Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Porceline

Morgan Kronberg gick uppför den långa grusuppfarten som ledde till garaget. För första gången på ett år hade han cyklat till och från jobbet och han kände svärtan i halsen efter att ha flåsat av ansträngning. Hans doktor hade nämligen sagt åt honom att motionera mer eftersom hans rygg tog skada av att sitta framför datorn dagarna i ända och han tog doktorns ord på allvar, fastän han var rätt lat. Men några fel i ryggen ville han inte ha, i alla fall inte förrän han fyllde femtio.
Nu var han äntligen hemma och han lutade sig trött mot garagedörren för att pusta ut. Det var då han hörde att det var någon i hans hus. Det var någon som vrålade av ilska och skriken drunknade i krossandet av glas och porslin. Han satte skräckslaget upp mot huset och låste upp ytterdörren, vars glasfönster var spräckt. Om personen som nu befann sig i hans hus hade tagit sig igenom dörrens fönster var hon eller han mycket liten, eftersom hålet inte var mycket större än en ugnsöppning. Han lyssnade efter ljuden som kom ifrån vardagsrummet, grep tag om det stora skohornet i hallen och kikade sedan in i det stora rummet. En flicka som inte tycktes vara äldre än sexton år, stod mitt i vardagsrummet med ett stort basebollträ i handen. Det var mycket hon hade kommit åt att slå sönder, bland annat den nya teven, alla tavlor, porslinsstatyerna som hans före detta fru hade lämnat kvar i huset, vaserna och det dyra glasbordet. Hon skulle precis ge sig på stereon när Morgan röt till och hon stelnade skrämt till av hans röst. Hon vände sig om med vilda gröna ögon, men sänkte inte slagträet. Flickan hade rakt svart hår som räckte ända ner till rumpan och det klibbade sig fast i hennes panna som glittrade av svettpärlor. Hon hade på sig en ljusblå klänning som räckte till knäna och så hade hon ett par alltför stora kängor och svarta knästrumpor. De stod och stirrade på varande en stund innan Morgan skakade på huvudet i en vild gest.
”Vad i helvete håller du på med, barn?”, Sade han med hög röst och flickan släppte slagträet på golvet med en smäll, varpå hon satte fart genom rummet, förbi hans trevande armar och sedan ut genom dörren. Han sprang efter henne ner till bilvägen men stannade sedan och lät henne löpa ner i skogen på andra sidan för att sedan se henne försvinna. Förundrad och chockad över detta lunkade han tillbaka till husen med hjärtat bankande i bröstet. Det här var mer än han orkade med. Vem i hela världen var flickan och vad ville hon honom?
Han satte sig i soffan och såg på det sönderslagna rummet med dyster blick. Hon hade gett sig på allt som gick att förstöra med ett basebollträ och hon hade gjort det ordentligt. Han började tafatt plocka undan allt glassplitter och porslinsskärvor och hela tiden svor han långa ramsor. Ilsket såg han på den sönderslagna teven som låg på mattan och funderade på att kanske ringa till polisen. Den tanken hade inte slagit honom innan, men han sköt undan den igen. Det var ju bara en liten flicka och hennes blick att döma så hade hon säkert tagit fel person. Hennes skrik hade varit fyllt med ilska och vrede men hennes ögon hade speglat rädsla när hon sett honom. När han lyfte upp mattan för att skaka av den fann han en liten guldig medaljong på golvet under det sönderslagna bordet. Det var en liten berlock som man, med lite finess, kunde öppna. Där inne satt två foton på vardera sidor. Det första fotot var på en mycket vacker, mörkhårig kvinna med brett läppstiftleende. Han gissade att hon var runt trettio år på fotot. Det andra var på en ung kille i tjugoårsåldern, med djupt liggande ögon och blont halvlångt hår. Han vände på berlocken och försökte tyda initialerna som var inskrivna i metallen. Han tog på sig sina läsglasögon och kisade för att se de små bokstäverna. Porceline K. Stod det i snitsiga bokstäver och tog upp hela baksidan. Han stoppade berlocken i bröstfickan på sin skjorta och klappade sig sedan på bröstet. Flickan hade alltså tappat sin egen ägodel och eftersom hon hade haft på sig den så var den säkert henne kär. Den var hans så länge och det gjorde honom gott eftersom hon kanske skulle komma tillbaka för att hämta den.
