Ångesten flyr i panik [oneshot] |
Träden viskar ut alla de hemligheter som de hört eller sett, absolut ingen kan stoppa det. De nästan skriker av lycka när de hör den panikslagna rösten som ropar på hjälp. De som är närmast ser hur flickan försöker resa sig upp men misslyckas totalt eftersom hennes armar och ben är ihop satta med ett kraftigt rep.
Mannen som står bredvid henne nästan ryser av den glädjen som bubblar inom honom, det är obeskrivlig hur glad han verkligen är för det som snart kommer att hända.
De stora lövverken runt om henne tittar skadeglatt ner på henne och sedan sprids nyheten snabbt som en löpeld. De ondskefulla skratten ekar så högt att de svider till i öronen på henne.
Flickan bryr sig inte, det ända som hon tänker på är att hon vill där ifrån. Hon vill inte längre vara där tillsammans med den snygga killen som hon träffat för några dagar sedan.
Hon kan inte förstå att han helt plötsligt bytte personlighet, från snäll och omtänksam till en som var så känslokallt och hatisk.
Han börjar röra sig mot henne och hennes skrik blir allt högre för varje steg som han tar.
”Kan du inte vara tyst någon gång?!” ryter han plötsligt till henne.
Hon tystnar direkt och tittar oroligt på honom. Han sätter sig på huk bredvid henne och försöker le lugnande men hans förväntan förstör allt.
Han stryker sakta sin hand över hennes blonda hår de blåa ögonen som stirrar på honom är så oförstående att han faller i skratt.
Jag försökte sova men det gick inte, munnen kändes uttorkad och sängen kändes fortfarande kall även om jag hade legat där i säkert en timme. Var kunde hon egentligen vara, lilla Louise.
Jag skrattade till, det var alltid hon som hade klagat över att när vi bodde ihop så här var vi tvungna att meddela varandra var vi var så att var och en kunde anpassa sig efter det.
Jag skulle minsann reta henne för detta när hon kom hem. Om hon nu gjorde det, för tänk om det hade hänt henne något?
”För in i helvete, kan jag inte tänka lite normalt, varför skulle sådant hända oss?!” mumlade jag irriterande för mig själv.
Med en snabb blick på klockan konstaterade jag att den nu var två på natten och hon var fortfarande inte hemma. Jag funderade på att försöka somna men ångrade mig sedan när kaffe suget kom.
Med ett stön klev jag upp och fötterna dunsade i de iskallt golvet. Med sömndruckna ögon tog jag på mig morgonrocken och gick ner för den branta trappan.
När jag väl var nere i hallen fick jag trängas med flyttlådorna som vi inte hade packat upp än. Sedan förde jag min halvt fungerande kropp vidare in i köket för att koka en kopp kaffe som skulle göra att jag piggnade till en aning.
Med kaffekoppen i handen gick jag runt i huset som nyss blivit vårat, i vardagsrummet hade vi precis fått upp den benvita soffan och tv-bordet. Väggarna var spökligt kala med skuggorna som speglades där från gatlyktan utanför. Jag sjönk ner i soffan och tittade ut i mörkret.
Jag smuttade försiktigt på det varma kaffet och vaggades sakta in i sömnens lömska gångar.
*
Med ett ryck vaknade jag upp ur den ångestfulla drömmen. Den hade inte hänt något särskilt, men genom hela drömmen hade jag känt mig jagad av någon. Jag reste mig upp och gick ut i köket för att dricka ännu en kopp kaffe. På kylskåpet satt en lapp
”Hej Minna!
Jag ska ut och äta middag
och kommer hem vid 23.30 ungefär.
Stanna inte uppe för att vänta om du
inte orkar.
Kram Louise;)”
Jag fnissade till, vem kunde hon ha gått ut med som hon inte ville nämna för mig? Hon hade antagligen följt med hem till honom, jag visste väl att det inte var något farligt som hänt henne. Jag satte på kaffet och försökte hitta något ätbart i skafferiet. Det blev två koppar kaffe och en torr fralla.
Medans jag satt och läste tidningen slog jag numret till Louises mobil.
Signalerna gick fram och på den femte signalen slogs samtalet på.
”Hallå”
”…”
”Hallå är det någon där? Louise?”
”…..”
Flåsande andetag hördes från andra sidan av luren, de blev hetsigare för varje sekund som gick.
