En kista i vassen |
Det var en ljummen sommardag i början av juni. Vårens sista suck hade blåst bort och nu var sommaren och sommarlovet äntligen här.
Det ringde på dörren, det var Gustav. Vi hade planerat att vi skulle göra det så fort det blev lite varmare, och idag var en sådan dag. Det var vackert väder, solen lyste men inga fåglar kvittrade. Det var antagligen för tidigt, solen var ännu på väg upp, men Gustav hade ändå väckt sin mamma tidigare än tuppen för att få sjuds hem till mig. Och där stod han nu med en Ica-kasse i handen som innehöll betydelsefulla ägodelar, redo att sätta igång.
Det vi skulle göra var inte märkvärdigare än så, att vi skulle göra en låda, helst en kista, och lägga ned personliga och betydande saker. Och sedan gräva ned kistan på ett minst lika betydelsefullt ställe. För att sedan vänta en si sådär trettio år och gräva upp den igen. Varför vet jag inte, vi hade väll antagligen sätt eller läst någon om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. I alla fall så skred vi till verket med detsamma. In i garaget för att hämta bräder och spik för att bygga en ”kista”. Efter vad som kändes som många timmars hårt arbete var vi äntligen klara. Det blev inte mycket till kista men en fin osymmetrisk låda smyckad med krokiga spikar. Jag tror vi båda blev aningen besviken, men ingen av oss sa något utan höll god min, tills jag tror det var Gustav som kläckte ur sig ” Det är alla fall vi som har gjort den”. Sedan radade vi upp de saker vi tänkte lägga ned, och bäddade noga in dem i plastpåsar liknande som vi hoppades skulle hålla fukten borta. När så det var klart återstod bara sista momentet och även det viktigaste. Vart vi skulle gräva ned kistan! Vi var båda överrens om att det skulle vara en betydelsefull plats, helst annorlunda på någon punkt. Men vi visste Varken var det låg någon dödskallegrotta, hemsöktkyrkogård eller någon öde ö. Så val av plats blev slutligen sjön intill mig. Nöjda och belåtna traskade vi på genom stigen ned till sjön, omgivna av blomsterprakt och lummighet, och vagt i fjärran hördes fågelkvitter. Det var en konstig känsla medans vi gick där, samtidigt som vi var så stolta att vi höll på att spricka, så slets vi med känslan av att vilja visa vår kista och berätta om våra planer. Men jag tror ändå vi lyckades hålla oss tills vi kom fram till sjön.
Väl framme letade vi upp den gamla kanoten som vi visste låg dold bakom buskarna och släpade ned den till vatten brynet. Kanoten såg aningen sliten ut och sjöng antagligen på sista versen, men såg dock ut att hålla för oss två. Vi kunde inte hitta några paddlar eller åror, det fick istället bli två brädstumpar.
En snabb titt över axeln för att försäkra oss om att ingen såg vad vi gjorde, sedan sköt vi ut från bryggan. Kanoten gled ljudlöst fram genom det glittriga vattnet. Ett par paddeltag för att sedan glida längsmed vassen över näckrosbladen. Den lilla rädsla som fanns över att vara ensam på sjön dog nog bort med samma vi gled ut, det ända vi kände var frihetens sötma, och hur vi blev ett med naturen. De två brädstumpar som vi fått nöja oss med, tyckte vi nu snarare förgyllde tillvaron. För… vad skulle Huck och Tom ha använt?
Den lilla viken i vassen skymtade fram, och därinne på den lille sandön, tänkte vi gräva ned Kistan. Viken var perfekt utformad, man såg den inte från sidorna utan man var tvungen att placera sig framifrån för att upptäcka den. Och man kunde inte ana om så på avståndet av fem meter att det var ett sandgrund där. Vattnet var inte så varmt som det såg ut, och det blev vi snart varse om. Det kyliga vattnet ilade svagt i benen, så vi började gräva med detsamma. När hålet var tillräckligt djupt placerade vi kistan i hålet… den flöt upp. Proceduren upprepades, tills vi kom på att vi var tvungna att stå på den och gräva över den samtidigt. Så tillslut var vi äntligen färdig, aningen utmattade men klar. Triumferande stod vi där och blickade ut över sjön, nu kände vi oss verkligen som Tom och Huck, eller rättare sagt vi var dem! Solen lyste och vattnet kändes inte lika kallt längre, antagligen för att benen domnat.
Ofta blir jag påmind när jag sitter i bussen och tittar ut, och minns den där gången. Jag kommer inte ihåg vad det var vi la ned. Men det spelar inte så stor roll, det fina är att där ligger något som tillhör mig. Ett spår av mig till eftervärlden.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | 2avminajag - 19 feb 10 - 11:33- Betyg:  | | wow. jag totalt älskar den! så fängslande och mysig! <3 | TH-Lower - 18 feb 10 - 18:28- Betyg:  | | Denna fick en att känna en mysig känsla, en glad känsla. |
|
|
|