Han spikade upp ett tjockt täcke för ytterdörren och lovade sig själv att ringa till glasmästaren följande dag, så att han snabbt kunde fixa den. Han skulle länge vara nojig efter inbrottet och det skulle inte bli bättre av att endast ha ett täckte som täckte dörren.
Han gick och lade sig tidigt den kvällen, eftersom han varken hade arbete hem eller tv att titta på. Han fick dock svårt att sova, för hans öron lyssnade efter ljud som tydde på att hon åter var inne i hans hus.

Han vaknade med en sprängande huvudvärk och blev tvungen att ta två Ipren för att dämpa smärtan. Klockan var bara fem på morgonen och solen hade precis gått upp från horisonten. Han kokade lite kaffe, men kunde inte förmå sig att dricka det, eftersom ett böljande illamående sköt upp i honom när han kände doften. Efter några timmar beslöt han sig för att stanna hemma, eftersom huvudvärken vägrade att ge med sig, och ringde till kontoret och sjukanmälde sig. Sedan parkerade han sig i soffan med täcke, kudde och bok. Där låg han till klockan tolv och då gick han till badrummet för att ta sig en varm dusch i hopp om att illamåendet kanske skulle lägga sig.
Efter duschen hade huvudvärken lagt sig lite och det gjorde honom lite klarare i huvudet, så han beslöt sig för att ringa till försäkringsbolaget och glasmästeriet. När han skulle ringa sitt andra samtal hörde han steg ute på grusgången och flög upp som en skrämd fasan. Han såg ut igenom fönstret och som han hade trott; var det flickan som försiktigt, med vakande ögon gick mot huset. Hon hade på sig samma kläder idag, men det svarta håret var flätat utmed ena axeln. Han tryckte sig mot väggen i vardagsrummet, vid dörren till hallen. Där skulle han kunna överraska henne utan att hon såg honom. Det var enkelt för henne att ta sig in, eftersom täcket bara dolde hålet som hon förstörde dagen före. Hon gick in i vardagsrummet det första hon gjorde och han tog ett hårt tag om hennes armar bakifrån och hon tjöt skrämt till varpå hon förtvivlat försökte ta sig loss ur hans grepp. Hon sparkade bakåt mot hans ben och hon fick in en rejäl träff så han fick tårar i ögonen, men ilskan hade tagit överhanden och han slungade henne i soffan och satte sig gränsle över hennes lilla sprattlande kropp så att hon tillslut gav upp och stirrade upp på honom istället. De båda flåsade av ansträngning och de sade ingenting på en lång stund, men Morgan hämtade sig snart och gav henne en skarp blick.
”Vem är du för en som förstör alla mina saker utan vidare, va?”, Undrade han och klämde åt hennes handleder som han hade låst över hennes huvud. Hon knep ihop munnen så hårt att läpparna började skifta i lila och hennes gröna ögon sköt ilskna blickar åt hans håll, men sedan sänkte hon blicken och började stirra på något i hans skjorta istället. Han följde hennes blick och gav henne ett brett flin.
”Det är den du är ute efter, va, din lilla tjuv? Du kan få tillbaka den om du förklarar varför du har förstört alla mina saker.”
Berlockens kedja hängde halvt ur hans skjortficka och den dinglade framför hennes ögon som följde den med blicken. Hon bet sig i läppen och höjde blicken mot honom istället.
”Jag kan inte berätta”, sade hon lågt men bestämt.
”Kanske inte, men du måste för att få tillbaka ditt halsband”, sade han stilla. Flickans ögon hade plötsligt blivit glansiga och snart skulle dem rinna över i tårar.
”Släpp mig”, sade hon sammanbitet. ”Släpp mig så ska jag berätta.”
