hans humör slog om på två sekunder. Ibland var Liam helt hopplös, för när han satte på sig den där kostymen hade han sett ganska glad ut. Tills han såg sig själv i spegeln och Sierra började sticka honom med nålar.
”Det går över” Mario var tvungen att försäkra sin mamma om det så att hon inte trodde att det var hennes fel. Det såg faktiskt ut som att hon tog på sig skulden, och det ville inte Mario.
Om Mario lämnade Liam ifred skulle hans humör försvinna efter en stund, men han kunde inte lämna Liam sådär arg, därför gick han efter.
Liam hade smällt igen dörren till ett gästrum som låg på övervåningen, tur att han inte låst in sig någonstans. Mario knackade på ett par gånger utan att få något svar.
”Får jag komma in?” Fortfarande inget svar på Mario öppnade dörren och klev in. Liam såg inte riktigt lika arg ut längre, men glad det var han inte.
Liam hade kastat kavajen på golvet och slipsen satt runt huvudet på honom, han såg faktiskt riktigt rolig ut. Mario gjorde sitt bästa för att inte skratta åt stackaren, men det var väldigt svårt. Däremot var det inte lika svårt att hålla sig för skratt när Liam satte sig ner på golvet och började mumla för sig själv
”Vill inte, nej, nej, nej, jo jag vill, nej vill inte, vill inte, NEJ!” Liam vände sig om och stirrade på Mario med tomma ögon.
”Vad är det?”
”Jag är ful, kan jag inte få ha vanliga kläder?” Liam såg helt förstörd ut där han satt mitt på golvet.
”Nej du är jättefin” Mario tog några steg in i rummet, det fick Liam att backa lika många steg och blänga surt. Att ta komplimanger var inte Liams starka sida men det betydde inte att Mario tänkte sluta dela ut dem åt alla håll.
”Är jag ju inte, alla kommer skratta åt mig”
Mario satte sig på sängen och klappade lite bredvid sig, Liam satte sig motvilligt och tittade åt andra hållet. När någon gjorde så betydde det oftast att de inte ville lyssna men Mario brydde sig inte.
”Alla killar kommer ha kostym, och vet du, mina kusiner är jättefula” Mario fick ingen reaktion, så han fick väl helt enkelt fortsätta tills Liam blev på lite bättre humör.
”Jag lovar, hopväxta ögonbryn och fjunmustach. Det är dem alla kommer att skratta åt” Mario kände sig ganska taskig mot sina kusiner, men de såg faktiskt ut så, vissa av dem i alla fall.
”Och min farbror är så tjock att han inte ens kan knäppa skjortan”
Liam vände lite på huvudet men såg inte övertygad ut och Mario hade ingen aning om vad han skulle säga mer.
”Säkert?” Liam såg inte lika arg ut längre, men långt ifrån helt nöjd. Mario nickade och log lite för att få Liam att dra lite på munnen.
”Vill du ha en kaka… eller två?”
Liam sken upp och nickade, så lätt var det att göra honom överlycklig.
”Gå till mamma då så hämtar jag” Mario ansåg att han lyckats övertala Liam, men det var antagligen bara för stunden. Det där med kostym verkade vara något som inte föll Liam i smaken, även om Mario tyckte att han var jätte fin. Nu tyckte ju Mario att Liam var fin i det mesta, men det var inget som Liam trodde på. Men en dag skulle Mario lyckas få honom att inse hur fin han var, på något sätt.
Mario gick som utlovat och hämtade kakor, och ansträngde sig för att blanda lite saft. Allt för att lyckas hålla Liams humör på en någorlunda trevlig nivå. Det kunde vara svårt eftersom att det var omöjligt att veta varför Liam helt plötsligt blev sur. Om Mario kände Liam någorlunda rätt hade han säkert inte blivit arg för att han tyckte att det var fult med kostym, utan något helt annat. Som att en fågel flög förbi fönstret just när han hoppades på att det skulle flyga förbi en mygga.
