Hur högt älskar du mig? del 1 |
Natten var brännande, trotts att solen sedan länge gått ner. Musiken pulserade högt genom huset och basen bet sig fast i kroppen.
Hon var helt slut i kroppen, huvudet kändes som en blyplatta men hon stod och hoppa. Hon hoppade, slängde med huvudet och lät höfterna följa melodin.
Hon var som i trans, hon kunde inte ens sluta om hon ville. Det var här hon kände sig hemma, bland rörelserna och den höga musiken som sköljde över alla obehagliga tankar. Här kunde hon dansa bort sin sorg, sin smärta som hon varje dag fick hålla tillbaka bakom en mask av plattat blont hår, en snygg sminkad fasad och ett fastklistrat leende. Här behövde hon inte komma på de rätta replikerna, här behövde hon inte ens hitta några ord. Kroppen gjorde det åt henne. Takten förförde hennes sinne och led bort hennes ogenomträngliga sorg. Hon behövde inte låtsas något här, och hon brydde sig inte om någon i rummet kollade på, eller om hon dansade i ett helt tomt rum. Tid och rum försvann medans hon i natten följde musiken med sin kropp medans hettan var tryckande och utmattningen började sätta sina spår.
Luft! Hon behövde luft Genom det proppfulla rummet släpade hon sig genom rummet, ut i korridoren och vidare ut genom entré dörren. Ut. Bort från alt och alla. Allt hon ville var att lägga sig ner på gräset, ta några djupa andetag och kände hur utmattningen och smärtan i kroppen trängde sig närmare efter en hel natt med dansande. När hon till sist hade lyckat ta sig ut och hittat en plätt med gräs som var blöt av daggen som börja lägga sig ner över marken. Hon la sig ner på ryggen och kollade upp i den mörkblå himlen där man bara smått kunde ana att stjärnor sken utanför sin egna lilla värd. Tröttheten som smög sig på och hon skulle utan några problem somna på gräsmattan på bara några sekunder men något störde henne, det läs som någon ropade hennes namn längre bort.
”Celine!?” Hördes det en röst ropandes längre bort. Celine höjde handen, men orkade inte göra någon större ansträngning för att röja sin position på gräsmattan.
”CELINE!” skrek rösten i ett allt för panikslaget läge.
”närvarande?” svarade Celine frågande och viftade med handen.
”tack och lov! Du är här. Jag trodde att du skulle vara här. Du brukar jämt ligga utslagen ute någonstans när du dansat sådär. Själv förstår jag inte hur du orkar! Jag skulle aldrig orka, och dessutom blir man ju svettig. Tänk om man börjar lukta illa…” Rösten fortsatte att prata trotts att Celine sedan länge slutade lyssna och bara önskade att det åter igen skulle kunna bli tyst så huvudvärken inte skulle bli värre.
”ville du något…?” frågade Celine ansträngt som inte orkade vara artig längre.
”Juste!” skrek hon hysteriskt, när hon precis kom på varför hon åter igen hade letat upp Celine.
”jag är inte oskyld längre! eller jag menar oskuld” sluddrade rösten.”
”grattis Josefine, hur var det?” muttrade Celine som inte förstod varför hon var tvungen att vakna till för att höra hur någon idiot lyckades tala Josefine, hennes bästa vän, av byxorna när hon var helt dränkt i alkohol.
”Det var… Han är i alla fall as snygg.” svarade hon och kollade ner i marken.
”det var Emanuel” viskade Josefine tillläggande.
Celine’s hjärta slog ett extra slag när hon hörde Emanuels namn.
Egentligen var det inget speciellt med honom. Han var en vanlig kille som var i 17 års åldern. Han var inte den populäraste killen, men han var helt klart av de som låg uppe på toppen. Men i toppen låg Joel, Celine’s pojkvän. Han var äldre, rik och snygg. Han var den populäraste killen, den alla ville ha med på fester, den killen alla ville känna och prata med. Han betraktades nästan som en kunglighet i det lilla samhället.
Det var väl därför de var tillsammans. Dom två hörde ihop. två ”kungligheter”.
Som bevakades av alla, som de flesta ville eftersträva att vara, eller i alla fall umgås med. Emanuel var inte populär nog för att Celine skulle kunna tillåtas att vara tillsammans med. Han var sin egen. Han hade sin egen stil, sin egen väg och vann respekt på den vägen. Han var kanske inte den som betraktades som den snyggaste i skolan, men i Celine’s ögon, var han den vackraste katastrofen som nått jorden.
|
| Kommentarer | | Albarello - 23 feb 10 - 22:52 | Grym inledning. Jag tycker du tar bra tid på dig när tid krävs... typ.
Grymt bra inledning | | -Julia- - 22 feb 10 - 19:01 | | asbra! |
|
|
|