Morgan tvekade en stund med steg sedan av henne och betraktade henne när hon sakta satte sig upp i soffan och drog åt sig benen och slog armarna om knäna. Han gick upp mot byrån, lade berlocken i en av de små lådorna längst upp, låste den med nyckeln som redan satt i låset och stoppade nyckeln i bakfickan på sina jeans. Flickan betraktade honom och tårarna rann nu nerför hennes blossande kinder. Han satte sig i fåtöljen snett framför henne och lade benen i kors och betraktade henne sedan medan hon grät tyst. Han tänkte att han kanske borde trösta henne på något vis, men han kunde knappast göra något för att trösta henne när han inte visste vad hon sörjde. Det tog ett par minuter, men sedan började flickan tala med ostadig och grötig röst.
”Har du tittat på fotona?”, Undrade hon och han nickade sakta.
”Den ena är på min man … min före detta man, kanske man kan säga, tror jag. Vi har inte skilts eller så … men vi ses inte mer. Och dessutom ska jag döda honom när jag får tag på honom. Så man kan säga att … han inte är min man längre.”
Hon tystnade och började pilla med sin fläta.
”Han heter Joel Kronberg och vi träffade varandra för två år sedan … då var jag bara sexton år. Jag var arg på mamma som hade träffat en annan man, som både var gammal och äcklig. Joel var tuff och snygg och tillsammans flyttade vi till hans lägenhet i Jönköping centrum. Jag sade ingenting till mamma, jag bara flyttade med Joel. Jag antar att hon blev fruktansvärt rädd så efter några veckor kom polisen och hämtade hem mig. Hon var arg och vi pratade länge med varandra. Jag tror vi kom närmare varandra efter den kvällen – närmare än vi någonsin hade varit.”
Flickan sänkte blicken och torkade ilsket bort tårarna som fortfarande rann nerför kinderna. Hennes ögon var svullna av gråt och kinderna röda av förnedring.
”Efter en vecka började vi åter bråka och mammas pojkvän slog mig i ansiktet. Jag ringde till Joel och han kom och hämtade mig tillbaka till lägenheten. Mamma kom dit och ville att jag skulle flytta tillbaka, men jag vägrade så hon kunde inte göra annat än att ge upp. Hon visste att Joel var att lita på, så därför lät hon mig stanna kvar där. Jag hade sedan länge hoppat av skolan, det var inget för mig … jag hatade allt och alla.”
Hon sneglade upp på honom men vek undan blicken när hon såg att han betraktade henne. Hon blev lite rödare om kinderna, kanske för att hon nu kom underfund med att hon faktiskt satt här och lättade sitt hjärta. Hon drog in luft i lungorna och andades ut genom näsan.
”Joel jobbade i en affär som hans morbror hade och han tjänade inte särskilt mycket. Jag jobbade inte alls, jag letade inte särskilt mycket efter jobb heller, jag var väl för lat. Jag trivdes med att sitta hemma i lägenheten, ströva omkring i området, prata med folk, gå ut med grannens hund, handla på konsum, städa, diska och pyssla om i lägenheten. Ja, det kanske låter rätt gammeldags, men vad fan, jag gillade det ändå.”
Hon strök bort håret från ansiktet och knyckte lätt på nacken.
”Men tillslut blev jag rätt rastlös och både jag och Joel blev sura på varandra. Det var rätt jobbigt att leva så tätt inpå varandra och jag som bara levde i det där jävla området. Det var väldigt jobbigt både för mig och för honom. Efter ungefär två månader gick Joels affär i konkurs och där satt vi med räkningar upp till halsen och inga jävla pengar att betala med.”
Hon tystnade, harklade sig, satte sig med benen under sig, gav Morgan en blick och sänkte den igen.