När Mario kom tillbaka hade Liam redan fått sätta på sig sina vanliga trasiga jeans med färgfläckar och en vit t-shirt. Inte det mest modernaste, men det var väl det Liam hade, det och mjukisbyxorna och tjocktröjan han fått av Mario.
Mario ställde ner tallriken och glaset på det annars tomma skrivbordet. Liam satte sig och började äta, så det kändes säkrast att lämna honom ifred en stund. Så medan Mario väntade på att Liam skulle bli klar satte han sig på sängen med en tidning i handen. Illustrerad vetenskap, den tidningen gillade Mario även om han läst samma tidning flera gånger.
”Får jag se?” Liam satte sig och tittade lite över axel på Mario som villigt lämnade ifrån sig tidningen.
”Om du vill” Sa han och la den i knäet på Liam.
”Jag vill inte”
”Nehe” Mario tog tillbaka tidningen och slog upp sidan som han läst, men tidningen försvann. Liam tyckte åt sig den.
”Ge mig”
Mario sneglade på Liam, som betedde sig konstigare än vanligt, vad var det med honom egentligen? Men han lät Liam sitta där med tidningen, nu när han såg nöjd ut.
Liam lutade ryggen mot väggen och vände på tidningen lite då och då innan han vände sida och såg fundersam ut.
”Mario” Liam tittade upp och ut precis som vanligt igen.
”Ja?”
”Vad står det där?”
Mario satte sig också med ryggen mot väggen och tittade vilket ord Liam satt och pekade på.
”Androgyn”
”Jaha” Liam verkade läsa vidare, för han satt och tittade i tidningen en bra stund innan han suckade och slog ihop den. Han lutade huvudet mot Marios axel och tog hans hand.
”Vad betyder det då?”
Mario log lite och strök honom över kinden, ibland kunde Liam vara bra rolig.
”Tvekönad”
Liam tittade upp på honom och såg jätteförvånad ut, som om han inte alls förstod vad som menades med det.
”Är inte det hermafrodit”
”Jo men alltså…” Mario hade ingen aning om hur han skulle förklara så att Liam kanske skulle förstå skillnaden. Inde den där om forntidens androgyner som artikeln handlade om. De med dubbla uppsättningar och hjulade sig fram i hög fart.
”… anatomiskt tvekönad”
Liam nickade bara och kröp upp i knäet på Mario, som la armarna runt honom. De satt där en stund och Liam fiskade till och med upp tidningen och fortsatte att bläddra i den. Mario satt och tittade lite på bilderna som Liam pekade på. De som han verkade gilla, eller de han tyckte var roliga, för då skrattade han och tryckte ansiktet mot Marios hals innan han kunde fortsätta.
”Varför sitter jag här?” Liam kröp iväg och satte sig en bit bort, vilket fick Mario att se lite undrande ut.
”Du satte dig där”
”Men det ville jag inte, tror jag” Liam såg minst lika undrandes ut och hans ögon gick åt alla håll, som om han tittade efter något utan att få syn på det.
”Men det gjorde du”
”Ja… Men ville jag väl inte?”
”Du eller den andra du?”
”Jag är väl bara en?” Liam tittade ner på sig själv, han drog till och med i halslinningen på tröjan och tittade ner. Som för att konstatera att han bara var en person.
”Det bor ingen i huvudet på dig då?” Mario var ganska säker på att det satt någon där och pratade med Liam ibland, det kändes så. Eller så var Liam bara väldigt konstig, men det verkade inte som det.
”Va? Det gör väl inte?” Liam skakade på huvudet och himlade men ögonen innan han slängde ifrån sig tidningen.
”Nu måste jag gå hej då”
Mario satt kvar, det var lika bra att låta Liam gå, speciellt när han bara var konstig. Det kanske hade hänt något som Mario aldrig skulle få reda på. Det var en ganska stor chans att det var så. Hur som helst tog han upp tidningen och började bläddra i den igen. Det kanske inte var någon skillnad mellan androgyner och hermafroditer ändå, Liam var säkert smartare än Mario bara det att ingen visste om det, minst han själv. Vilken av Liams personligheter som var den smartare hade han ingen aning om, men det kanske skulle visa sig så småningom.
