och leendet bländade henne. del 1 + 2 |
Hon låg där igen, och räknade. Räknade till 60, snabbt, långsamt, hur hon ville. 51, 52,53,54,55,56,57,58,59 och...60. Hon andades ut, det var svårt att andas nu, kylan försvann in i hennes näsa och blev till värme som hon andades ut genom munnen. Konstigt. Hon kände sig sådär ensam igen, på studsmattan mitt i ingenstans och kände hur frosten så gärna ville fläta in sig mellan hennes fingrar. Dom var precis lika avdomnade som hennes tår. Undra om dom skulle gå av om hon hoppade ner från studsmattan extra hårt? Och så kom tvångstankarna tillbaka, dom som fick henne att göra saker som hon inte ville. Som att stoppa fingrarna mellan plattången och sen klämma åt, hårt, känna hur huden kokade av värme och smärta, eller som att släppa händerna från styret när hon cyklade, tappa balansen med flit för att känna hur hårt hon kunde landa på trottoaren, hur ont det skulle göra. Och så hoppade hon ner från studsmattan, extra hårt, på gräsmattan som var så vacker nu när frosten prytt den. Dom gick inte av, inget gick av. Det gjorde inte ens ont, hon kände bara kylan under sina bara fötter och sen inget mer. Hon plockade upp ett grässtrå och höll det mellan fingrarna, tittade noga på medans det tinade upp och såg hur vattnet som blev över rann längs hennes fingrar, ner på handflatan och sen ner i tjocktröjans ena ärm. Hon kände hur håret på armarna ställde sig upp och sen hur huden knottrade sig där innanför. Så kom Sofia att tänka på Alex, när dom hade varit och badat på landet, hon hade inte haft någon större lust till att bada, men bara hon var med honom så var allting perfekt, och när dom hade doppat sig tillsammans, hade hon inte ens tänkt på att det var -1 grader i vattnet, hon brydde sig inte. För hans skakande armar var placerade runt hennes midja, och han log mot henne med sina fina bruna ögon och tryckte sina blåa läppar mot hennes, då var hela hon varm av lycka. Och när dom hade gått upp, och när Alex hade lagt sina armar om henne, sagt han att han aldrig någonsin skulle släppa henne, hade Sofia smekt med handen över hans arm och känt hur hans hud knottrade sig under hennes fingertoppar. Hennes fina Alex med knotter på armarna.
"Kära dagbok,
Jag har tänkt på Alex igen. Sådär överdrivet mycket att jag har börjat tröttna på mig själv. Jag ska sluta nu. Hoppas jag, jag ska ringa honom och sen ska jag skriva i dig igen, jag kommer berätta om allt gulligt han kommer säga till mig, om alla gånger han kommer få mig skratta och hur mycket jag kommer skämma ut mig själv så kommer han att säga att jag är söt när jag gör det.
Jag är glad nu, idag, föralltid.
love sooofiaaa"
jag tyckte att första delen blev lite tråkig så därför la jag ihop den direkt med andra delen,
så här kommer del 2.
35, 36,37,38,39... hon orkade inte räkna längre. Hon ville inte andas ut heller för den delen.
Det sved i ögonen varje gång ännu lite mer mascara trillade ner i ögonvrån och gled in mot ögonvitan,irriterade hennes ögon så att dom vart mer rödsprängda än innan, mascaran hade lösts upp av hennes tårar, dom hade runnit ner för hennes kinder och vilat i hennes mungipa, läpparna smakade salt och hon snörvlade lite titt som tätt. Hon grät inte lika mycket nu, det skulle inte göra saken bättre. Hon hade inte hittat asken att lägga honom i, lyckan var inte hennes längre. Och hon grät för att hon var så jävla förbannad på sig själv, på alla dumma smarta människor som inte kunde hitta på en ask man kunde ha lyckan kvar i föralltid. Dumma smarta idioter. Sofia granskade sig själv i spegeln, hennes slitna hår var uppsatt i en slarvig bulle mitt på huvudet, hon hade inte orkat borstat håret idag, inte orkat platta det heller för den delen, hon hade slängt på sig ett par gamla mjukisbyxor och ett slappt linne, en tjocktröja med rosa luva och guldig dragkedja. Hon brydde sig inte om utseendet idag. Vem skulle hon vara fin för? sig själv eller? knappast. Hon hade haft världens mest hjärteskärande samtal med Alex igår, han hade inte alls varit lika gullig mot henne som innan, och hennes fina Alex med knotter på armarna hade gått och försvunnit, helt utan att säga hejdå. Hon borde ringa efterlyst och fråga om dom kunde hitta henne idiotiska men ändå underbara bästavän Alex åt henne, dom skulle ha bilder på honom och henne i tv och alla skulle se hur lyckliga dom är. Eller hur lyckliga dom har varit. Sen skulle det finnas ett nummer längst ner i teve rutan som man skulle kunna ringa om man hittat honom, och det var precis vad hans mamma hade gjort igår. Och oj vad hon hade skämts.
"Hej det är Gunilla!" Svarade en bekant röst glatt. Sofia log för sig själv och svarade sen: "Det är Sofia, är Alexander hemma?" Alex mamma Gunilla hade svarat i telefon, Sofia blev tvungen att ringa hem till dom eftersom att Alex inte svarade på mobilen.
"Ja det tror jag nog. Vänta lite bara." Hon hörde Gunillas steg mot Alex rum, och sen slutade fotstegen och Sofia hörde hur hon öppnade dörren."Alex..."började hon men avslutade meningen ganska så snabbt och gav ifrån sig ett förskräckt ljud och smällde sedan igen dörren. Det gjorde ont i örat och Sofia gav ifrån sig en suck.
Efter några sekunder hörde hon att dörren öpnnades igen och att det började skrikas.
"MEN FÖR I HELVETE MAMMA DU MÅSTE KNACKA INNAN DU GÅR IN!" det var Alex.
"Men f-förlåt, jag visste inte att du hade..." det vart tyst.
"jag visste inte att du hade sällskap..."
"Vem fan snackar du med?" hörde Sofia honom fråga argt. Hans mamma svarade inte, men efter ett tag hörde hon Alex dova stämma i telefonen. "Hallå?"
"Hej det är Sofia" sa Sofia glatt och kände hur det gick en stöt igenom kroppen när hon hörde Alex röst. "Jaha? och vad vill du?"
"Öh va?"
"Är du döv eller?" halvskrek Alexander i telefon.
"N-nej, det är jag inte" mumlade Sofia.
"Du fattar väl själv att när jag inte svarar i telefon att jag antingen är upptagen eller inte orkar snacka med dig. Vafan ska du ringa hem hit då för? Morsan kom ju fan på mig med Maria."
Det var som att få ett slag i magen, och sedan gick hon i bitar. Sofia var gjord utav glas och gick sönder om man sårade henne. Hon hörde ett tjejfnissande i bakgrunden och sen ett ljud som hon trodde var en kyss. "Jaha förlåt då." Hon försökte få det att låta som om att hon inte grät, men sanningen var att hon dränktes utav hennes egna tårar. "Var det något du ville?" Hon ville slå sönder något. Sig själv, alla andra. Ville bara ta en hammare och slå sönder hela jävla planeten. "Nej inget alls." svarade hon snabbt och la på. Hennes gamla underbara Alexander hade inte sagt hejdå så varför skulle hon?
|
|
|
|