”Vi satt och pratade länge en kväll och kom underfull med att vårt liv inte var värt att leva. Vi behövde pengar och hur fick man pengar? Man rånar en bank. Jag sade till mamma att jag behövde pengar och jag fick några tusen och Joel fick lite pengar av sin morbror och därefter gifte vi oss på ett jävla kontor någonstans i Jönköping. Sedan åkte vi iväg med Joels bil, utan att veta vart vi skulle. Vi kom tillslut till, jag vet inte vad det hette, och där letade vi upp en tobaksaffär och rånade den. Det var hur enkelt som helst! Och vi kom undan med nöd och näppe och skyndade oss vidare uppåt i landet. Där fortsatte vi att råna affärer och våra pengar gick åt som smör i solsken. Vi älskade det! Pengar är lika med lycka, inte sant? I alla fall så kom vi till Sundsvall till sist och där satte vi oss till ro på ett hotell. Vi var helt upprymda av vad vi gjort och vi ville göra det igen och igen och igen! Det hade gått ett halvår sedan vi åkte från Jönköping och jag hade inte hört av mamma. Jag ringde hem en kväll, bara för att se hur det var hemma och hennes kille svarade. Han berättade att min mamma var svårt sjuk och han hon snart skulle dö. Hon hade fått någon sorts cancer! Jag svär på att det var de jävla cigaretterna som hon rökte hela tiden.”
Hon hade åter börjat fingra på sin fläta och hon hade inte mött Morgans blick på mycket länge och han antog att hon skämdes mycket för det hon berättade för honom.
”Jag var utom mig att rädsla och ville åka hem, men Joel blev arg och sade att vi omöjligt kunde hem nu! Jag grät, men gav med mig – Joel kunde bli så himla arg ibland och dessutom så sade han hela tiden till mig att min mamma säkert inte dog, hon var stark.”
Hon drog efter andan och höll den i några sekunder för att sedan andas ut med ett darrande andetag. Han såg att gråten var väldigt nära nu.
”Vi skulle råna en bank, Joel och jag. Vi tänkte länge ut hur vi skulle göra – allt som allt tog det en vecka för oss att förbereda inför det. Sedan gjorde vi det och det gick hem. Vi begav oss snabbt till Danmark och där bodde vi i några månader utan att använda våra pengar. Vi hade mer än en miljon, helt otroligt! Men vi blev tvungna att ha tålamod, det visste vi. Jag var orolig för mamma hela tiden och ringde nästan hela tiden för att höra hur det var med henne. Hon fick cellgifter och tappade allt hår och fick all medicin som fanns att ge henne. Hon mådde jättedåligt och hade ont nästan hela tiden. Hon hade fått cancer i bröstet och hennes vänstra bröst blev bortopererat. Jag fick prata med henne en morgon och hon vägrade att berätta hur dåligt hon faktiskt mådde. Hon sade att allting var bra och att jag inte skulle oroa mig! Hur fan kunde hon vara så dum att säga något sådant, va? Att jag inte skulle oroa mig?”
Tårar rann nerför henne kinder nu, men hon brydde sig inte. Hon stirrade tomt framför sig som om allt spelades som i en film framför hennes ögon.
”Hon frågade ständigt hur jag mådde och jag försäkrade henne att jag mådde bra och att vi hade en villa i Blekinge. Jag berättade att jag badade varje dag och att Joel hade köpt en Golden Retriever – valp till mig. Hon blev så himla glad, jag riktigt minns hur hennes röst hade sjungit av lycka när jag berättade om Blekinge och hunden. Efter en månad flyttade vi tillbaka till Sverige och jag envisades med att åka tillbaka till Jönköping för att hälsa på mamma. När vi kom fram var hon död sen tre dagar tillbaka. Begravningen var hemsk och jag fick ett anfall när jag såg mamma ligga i kistan. Joel fick bära mig till bilen och där tröstade han mig som om jag var ett barn.”
Hon snörvlade och drog med baksidan av handen under näsan några gånger innan hon var försäkrad av att det inte rann mer.