”Ville inte Liam stanna och äta?” Sierra såg minst sagt besviken ut när Mario kom ner och satte sig vid bordet. Mario ryckte bara på axlarna och la upp en kycklingbit på tallriken tillsammans med en lite hög ris. Den var liten nog till att mata råttan uppe i rummet, men han fyllde ut tallriken med en hög grönsaker i olika färger.
”Vilken av dem?”
”Que?”
”Ja vilken Liam skulle ha stannat på middag?”
”Finns det fler?”
”Det verkar så” Eller så hade Liam bara suttit och prata med sig själv, men det verkade mer som att han haft ett mindre bråk med någon som sa emot hela tiden.
Mario brydde sig inte så mycket om de obligatoriska samtalsämnena kring matbordet utan koncentrerade sig mest på att äta. Efter maten skulle han vila några minuter, eller kanske många minuter. Sen skulle han sätta på sin sina joggingskor med sändare och springa en mil, minst. Det var alltid bra när han försökte förstå sig på sig själv, och inte minst Liam.
Liam var ett mysterium som ingen verkade kunna lösa, eller så var Mario den enda som faktiskt ansträngde sig för att få upp Liam på fötter. Plötsligt var han inte hungrig längre, utan bara sugen på att gå ut. Så han lämnade den halvtomma tallriken på diskbänken och tackade för maten innan han satte på sig skorna. Sändaren satt redan i vänstra skosulan så han satte bara i-poden runt överarmen och startade den.
Mario gick en bit innan han hamnade vid det vanliga spåret där han började jogga. Den höga musiken dunkade i öronen och fick honom att hela tiden öka tempot. Det var något band han inte lyssnat på så mycket, Alice hade föreslagit det som bra träningsmusik. Mario orkade inte tänka på vad de hette och tittade han efter skulle han tappa tempot och nu kändes det som att han sprang mot klockan. Vilket var ett ganska konstigt uttryck egentligen. Eftersom att; för att spara tid skulle han vara tvungen att göra av med så mycket som möjligt. Och om han gjorde av med massa tid skulle klockan vinna, eller? Mario skakade lite på huvudet för att inte tänka bort sig själv, vilket var ganska svårt eftersom att det var ganska många tankar som snurrade i huvudet.
Ett bra exempel var allt som Mario och Liam gjort, det som ibland bara försvann ur Liam. Precis som att de inte hade någon betydelse för honom längre. Men helt plötsligt ångrade han sig och sa att Mario var det bästa som fanns. Det var förstås bara tills någon fick Liam att tappa humöret och skrika åt Mario och sticka därifrån som han alltid gjort.
Hur Mario än vände och vred på det lyckades han inte komma fram till någonting utan förblev helt nollställd. Ett tag funderade han på att lägga ner projekt Liam, det kändes ärligt talat som det enda rätta. Liam verkade ändå inte bry sig om någonting, speciellt inte Mario. Någon annan kanske kunde hitta honom som lyckades bättre och undertiden fick väl helt enkelt Mario hoppas på att inget dåligt hände. Även om Liam lova att han aldrig mer skulle sälja sig själv, så visste Mario att han gjorde det. Bara det gav väl Mario en anledning till att ge upp? Det fanns ingen anledning för honom att hjälpa någon som ändå bara tänkte ljuga. Han kanske fick skylla sig lite själv när han inte ens sa att han visste. Precis som han inte påpekat onaturligt många ärr på Liams lår. Det där var inget som Mario kunde påverka ändå, hur gärna han än ville, så han kunde lika gärna skita i det och bli tillsammans med Julia. För henne visste åtminstånde Mario vart han hade. Det var samma sak, de var otrogna, hade lite sex, festade och var lite mer otrogna.
