Förbjuden kärlek Del 12: Kyssen |
De skrattade som om de inte gjort något annat och de fjantade sig på lekparken. Nu låg de där i gräset och pratade och skrattade lite mer då och då.
Kribbe hade berättade att han skulle börja på Jean skola nästa vecka och att han faktiskt var nervös inför det, men han kände ju henne så det var väl ganska okej.
- Allvarligt talat så trodde jag att jag skulle bli typ värsta ensamvargen här och inte ha några polare, inte en enda!, skrattade Kribbe. Sen helt plötsligt mötte jag dig och ja, jag hade en polare!
- Mm, fnissade Jean och försökte att inte tänka på Yin, men det var svårt.
- Finns det några såna på er skola? Såna som bara står för sig själv, typ?, frågade Kribbe.
- En, mumlade Jean. Men måste vi prata om honom?
- Nej, jag skiter i den skiten, log Kribbe och rullade sig på sidan och tittade på Jean som låg där på rygg. Vi kan prata om… du är typ 1.60 va?
- Typ, och du 1.80 eller?, fnissade Jean.
- Typ, skrattade Kribbe och strök handen genom hennes hår.
Jean visste inte varför han gjorde det, men hon brydde sig inte. Hon hade nog aldrig varit så avslappnad med en kille förut. Det kändes som att de känt varan hela livet.
Kribbe tog tag i hennes hand och lade sin andra på hennes kind och log sådär han brukar igen. Jean kände hur fjärilarna dök upp i magen och hon var ganska säker på vad han förväntade sig att få. Men eftersom hon inte sa nånting så svalde han lite och öppnade munnen för att fråga.
- Får jag…?, undrade han.
- Du väljer, mumlade Jean lite spänt till svar och tvingade fram ett leende.
Jean kände hur hon var redo att vakna nu. Hur allting helt klart var en dröm, Kribbe fanns inte på riktigt. Amelia och Henry var ihop och hon och Yin kände inte ens varann.
Men hon visste sedan att det var sant. Kribbes läppar var mjuka och han verkade expert på det. Att kyssas. Det blev en långtradare, eller det kände som så i alla fall. När den väl tog slut så glittrade Kribbes ögon lyckligt på nåt vis och Jean var ganska säker på att hon var röd som en tomat.
- Så, är vi ihop nu?, frågade Kribbe plötsligt. Jag menar, om inte du har en kille alltså?
- Mm, mumlade Jean och tankarna flög tillbaka till Yin fastän de inte var ihop. Nej jag har ingen kille.
- Bra…
Han kysste henne igen på pannan och satte sig sedan upp.
- Då vet jag, log han sedan. Men vi ska kanske gå ifrån varandra nu?
- Ja, gäspade Jean och ställde sig upp. Ähum… hej då?
- Hej då, log Kribbe och började gå därifrån.
Jean stod kvar en stund, men hon tittade inte efter honom eller så, hon tittade ner i backen och kände sig som en idiot. Hon var ju inte ens kär honom. Kribbe var shysst och så, men ändå så var han som en sån där kille som hon i vanliga fall skulle hata och skrika fula ord åt. Man såg ju på långt håll att han var udda, eller kanske inte udda. Det fanns inte riktigt ord för det hon tänkte.
Hon började då gå hemåt. Hon önskade att hon inte skulle det. Att hon aldrig skulle behöva gå tillbaka till verkligheten. Bara få sitta och ruttna bort.
Yin gick längst trottoaren och funderade. Han var ganska förvånad över att Marie hade låtit honom gå ut så sent på kvällen. Hon hade bara ryckt på axlarna och sagt ”Gå du” och så hade han gått. Han gillade inte hennes hus på nåt vis. Det var grönt och brunt överallt och så kanske lite brandgult.
Det var då han såg henne, nej, det var inte Marie eller Carina. Det var Jean. Och därifrån gick Kevin, hans kusin. Var Kevin killen som Jean hade träffat?
Jean började plötsligt att gå mot hans håll, han gissade på att hon inte sett honom eftersom hon bara stirrade på sina fötter hela tiden.
Men när de väl var bara några hundra meter ifrån varandra stannade hon och tittade upp. Hon såg lite förvånad ut och munnen var lite öppen. Han stannad och tittade lite på henne. På nåt vis såg hon bekymrad ut.
- Hej, ropade hon sedan plötsligt.
Han var tyst, ärligt talat ville han inte prata med henne. Hon skulle väl bara undra varför han gått hem tidigt från skolan idag.
- Okej, mumlade hon och tittade ner på sina fötter igen. Du måste inte svara…
Yin nickade lite och ryckte på axlarna. Han gick några meter närmare henne och tittade emot hennes röda kinder.
- Såg du…?, frågade hon och rodnade.
- Kevin?, frågade Yin lite tyst och gäspade.
Jean tittade upp igen, nu såg hon näst intill chockad ut.
- Ja?, mumlade hon.
- Ja, svarade Yin. Hur så?
- Inget, suckade Jean.
Det var tyst en minut och under den tysta minuten flög minst femtusen tankar genom hans huvud. Men han uppfattade dem inte riktigt, allt bara flög igenom utan att lämna spår.
Det var spänt mellan dem, vem som helst skulle förstå att det hänt nånting mellan dem och som de inte vågade prata om. Det kändes fel på nåt vis. Sånt här snackade man inte om, i alla fall inte med Yin. Han var kall och man såg sällan några känslor förutom hat i honom. Men på nåt vis mjuknade han då han var med Jean. Han hatade kanske inte henne lika mycket som de andra – fast han hatade väl inte Amelia?
Yin kliade sig på hakan och började gå igen. Han sket i att säga nånting och gick bara förbi henne som han skulle ha gjort förut. Han tänkte faktiskt gå tillbacks till det ”vanliga”, i alla fall tills vidare han fick reda på vad som skulle hända med hans liv härnäst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | familjeflickan - 12 sep 06 - 01:53- Betyg:  | | oj....jättebra! | | vattendroppe - 28 maj 06 - 00:37 | | Jag me!! jätte bra! |
|
|
|