”Jag ville flytta till Blekinge och tillslut gav Joel med sig och vi hittade en sommarstuga i Karlshamn. En hund ville han inte ha, så där drog han gränsen. Det gick några veckor och vi gled sakta ifrån varandra. Jag vet inte hur, men jag antar att han tröttnade på mitt ständiga gråtande. Jag åt ingenting och jag pratade nästan alls. I början var han orolig och tog hand om mig, men efter en månad eller så, tröttnade han och började skälla på mig istället. Han var mycket ute och jag antar att han var med andra tjejer men jag orkade inte bry mig. Jag sörjde min mamma och jag sörjde mitt liv. Jag var bara sjutton och mitt liv var förstört. Jag var ständigt rädd för att polisen skulle komma och haffa mig och jag kunde knappt se folk i ögonen, rädd att någon skulle känna igen mig. En dag stod Joel i dörröppningen till sovrummet där jag fortfarande låg och sov. Klockan var väl runt elva på morgonen och han var fullt påklädd, hade skjorta med krage och nya jeans på sig. Jag minns att jag snabbt var uppe på fötter, för jag visste direkt vad han skulle säga; ”Hej då”, skulle han säga.” Hej då, Percy, vi ses aldrig mer” Jag minns att jag gick fram till honom och såg in i hans bruna ögon och såg att de var kalla och hårda. Han såg ner på mig som om jag inte var någonting för honom, som om jag aldrig hade betydd någonting för honom i huvud taget. Sedan kastade han mig några hundra lappar innan han vände på klacken och gick ut ur huset för att aldrig komma tillbaka mera. Jag minns att jag sprang efter honom i bara trosor och bh, ut på vägen, skrek som en dåre så att han skulle stanna och ta mig med, men han stannade aldrig. Han stack med alla pengar, alla jävla pengar.”
Hennes gröna ögon blixtrade av både ilska och sorg och åter igen började hon argt stryka bort tårarna ur ansiktet.
”Som tur var hade jag några tusen undangömda i min garderob och med hjälp av dem åkte jag hem till min faster som jag inte träffat på väldigt länge. Min far dog när jag var sju och därför hade jag bara bleka minnen av henne, men de få minnen jag hade var väldigt bra. Hon tog mig med öppna armar och där bodde jag en tid. Jag berättade aldrig vad som hänt mig, bara att jag och min pojkvän skilts och att mamma dött. Jag skaffade mig ett jobb på Ica som kassörska och tillslut kunde jag flytta till en etta i staden. Det var då jag fick höra av Joel. Han ringde en kväll, jag vet inte hur han fick reda på var jag befann mig, men han har sina metoder. Han undrade hur jag hade det och om jag klarade mig och jag sade att jag mådde utmärkt. Jag darrade av ilska medan jag pratade med honom, men jag vägrade att visa det. Jag berättade var jag bodde och när han var säker på att jag inte var arg på honom, berättade han var han bodde. Han bodde i en fin villa någonstans – ensam. Han hade bytt namn eftersom han var lika rädd som jag att bli hittad av polisen. Han hade bytt namn till Morgan, efter sin far.”
Hon tystnade och såg upp på honom och han nickade och lutade sitt huvud bakåt mot nackstödet i fåtöljen. Nu började allt bli klart för honom.
”Självklart reste jag hit för att hitta honom! Självklart hatar jag honom mer än allt! Han tog min ungdom, han tog ifrån min mamma, han gjorde mig till en brottsling, han lämnade mig i sticket. Jag blev endast till en hjälpande hand så att han skulle bli rik.”
Morgan nickade igen och gav henne en förstående och mycket vänligt blick. Hon vek undan blicken och drog ihop munnen igen så att de åter blev lila.
”Du kom hit för du trodde självklart att han bodde här”, sade tillslut.
”Ja. Jag fattar inte hur han kan vara så dum i huvudet att han flyttar till en stad där det redan bor en Morgan Kronborg.”
”Han kanske ljög om sig stad?”, Föreslog han lugnt och hon såg på honom länge, som om han sade någonting som hon inte tänkt på innan.
”Fan …”, viskade hon.
Morgan satte sig bredvid henne och lade armen om henne rygg.