Mario suckade högt åt hur hjälplös han ännu en gång kände sig och ökade sedan farten igen. Han skulle kanske säga det till Liam. Att om Liam höll på sådär så behövde han inte prata med Mario mer. Men vem visste vem som tog emot den informationen. En Liam som inte brydde sig, en Liam som blev arg, eller värst av allt, en Liam som började gråta över det hela. Vilket Mario heller inte ville skulle hända, han kanske helt enkelt skulle reta upp Liam och sedan säga det.
Inga av idéerna ansåg Mario var speciellt bra, han ville ju vara med Liam. När Liam var sådär oemotståndligt söt så att Mario bara ville krama sönder honom. De där stunderna när det verkade som att Liam tyckte om honom också. Men han var tveksam till att den känslan övervägde, han var fortfarande arg över att Liam ljög. Han låg med andra för pengar och kom sedan springande till Mario som om ingenting hade hänt. Nog för att det var något fel på Liam men det tvingade inte Mario att acceptera sådant.
Mario ökade stegen, det kändes nästan som att han dundrade fram genom skogen. Hur mycket han än ville så kunde han inte göra så mot sig själv och sina egna känslor, det var inte rättvist. Liam hade Kim och Filip, han hade till och med Alice om han ville. Alltså behövde han inte Mario också, därför förstod inte Mario varför han glömde bort allt det där dåliga så fort Liam log eller skrattade. Eller så fort han höll Mario i handen eller pussade honom på kinden. Det kanske var det som kallades att manipulera, medvetet eller omedvetet.
Mario stannade på samma plats som han börjat och andades tungt. Han stängde av musiken och kollade både kalorier, kilometer och steg på i-poden, det såg bättre ut än vanligt. Kanske för att han dundrat på en galen älg genom skogen medan han försökte komma på vad han skulle göra med Liam. Men egentligen var det inget att fundera över. Han kunde välja mellan att låta Liam klara sig utan honom, eller sår sig själv. Inget av dem var ett speciellt frestande alternativ men han kunde inte fortsätta göra som han gjorde nu, vilket var att låssas som att inget av det Liam gjorde hände på riktigt. Mario hade hittat på en egen liten värld där Liam och han själv skuttade på ängar bland blommor och allt var helt perfekt, vilket det inte var, det var allt annat än perfekt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kiichigo - 24 feb 10 - 17:02 | Jag älskar den här novellen!<3
Om du slutar skriva så blir jag riktigt ledsen. | prickigthallon - 24 feb 10 - 16:21- Betyg:  | MAAAAAAAAH! Började läsa igår, läste hela natten och lite nu och jag måste säga att jag ÄLSKAR den här novellen!!! <3<3<3 Lova att inte sluta?! :O <3
Vore toppen om du kunde maila mig när det kommer nytt, eftersom jag inte 'r inne så jätteofta på dikta, men annars hittar jag nog själv ^^ Har redan fått abstinens efter mer :):) | | addictedXO - 24 feb 10 - 12:27- Betyg: | | hm, liam är rätt konstig, fast jag tror marios teori är rätt faktiskt, bara tror :P men bra iaf :) mejla | | WalkingTheDemon - 23 feb 10 - 23:51- Betyg: | | så bra. <3 | | Wiihu - 22 feb 10 - 23:02 | | Prima :D | | Mp3 - 22 feb 10 - 23:00 | Alltså. <3
Trots att jag börjar bli orolig på vart det här ska leda. Vad Mario tänker göra, kan jag inte låta bli att älska det.
Och vet du? Anledningen till varför jag älskar dina karaktärer är för att de är så levande. Du har lyckats beskriva dem så bra, lyckats få fram deras känslor på ett vis som är obeskrivligt. Och framförallt så märker man verkligen skillnanden mellan då du skriver Marios delar och Liams. För pojkarna är olika och det visar du så jäla bra.
Att du sedan skriver så speciellt och egendomligt gör ju allting bara så mycket bättre.
<3 |
|
|
|