”Louise, det är verkligen inte kul nu, kom igen svara!” min röst gick upp i fasett för jag började bli väldigt irriterad över att hon gjorde så mot mig.
”Kan du lägga av?! Svara ordentligt!”
”….Hjälp!Hjälp, HJÄLP!.......” Jag stog som förstelnad, det vad Louises röst, i panik. Hjärtat låg i hals gropen på mig medans jag försökte reda ut tankarna, men min hjärna vägrade samarbeta med mig.
”LOUISE, var är du, vad händer?!”
Då utbröt ett gap skratt och hjälpen formades till högljutt skrik och sedan stängdes samtalet av.
Jag började kalsvettas och började springa runt i huset, huvudet var tomt på tankar och jag började hyperventilera.
Sedan började hjärnan fungera lite igen och jag tog på mig min ballerinaskor även fast det var mitt i vintern och en kofta, jag hade ingen tanke på att det var svinkallt utanför dörren så jag fick en chock när jag kom ut .
Jag hade inte märkt att det hade börjat snöa så min korta pyjamasklänning hjälpte absolut ingen nytta mot kylsan. Jag sprang gata upp och ner och letade efter henne och personen som hade svarat i telefonen. Men jag viste redan att det var meningslöst att leta och jag anade rätt.
Jag släntrade långsamt hem.
*
Jag såg henne springa i panik nerför baken letande efter sin syster, men hon letade på helt fel ställe. Hon skulle aldrig hitta henne här i byn, hon var längre bort. Jag fick stoppa mig själv för att inte brista i skratt när hon sprang i sin korta pyjamas och de illrosa ballerinaskorna och den tunna koftan. Hennes blonda hår hängde stripigt längs hennes rygg och ögonen var fulla av tårar. Det var nära att hon såg mig men jag han precis förbi hörnet. Jag längtade tills hon skulle komma tillräkligt nära för att han skulle kunna bli min.
Jag funderade på vad jag kunde göra, vad skulle jag ta mig till?
Polisen var uteslutet, då skulle den som gjort det veta och vara så diskret som möjligt så det gick inte. Jag skulle få ta tag i detta själv. Jag skulle bli tvungen att fråga eller rättare sagt ”intervjua” på ett så omärkligt sätt som möjligt. Men det skulle vara väldigt lätt eftersom att det var mer än hälften av de som bodde här som åkte bort på vintern, så det var nog fyra personer som fortfarande var kvar.
Jag slängde på mig varma kläder så att jag skulle kunna vara ute ett tag. Sedan bara det iväg.
Det fanns totalt tretton hus i vår lila by så jag började med min granne, Karin Berg.
När jag väl stod i trägården framför hennes röda hus med vita knutar kändes allt så konstigt, men jag knakade ändå på den gamla trädörren och efter någon minut så kom hon och öppnade. Hennes röda hår var uppsatt in en stram frisyr och hennes läppar var noga rödmålade. Hon var insvept i en lång smaragdgrön morgonrock och ett par matchande tofflor.
”Hej, vad vill du?” frågade hon kylligt.
”Öh, hej. Jag undrar om du sett Louise, min syster?”
”Nej, det har jag absolut inte” svarade hon kort och var på väg att stänga dörren. Men jag satte min fot emellan.
”Är du helt säkert, för det är mycket viktigt…”
”Nej jag har inte sätt henne, hon kan nog klara sig själv så du kan bara gå in och vänta på henne där hemma” svarade hon och stängde dörren snabbare denna gång så jag inte skulle kunna tränga mig på igen.
Jag bestämde mig för att gå vidare till nästa hus. På vägen dit funderade jag om de kunde ha varit hon. Det var tvunget att det var någon i byn som hade gjort det, för ingen kunde komma in och ut ur byn utan att någon märkte det, om man inte då var väldigt skicklig. Min panik växte, om jag inte skulle hitta vem den var så skulle jag bli tokig!
Jag var äntligen framme vid Jörgen Pålsons hus. Han hade bott där i minst 50år med sin fru som hade nyligen gått bort och sin gamla hund hade han som vi köpt huset av sagt.
Precis när jag gått innan för grinden öppnades dörren och hunden sprang välkomnande ut för att hälsa.
”Fanny, kom hit!”
”Hej, hej!”