”Jag förstår att du har haft det förjävligt”, sade han. ”Men du är en brottsling. Kanske det är bäst att berätta allt för polisen?”
Hon stirrade på honom med skrämd blick och ruskade sedan på huvudet.
”Aldrig i livet!”, Sade hon upprört och han klappade henne lugnande på ryggen.
”Porceline heter du va?”, Undrade han.
”Ja …”, hon såg frågande på honom.
”Det stod på berlocken”, förklarade han. ”Är det din mamma på det andra fotot?”
Hon nickade sakta.
”Ni är lika varandra”, sade han och log svagt mot henne och hon log sorgset ner i knäet.
”Tack”, sade hon lågt.
Morgan gick ut i köket och satte på lite te och gick sedan för att hämta berlocken i byrån. Porceline satt stilla i soffan och betraktade honom.
”Snälla, ring inte polisen”, bad hon tillslut, när han gav henne halsbandet.
”Jag ska inte ringa polisen om du inte vill, Porceline”, sade han och hämtade tekannan och två muggar. Han fick ställa allt på golvet eftersom hans bord var sönder.
”Förlåt …”, sade hon lågt när hon smakat på teet.
”Det gör inget. Jag har hemförsäkring så det täcker hela huset och du har en bra anledning”, sade han snabbt för han visste precis vad hon syftade sitt förlåt på.
”Vad ska jag göra? Hur ska jag hitta honom?”, Undrade hon och stirrade ner i muggen. Morgan såg på henne en stund och suckade sedan.
”Jag kan hjälpa dig. Jag jobbar på IT och det går väldigt snabbt att söka upp en person genom datorerna vi har. Det blir lätt att söka upp just din Joel, eftersom det står på hans papper att han hette Joel innan. Jag antar att det inte finns särskilt många i Sverige som hetat Joel och bytt namn till Morgan.”
Han log snett och Porceline stirrade på honom.
”Skulle du kunna göra det?”, Sade hon så chockat att han var tvungen att le ännu bredare. Det var någonting med flickan som gjorde honom glad. Hennes stora gröna ögon glittrade i ljuset från fönstret. Det hade börjat skymma utanför och han förundrades över att tiden gått så fort medan hon berättat sin lilla historia.
”Ja. Det skulle jag kunna göra.”

Porceline fick sova i gästrummet på övervåningen. Han fick reda på att hon bara hade några hundra kvar och att hon inte skaffat sig någonstans att bo. Nästa morgon gick han till arbetet och tog reda på var hennes Joel bodde. Han var inskriven i Stockholm i ett hus vid skärgården. Detta berättade han för Porceline som blev rasande av dessa nyheter och hon gick runt i huset och svor en lång stund innan han lyckades lugna ner henne någorlunda.
”Hur ska jag komma dit nu då? Jag måste få tag på honom!”, Morrade hon sammanbitet. Han satte sig på en stol och tänkte en stund och suckade tungt.
”Jag kör dig. Nu har du lättat ditt hjärta för mig och jag kan omöjligt lämna dig i sticket utan att hjälpa dig att reda upp ditt liv igen”, sade han dämpat med blicken i bordet. Porceline log strålande mot honom när han såg upp igen och han puttade lätt till henne.
”Sluta upp med det där. Kom så åker vi.”

Det tog sex timmar att åka till Stockholm och när de var framme stannade de för att äta. Porceline var stel i kroppen hela tiden och kunde knappt prata och Morgan hade inte lust att försöka få henne att prata heller. Han satt och funderade över varför han gjorde som han gjorde. Vad hade han med hennes liv att göra i huvud taget? Vad fick han för att hjälpa en flickstackare? Klockan fyra begav de sig till Joels hus och de stannade en bit ifrån. Havet glittrade fint nedanför husets veranda och solen började sakta gå ner i horisonten. Det röda huset hade stora glasfönster som vette ut som havet och vackra blommor färgade gräsmattan.
”Här bor han alltså”, sade Porceline efter ett tag med rösten fylld med hån.
