och leendet bländade henne. del 4 |
45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53 , 54, 55, 56, 57, 58, 59...60.
Hon skrek. Hon skrek av glädje, hon skrek av glädje inombords, det var precis det hon gjorde. Insidan skrek för att hon kanske kunde hitta lycka igen. Lycka hos någon hon aldrig sett förut. Och för att dom gröna vackra ögonen under dom där mörka buskiga ögonbrynen sett igenom henne, fyllt henne av värme genom en blick. Och ett leende, han som kunde le med ögonen. Nu förstod hon vad Alex snackade om, det där om att le med ögonen. Hon fattade allt han hade sagt om henne nu. Fy så vacker han var. Höga kindben och ganska så smalt men ändå maskulint ansikte, han hade en lite krokig näsa och så satt ögonen ganska nära varandra, under dom där buskiga fina ögonbynen. Och hans tänder var vita och han lös hela han, han log med hela ansiktet helt enkelt. Hon hade blivit helt till sig av den där blicken. "Var det något mer?" Hon vaknade upp ur sitt drömmande, fann sig själv stirrande på killen i pizzerian. "ööh, nej, det tror jag inte." Dom där gröna ögonen granskade henne, glatt och han räckte pizzakartongen till henne, hon råkade snudda vid hans varma mjuka hand och började ju självklart rodna. "Ska du på fest eller?" Flinade han. "Öh...nej, eller vadå?" Sa hon och log förvirrat mot honom. Han skrattade, lite tyst, och när han gjorde det vände det sig i magen och det kändes som om hon skulle spy. "Du är så fin..." han tystnade. "Så jag tänkte att du kanske skulle bort. Men jag kanske har fel?" fortsatte han sedan och började sopa undan lite mjöl som låg på bänken framför honom, där kassapparaten stod. För en stund var hans blick inte fäst på henne längre, och då stod hon där, fastfrusen, kunde inte röra sig. Och sen tittade han upp på henne igen, sökandes efter ett svar. "Haha, nej jag ska ingenstans. Tänkte sitta hemma och käka pizza i min ensamhet" Hon flinade, allting var så pinsamt och fel just nu. Det var tomt på restaurangen och hon antog att dom snart skulle stänga. " Vi stänger snart, så då ska jag hem och käka pizza jag också. Det blir skönt!"Mumlade han glatt medans han krånglade sig ur förklädet som hängde lite sådär snyggt över hans höft. Hon nickade långsamt och började nervöst pilla på pizzakartongen. " Nej jag ska nog börja gå hem nu...men jag antar att vi ses nästa gång jag är sugen på pizza?" Han skrattade. " Ja det gör vi säkert." Hon gick ut genom dörren till restaurangen och kände hur den iskalla vinden tog hennes lugnor och tryckte ut all luft som fanns kvar. Ett djupt andetag och sen ett till. Det kändes som att det snöade i hela kroppen och hon skakade, hon var glad. Och hon bestämde redan nu att hon skulle bli sugen på pizza imorgon igen, och dagen efter det och dagen efter det. Från och med nu skulle hon alltid vara sugen på pizza. På pizzakillen med brunt rufsigt hår och stora gröna ögon iallfall. Och för ett tag glömde hon Alexander, men han fanns kvar där inne. Och han skulle komma fram igen, det visste hon. Men nu hade hon iallafall kommit på andra tankar för ett tag, någon gång hon kanske kunde få slippa att tänka på Alexander helt.
"Kära dagbok
Fia är glad igen, lite glad iallafall. För det får jag ju vara, ellerhur? Jag har träffat någon jag aldrig träffat förut och jag bokstavligen drunknade i hans blick. Hans leende gav mig rysningar på hela kroppen och när jag snuddade vid hans hand så slutade mitt hjärta slå för ett tag. Glömde jag berätta att den lilla muskeln har börjat jobba igen? Det bultar där inne, fortare än förut, jag tror inte jag behöver avlivas längre. Jag är nog frisk, åh lilla söta dagbok, du skulle bara veta hur snabbt hjärtat slår! Dunk dunk dunk dunk dunk dunk dunk, så många gånger slår det på en halv sekund. Jag tror snart det ska hoppa ur bröstet och rymma iväg till killen på pizzerian, och då tänker jag springa efter och kasta mig i hans famn, drunkna i hans blick 100 gånger om och säga att jag är hans. Fast jag tror inte jag törs det egentligen, fast jag önskar att jag vågade. Och om jag får chansen, så ska jag prova göra så ändå.
Nu ska jag sova lilla kära dagbok,
all my loove Sofia."
Hon vaknade lycklig för första gången på länge. Och livet lekte i hennes fingertoppar när hon drog på sig kläderna, drog av sig dom, provade ett par nya, suckade, böt outfit och tillslut, efter många ombyten så vart hon nöjd. Hon hade en rosa tshirt på sig, ett par ljusa jeans som passade perfekt tillsammans med toppen och några silvriga armand som satt fast i varanda, glittrande runt hennes högra handled. Det var redan lunchtid och hon hade bara fixat sig i en halvtimme, hon hade plattat sitt långa mörka utsläppta hår och noggrant valt örhängen att pryda hennes örsnibbar med. Vid sminkningen hade hon varit jätte försiktig och bara lagt på lite puder längs kindknotorna och målat läpparna i en mörkare nyans än förut, hennes ögonfransar var spretiga,långa och flörtiga. Hon var redo för honom idag helt enkelt, det andra intrycket skulle lugnt bli bättre än det första. Så tog Sofia på sig sina ljusbruna uggs och traskade iväg i snön med ett leende på läpparna, håret flög med i vinden och dansade vackert runt hennes ansikte, hon hade en sjal runt halsen för att slippa kylan och hennes vantar var ulliga och nytvättade, så det vita inte var inte beige längre utan vitt på riktigt. Så gick hon där, som värsta fånen. "Hello I'm insane and I have just killed my dog and that's why I'm so happy" Hon garvade åt sig själv, högt och tydligt, det klingade när hon skrattade. Och det var alldeles tyst där hon gick, bara några få bilar körde förbi henne på den lilla smala vägen, ingen var vaken förutom hon kändes det som. Och hon var vaken på riktigt, riktigt jävla vaken och lycklig. Och hennes ögon glittrade säkert lika mycket som stjärnhimlen. Hon fick syn på ingången till pizzerian och började gå lite fortare, hon stannade vid dörren och tryckte sedan in den, snabbt, gick in fick syn på honom. Fick syn på dom båda, honom och honom. Finaste och hemskaste. Aj.
|
|
|
|