”Hej på dej, vart för dig hit en sådan här kall decemberdag?” Frågade han med en betydligt mer välkomnande ton än Karin hade gjort. Han hade ett par fint strukna bomulls byxor Och en grå skjorta som var nerstoppad i byxorna. Hans hår stod på ända och leendet satt som klistrat i ansiktet.
”Jag letar efter min syster Louise”
Så fort jag nämnde min systers namn ryckte han till och leendet försvann genast. Men det kom snabbt tillbaka igen när han såg att jag granskade honom.
”Nej, tyvärr så har jag inte sätt henne. Men om jag gör det så ska jag säga till. Hejdå”
”Men…”
Innan jag han säga mer så stängde han dörren och jag hörde låset vridas om två gånger.
Jag gav upp en gång till, vad var det för fel på folk? Han var betydligt mer misstänkt än vad Karin var.
Det bar vidare till Robert Sjöstedt som var den ända som hade sagt välkommen till oss när vi flyttat in. Han bodde inuti sin tobaksaffär, i något trångt rum med sina två katter. När jag kom in i affären luktade det lavendel så att det nästan sved i näsan och det kändes som 100grader efter att ha varit ute i minst -10grader.
”Välkomne Minna! Var får det lov att vara?”
Min blick fastnade på en kanelbulle som var lika stor som min hand, jag var utsvulten och det var som om den ropade på mig, jag Skrattade till i all den ångesten som hade omfamnat mig.
”En kanelbulle tack”
”Det blir 10kronor” svarade han och sträckte fram fatet med de doftande bakelserna
Jag tog kanelbulle och började knapra njutnings fullt på den.
”Du Jörgen, jag undrar om du sätt Louise?”
”Hmm, nej det tror jag inte”
”Är du helt säker?”
”Ja, ganska, eller vänta jag tror att jag såg henne för 10 minuter sedan när hon gick till Karin”
”Va? Till Karin?”
”Nej det var nog inte hon försten. Men om du ursäktar så måste jag stänga fotbollen börjar nu.”
Han gick fram till dörren och gjorde en gest utåt till kylan. Jag kunde inte få ur mig något utan bara gick ut med min halvuppätna kanelbulle.
”Hejdå” Sa han och stängde dörren.
Jag suckade, då var det bara en kvar att fråga. Det var Arvid som jag inte visste riktigt vad han hette i efternamn men jag hade i alla fall sett honom en gång när han hade handlat mjölk. Han var nog en av dem som var mest omtyckt här och en av de som flyttat in hit sist, efter oss då. Men han höll sig borta från alla de andra, han pratade bara om det var nödvändigt.
Han bodde en bit längre bort än de andra, nästan lite utanför. Innan jag hann dit hade jag ätit upp bullen och ångesten hade kommit tillbaka.
Jag tuggade lite på mitt hår som tröst och fingrade nervöst på jackkanten. När jag nästan var framme så damp det ner en stor handflata på min axel. Jag hoppade förskräckt till och vände mig om hastigt. Bakom mig stod Arvid med sitt långa hår i en hästsvans och en liten skäggstubb. Han hade en overall liknande klädsel på sig och ett par rejält tjocka vantar.
”Hej” Sa jag med en aning förvånad min och stirrade in i de choklad bruna ögonen.
”Hej” svarade han och log hemlighetsfullt mot mig.
Vi blev förlamade en stund och tycktes tappa talförmågan, men sedan kom jag in i verkligheten igen
”Vad gör du ute en sådan här kall dag” fick jag ur mig tillslut och skrapade med foten i snön.
”Ute och går en runda, vad gör du själv?”
”Jag är ute och letar efter min tvilling, har du sett henne?”
Han stelnade till och skruvade på sig, det gick ett par minuter innan han svarade.
”Nej, jag har inte sett din jävla syster” nästan röt han åt mig och vände på klacken.
”Hejdå” mumlade han innan han försvann.
Hon tittade förvånat efter honom, men sedan gick det upp för henne. Hur viste han att min tvilling just var en syster? Varför blev han så arg när jag frågade? Jag fylldes av förhoppning och av rädsla.
Långsamt började jag följa efter honom, när som helst var jag bered att hoppa in i den närmaste buske och ta skydd. Men han vände sig aldrig om för att se om jag följde efter honom, när han väl var framme vid sitt hus så fortsatte han att gå, in i skogen. Jag tittade häpet på honom och gömde mig bakom en buske och någon sekund efter vände han sig om och tittade noga så att ingen följt efter, sedan försvann han. Jag väntade någon minut så att han inte skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte. Jag smög sakta fram till hans hus, jag kände på dörrhandtaget och det var öppet. Jag öppnade försiktigt och smög in. Lukten slog mig när jag kom in genom dörren, allt luktade dött.