”Ja, det verkar så”, svarade Morgan lågt. ”Vad har du tänkt göra med honom?”
”Döda honom”, sade hon och gick ur bilen och började sedan gå upp mot huset. Morgan flög ur bilen efter henne. Han kunde inte tillåta henne att göra något dumt, i så fall var det hans fel och det sista han ville bli var skyldig till mord. Porceline bankade hårt på dörren och stampade otåligt med ena foten i marken. Morgan stod en bit ifrån med händerna i byxfickorna oförmögen att göra något. Efter några minuter öppnades dörren och där stod en kvinna i tjugoårsåldern, rätt mullig och med docksött ansikte. Porceline stelnade till, stirrade på henne och kvinnan stirrade tillbaka med höjda ögonbryn.
”Ja?”, Undrade hon tillslut och Porceline knuffade henne hårt i sidan för att komma in i huset. Morgan skyndade fram mot kvinnan som chockat såg efter Porceline. Han lade ena handen över kvinnan axel för att få henne uppmärksamhet.
”Bor en viss Morgan Kronborg här?”, Undrade han.
”Ja … Om det är Joel ni menar”, sade hon giftigt.
”Bra, ursäkta oss då”, sade han och skyndade efter Porceline in i huset.
”H-han kommer om några minuter”, ropade kvinnan och skyndade efter dem. Porceline var inne i sovrummet och rensade alla garderober och lådor som fanns att rensa. Kvinnan skrek och försökte stoppa henne, men Proceline var omöjligt att tala sans med. Istället gick kvinnan till telefonen och tänkte precis ringa till polisen när en mansröst skar i huset.
”Lägg ner telefonluren, Amelia.”
Kvinnan lade sakta ner telefonen och såg tveksamt från Joel till Morgan och Porceline. Joel hade ställt sig mitt i vardagsrummet och såg nu med lugn blick på Porceline som darrade av vrede. Hon andades med hastiga andetag och den blå klänningen hade halvt glidit ner från hennes axlar. Det spred sig ett brett om inte hånfullt leende i Joels ansikte och vita tänder blottades mellan läpparna.
”Hej, älskling”, sade han stilla och lade huvudet på sned. ”Amelia, kan du vara så snäll och sätta dig ner”, sade han sedan, mer som en befallning än en fråga. Amelia satte sig ner i den svarta skinnsoffan med en tung suck. Hon drog med en darrande hand genom det blonda lockiga håret och lade sedan armarna i kors över bröstet.
”Ge mig pengarna, Joel”, väste Porceline mellan tänderna. Joel putade ut med underläppen och spelade sorgsen.
”Stackars lilla Percy, har inga kvar att utnyttja, så hon kommer tillbaka till Joel för att hämta pengar.”
Porceline morrade och steg närmare Joel.
”Håll käften, Joel. Jag har en polis med mig och han kommer att gripa dig om du inte ger mig pengarna nu!”
”Så din lille polisvän bryr sig inte om mig om jag ger dig pengarna? Snälla, Percy, väx upp och se sanningen i vitögat. Ingen bryr sig om dig – om det där är en polis vill han gripa både dig och mig, inte se till att du får pengar. Jag är ledsen, Percy, men han har utnyttjat dig – hur känns det att för en gångs skull bli utnyttjad av någon?”
Joel log snett mot henne.
”Din jävel, han har inte alls utnyttjat mig!”, Skrek hon.
”Han är alltså inte en polis?”, Sade Joel lugnt och Porceline såg på Morgan för att få hjälp, men han kunde inte förmå sig att säga något.
”Percy, vad har du sagt till stackaren egentligen? Att jag torterade dig och drog med pengarna? Att jag stängde in dig i en garderob utan att ge dig mat? Jag vet att du är bra på att ljuga, Percy”, sade han hånande. ”Vad har hon sagt?”, undrade han och vände sig till Morgan, men innan han hann svara flög Porceline på Joel med ett tjut.
”Jag ska döda dig, din jävel!”, Skrek hon, men blev snart ner brottad av Joel som lätt låste hennes armar bakom hennes rygg och lade ena knäet över hennes svank.
