och leendet bländade henne. prolog |
era kommentarer avgör om jag fortsätter eller inte.
Hon räknade till 60.
Först hade hennes sekunder varit lånsamma, som riktiga sekunder.
Men tillslut blev alltihopa bara till en smet,
och siffror flög hit och dit.
Sekunderna var inte sekunder längre,utan ett hopp om att tiden skulle gå fortare.
Men tiden gick inte fortare bara för att hon räknade snabbare.
Det var inte så det gick till,
Och det skulle heller aldrig bli så att man skulle kunna spola tillbaka tiden och göra någonting ogjort,
det hände bara inte.
Utan tiden fortsatte gå, helt ostört. det var så förudmjukande, tiden jävlades med henne. hon fick den inte att gå fortare, och den vägrade gå tillbaka några timmar. några dygn, några veckor. en månad. Den gick helt jävla otroligt långsamt, för att trycka upp smärtan i hennes ansikte och gnugga omkring den där, långsamt, hårt och ilsket.
Om dom bara aldrig hade börjat prata, han och hon, han skulle må så mycket bättre, hon skulle må så mycket bättre. Dom skulle vara fria från varandra och dom skulle aldrig kunna känna av varandras närvaro. Det stack till, att aldrig få vara i hans närhet, känna hans doft och dra händerna genom hans hår, hans fina hår. Smärtan var outhärdlig, och ångesten grep tag i hennes bröstkorg. Aldrig få känna hennes fina Alex. Fast ändå, om dom aldrig hade lärt känna varandra, hade hon saknat det då? Att inte ha hans fina hand att hålla i när mörkret försökte sluka henne, skulle det vara så dåligt, att aldrig få göra någonting, man aldrig varit med om tidigare?
Det skulle kunna vara någon annan som hade sin hand runt Alex midja när han sov, om hon hade varit den där fega lilla tjejen hon egentligen var, så skulle det vara någon annan än hon som skulle bli sådär överdrivet lycklig när hon fick ett sms från honom. Den lyckan som man får av honom, den lilla lyckan som hon hade kvar, den var det finaste hon hade. Och hon hade alla sina finaste saker i en liten ask, på hennes rum, där låg ett brev, en snäcka, några foton och lite sand. Men hon kunde inte lägga lyckan där i, visst det skulle vara enkelt att köpa en större ask och trycka ner Alex i den, fast det skulle inte kännas speciell bra, stackars lilla Alex skulle bli helt nertryckt och ihopklämd. Hon ville ha den där känslan kvar i en liten ask, för annars om hon inte hade det, skulle hon säkert vakna upp en dag och få reda på att lyckan inte var hennes längre, att den var borta för alltid. Nej det kändes verkligen inte bra.
"kära dagbok.
Jag
har tänkt igen, på Alex....och du blir väl trött på allt mitt prat om honom, men han är så underbar, att det inte går att sluta skriva om honom. Jag skulle kunna skriva tills dom har huggit ner alla skogar i hela världen, bara för att göra lite papper till mig som jag ska använda för att sedan berätta om honom för dig. jag skulle kunna skriva tills handen börjar blöda och tills jag dör utav utmattning av skrivandet. Men jag gör inte så, för jag vet att ALex behöver mig precis lika mycket som jag behöver honom. Fast egentligen, skulle det inte vara bättre om vi inte hade varandra? Skulle jag då flyga omkring i världen, leta efter någon som honom, och tappa bort mig själv på vägen av letandet? För hans skull önskar jag nästan att jag aldrig kommit till världen, för då skulle han kunna vara lycklig med någon annan. Någon finare, underbarare, någon som är bättre än mig helt enkelt. Skulle det inte vara bra för honom, att få någon som är lika perfekt som honom, och inte mig, fula Sofia? Jag försöker så hårt att jag inte lyckas. Jag lyckas inte vara någon annan och samtidigt misslyckas jag med att inte vara mig själv. Tror du det skulle bli dåligt för Alex om jag sa åt honom att skaffa någon annan än mig, någon bättre? Skulle han känna sig sårad då? Oomtyckt, oälskad? Jag älskar Alex men jag vet inte vad som är bäst för honom längre.
Snälla hjälp mig dagbok?
love Sooofiaaa."
Hon visste att hennes dagbok inte alls kunde ge svar på hennes frågor, men det var skönt att ställa dom till någon. Eller något, fast enligt henne hade hennes dagbok sin egna lilla personlighet. Kanske för att hon döpt den till Jenny och sedan pyntat hela framsidan med färger, glitter, pärlor & snäckor. Den hade blivit levande helt enkelt. Fast egentligen vore det väl bättre om hon pratade med kuratorn om sina problem, så att hon verkligen kunde få svar på sina frågor. Hon hade svaren egentligen, lämna honom aldrig, såra honom inte, han är din om du är hans och ni är gjorda för varandra.
|
|
|
|