Jag fick panik, det måste vara han! Jag tvingade mig själv att leta vidare och doften blev mer koncentrerad ju närmare köket jag kom. Men alla rum jag passerade fanns det fortfarande ingenting och när jag kom in i köket var det ända som fanns där en stor frys en liten spis, en mikro och en liten filt. Jag öppnade kylen och höll på att spy vid synen av det jag såg, inuti fans massor av kroppsdelar av människor. Fingrar armar, jag stängde snabbt igen och hämtade andan.
Då hörde jag steg närma sig huset och jag fick panik. Vad fan skulle jag göra?! Tänk om han fick tag på mig, jag försökte öppna ett fönster med mina stelfrusna händer som ömmade varje gång jag försökte på nytt. Jag hörde dörren öppnas och än en gång försökte jag. Jag tittade överallt för att hitta en flykt väg och några meter bort var ett öppet fönster. Jag såg satts och sprang mot det, jag såg en skymt av Arvid innan jag hoppade ut genom fönstret. Sedan började flykten på allvar, medans jag sprang för allt vad jag orkade fiskade jag upp mobiltelefonen och slog in numret till polisen.
Fan också att hon hade kommit undan, jag som var så jävla nära! Fan FAN! De jävlarna skulle ändå hitta mig, även om jag gömde mig. Varför skulle jag gömma mig här mitt inne i skogen. Fan också!
-*Han tog lugnt och sansat ut några fingrar som var från Louise och började värma i mikron, en sista god måltid innan helveteskulle bryta ut. Men Minna skulle i alla fall få lida lika mycket som honom*-
”Jag måste komma till larmcentralen nu!” Försökte jag få fram till kvinnan i den andra änden som svarat.
”Ni måste komma till Mörkret, ja, det är någon som blivit skadad, min syster!”
Jag var nästan framme vid vårt hus, jag orkade inte springa mer för alla mina krafter var helt slut.
”Han är i hus nummer 13, längst bort, han har massor av kroppsdelar i sin frys
”Om det är någon mer, nej det vet jag inte. Kom fort!” Sedan var samtalet slut.
Jag sjönk ner på marken och jag hörde hur syrenerna ljöd genom luften och de stannade längst borta som jag sagt. Jag viste att hon just nu låg inuti hans kyl, hade hon dött plågsamt? Jag kände absolut ingenting, hela jag var tom på allting.
Jag sjönk ihop ytterligare och kunde inte hålla mig uppe, allt svartnade.
*
”Om ni går en bit in i skogen så hittar ni henne”
”Vafan kan hon vara? Fan vad kallt det är” Mumlade Göran upprört för sig själv.
Vi följde ett halv nytt fotspår i snön och till slut kom vi in i en ganska stor glänta. Längst bort till vänster av oss låg hon, jag fick kväljningar och var tvungen att titta bort ett par sekunder innan jag fortsatte,
”Vi har hittat liket, var vänlig, kom med förstärkning, kom” Sa Göran en aning kvävd.
Jag gick bort till kroppen. Hon låg som ett kort. Händerna rakt ut i sidorna och benen ihop. Hon var halv rakad på huvudet och de klarblåa ögonen var stort uppspärrade. Några fingrar var borta från hennes hand och hela hennes axel var uppskärd.
Jag hörde de handra komma och bakade undan så att sjukpersonalen skulle kunna komma förbi.
Nu när hon vet att hennes syster dog på ett så smärtsamt sätt kommer hon aldrig att kunna förlåta sig själv och jag kan leva i frid.
Detta är en skoluppgift som jag gjorde i höstas tror jag, hoppas den gillades! vet att det är lite stavfel och sånt men orkar inte ändra just nu ;)
|
| Kommentarer | | Claura - 13 mar 10 - 14:48 | | ganska bra, fast lite förvirrande. Allt går liksom väldigt snabbt, och man fattar nästan direkt att det var han som gjorde det. Jag skulle gärna velat veta mer om hur lovisa hade träffat Arvid, varför han dödat henne och sånt. Men det var endå bra skrivet. (: |
|
|
|