”Har du talat om hur du älskade att döda alla människor i affären? Har du berättat hur du njöt av att se dem lida efter ett skott i benet? Hur du skrattade åt deras jämmer? Har du berättat vilken sjuk jävel du faktiskt är?”, sade han högt så att alla i huset kunde höra. Porceline vrålade och försökte komma loss, men kunde omöjligt röra sig.
”Har hon berättat hur hon brukade försöka sticka med alla pengar när jag sov? Hur hon ville ha mer och mer pengar, råna mer och mer affärer? Hur jag tillslut gav upp och stack? Hur hon fick skylla sig själv?”
Nu hade hans röst hårdnat och Porceline tystnade sakta. Endast små gnyl kom från henne.
”Har hon berättat hur hon brukade sno sin mammas bankkort och sno alla pengarna? Hur hon vägrade ge dem tillbaka, ens så att hennes mamma kunde betala hyran? Då kanske hon inte har berättat att hon skrattade när hon fick reda på att hennes mamma fick cancer och dog?”
Morgan stod blickstilla och stirrade på de två. Joel som satt med ena knäet på Porcelines rygg och Porceline som låg med kinden mot det svala trägolvet. Hon hade tystnat helt och låg nu med slutna ögon.
”Jag vet att hon är en jävel på att ljuga, men det här tar fan priset. Vem är du som går med på att köra henne hit, va?”, Undrade han ilsket. Morgan rörde lite på sig, drog med handen över hakan, blinkade besvärat.
”Jag vet inte vem jag ska tror på …”, sade han och Joel skrattade högt och hånfullt.
”Nej, det tro fan att du tror på en söt liten flicka med stora tårfyllda ögon! Lyssna på mig nu, för det här är viktigt; Porceline är sjuk och jag om någon vet det. Jag har känt henne hela mitt liv och jag vet hur hon tänker. Så lita på mig nu, eller få henne på halsen och få ditt liv förstört.”
Joel lade omilt en hand på Porcelines huvud och tog ett tag om hennes hår.
”Jag har äntligen lyckats lämna mitt forna liv bakom mig, men jag kan omöjligt göra det om den här sjuka människan söker upp mig hela tiden!”
Morgan såg på Porceline som nu hade öppnat ögonen. Hon såg rakt in i hans själ och hennes gröna ögon glänste av ilska. Han ryggade nästan tillbaka av hennes mordiska blick.
”Vad ska jag göra?”, Undrade han.
”Vi ska få henne till sjukhuset. Hon har gått lös alltför länge. Du milde, det har hon verkligen.”
Joel slet upp Porceline på fötter, med ett stadigt grepp om hennes nacke.
”Din jävel, du ska få för det här”, väste hon med blicken riktad mot Morgan.
”Grattis, kompis, nu har hon dig som hatobjekt”, sade Joel och klappade honom på axeln. ”Ring nu.”

Morgan ringde och Porceline kom in på mentalsjukhuset där hon fick stanna för gott. Joel fick sitta i fängelse i sex år och Morgan blev åter ensam i sitt hus. Han tänkte ofta på de två och rös när han tänkte på hur långt Porceline faktiskt hade gått bara för att ge igen på sin kompanjon och barnkompis. Han tyckte synd om Joel som hade fått dras med Porceline alla år, när de dragit fram över landet och rånat affärer. Porceline hade dödat och njutit av deras liv, medan Joel endast ville ha pengar för att klara sig. Morgan gissade att det var Porceline som hade lett Joel in på det spåret och det förvånade honom inte att Joel hade gått på det … Han hade ju själv gjort det.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
meantime - 11 okt 06 - 23:07
wow, jättebra, jag tryckte på slumpa och så kommer nåt sånt här fantastiskt bra upp, vilken tur!
TrasigFlikka - 21 aug 05 - 04:59- Betyg:
jätte bra skriven!

Skriven av
Myth
11 aug 05 - 04:37
(Har blivit läst 133 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord