Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Förbjuden kärlek

Det var förbjudet att älska med sådan kärlek, sades det. Förbjudet att känna sådana känslor för sina fränder. En vacker kärlek, nersmutsad med skam och skräck. Deras kärlek. Två svaga människor, fyllda med oskuldsfulla känslor. De älskade hemligt, förbjudet och stark. Tillsammans var det starka.
"Hon satt på den hårda stolen med händerna i knäet. Maten på tallriken tjöt av skräck. Hon ryggade tillbaka, rynkade på näsan och gick."
- Maja är undernärd och ni måste göra någonting snarast. Hon äter inte, dricker knappt och pratar aldrig. Detta är mycket vanligt i hennes ålder. Det är mycket i skolan, man växer och det är problem hit och dit. Det är extra viktigt att ni stöttar er dotter innan det blir för sent. Att vara enstörig och anorektiker kan få svåra skador i senare livet. Ni kanske kan sätta er ner allihop och tala ut om det? Om hon drar sig undan finns alltid vi här för henne. Ibland kan det vara lättare att tala med en utomstående. Så, hem och prata om det nu, det här kommer gå bra skall ni se.
Ett par spruckna läppar, ett par trötta grå ögon, ett par bleka kinder utan blod. Allt fanns i par. Öron, armar, ben, bröst och skinkor. Allt var i par, beroende av varandra. Om de inte hade varandra skulle de bli dömda, hånade och sedda som onormala. Hon var en näsa. Det var tänkt att hon skulle vara ensam, oberoende av alla andra. Men tänk om näsan behövde naveln? Tänk om näsan inte skulle klara sig utan pannan. De skulle bli föraktade, dömda till ett liv av hat. Hon var en sådan. En näsa som var beroende av naveln. Den där underbara naveln som hon inte kunde klara sig utan. Förbjuden kärlek, sades det. ”Som om hon hade något val ...”
Deras ögon var knivar som skar henne i bitar. Det hade fått reda på någonting som de inte tyckte om. De sade att de var besvikna, arga, ledsna och förtvivlade. Arga? Ja. Ledsna? Nej. De struntade i om hon svalt ihjäl, de ville bara inte fläcka ner familjens trygga fasad. Mamma arbetade på ett stuteri och hon hatade det. Men hon var tvungen att ha en anledning till alla blåmärken, sår och blåtiror på kroppen. Hon skyllde på hästarna och deras vilda natur. Pappa arbetade på kontor och han var otroligt duktig. Han var allt som en pappa skulle vara; vänlig, duktig, rolig, stilig och lycklig. Detta var familjens fasad, de ovetandes bild. Inuti tavlan vad det dödstyst. Död, död, död.
– Du äter inte, gör det, sade de och allt var klart. Avklarat, du är färdig.”Nu var ni allt duktiga som talar förstånd i dottern. Nu kommer hon att äta igen och leva lycklig i alla sina dagar.”
Hon hade alltid känt honom så som man känner sina egna tankar. De hade alltid haft varandra och gett varandra det som inte deras föräldrar gav. Hon klarade sig inte utan honom, inte en endaste sekund. Kanske hade de låtit känslorna släppas alltför långt, men hon intalade sig ständigt att det som hänt var oundvikligt. Han visste allt om henne och hon visste allt om honom. De höll sin kärlek innanför sina väggar, de kunde omöjligt öppna porten till världen och släppa lös stormen. Den skulle driva dem bort ifrån varandra. Ögon skulle förnedra och äcklas. Ögon skulle ge dem skam och hat.
När dagen var nyfödd, då han kom in till henne. Hans ögon var små av sömn och leendet bortblåst i det murkna ljuset. Den underbara kroppen kröp ner intill henne och gömde sig likt en barnunge i hennes famn. Hon kysser, smeker, vyssjar och sjunger. Tröstar hans tysta sorg. Hon vet hans innersta hemlighet för hon är del av den och bär den med honom. Med gemensamma krafter håller de monstret instängt i deras hjärtan. De låter den förfärliga känslan älska dem till små bubblor i intet. Bubblor i intet, beskyddade av sig själva. De växer och växer tills de troligtvis spricker ...
Skrik, slag, gråt och blod. Pappa är en förvriden fånge, elak och lat. Ett djur inte kapabel nog att flytta och lämna det han hatar. Han är ett småkryp, fylld av ilska. Mamma, en darrande kanin, nersjunken i sitt svarta hål i väntan på döden. Hon har gett upp sin ork, gett upp sin livsglädje, gett upp sin vilja. Hon ligger ner på alla fyra och tar emot slag och förnedring. En gammal hund som inte vet annat än blind smärta, någon som alltid fått stryk så länge det korta minnet räcker. Mamma och pappa, de två som skall vara föräldrar till två barn. Två barn med en stor tyngd vilandes i sina bröst. Vad skulle deras föräldrar kunna göra när de inte ens kunde hjälpa sig själva?

”Jag kan inte leva utan dig. Det gör så ont att ens tänka den tanken. Att mista dig, det finns inte, men samtidigt hägrar det så nära. Om vi gör ett litet misstag, dras alla blickar till oss, då är vi förlorade. Jag menar det; förlorade. Jag älskar dig och det gör så ont. Du kanske är född ur samma mamma, men vad gör det? Jag älskar dig som en annan, en som jag träffat ute i världen. Mitt hjärta skriker efter ditt allt. Är jag dum i huvudet? Är jag onormal? Jag kanske kommer från en annan planet? ...
Till honom från henne.”

”Jag vill älska dig så som alla andra tycks älska varandra. Vad är det som stoppar oss, bara för att vi har samma blod i våra ådror? Vad är det för kärlek som smittat ner oss, som inte är tillåten i denna värld? Kanske vi inte tillhör detta årtionde, kanske vi kommit på sned. Vi får inte älska så här starkt, men jag gör det ändå. Låt de elda upp min kropp och tortera den innan. Jag älskar dig vad som än händer.
Till henne från honom.”

Ännu en grå dag, hon sitter på sitt rum och skriver. Hon hör ett brak från hallen och mammas skrik fyller varje vrå i lägenheten. Hon rusar ut ur rummet och finner sin mamma livlös på trasmattan med blodigt huvud. Hon skriker, sjunker ner vid den livlösa kroppen. Ytterdörren står på vid gavel, pappa har flytt. Hans sista slag var inte menat att döda utan att skada så som alla andra slag. Måns står i dörröppningen och skakar.
– Han skall dö den djäveln.
Han skyndar sig efter pappa med knutna nävar och hårda käkar. Hans ögon är röda och de ville se sin pappa blöda. Hon skriker åt honom att stanna, men ilskan hade gjort honom döv. Hon faller ner mot mammas orörliga bröst och gråter ur sin skräck.

– Varför?, undrar hon och han lägger sin sårade hand mot det tjocka glasfönstret i hopp om att kunna röra vid hennes hud.
– Han dödade henne, viskar han.
– Han fick som han ville. Nu får han flyga efter mamma och åter träffa henne, medan du sitter här, långt, långt bort från mig!
Hon kan inte se, tårarna svider.
– Säg inte så, älskling ..., han hulkar i sin trästol.
– Förlåt, jag är ledsen! Jag menade inte så! Jag älskar dig ...
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
empalove - 7 feb 07 - 05:39- Betyg:
skit bra mer nu!!

Skriven av
Myth
11 aug 05 - 04:27
(Har blivit läst 200 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord