[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 42' |
Haha jag är bäst :D
kommentera :D
Mario Gonzales
Mario tyckte det inte det var det minsta roligt att sitta där och titta på rödhåriga flickor och blonda pojkar. Men den där Oliver verkade trevlig i alla fall, fast än att han var så liten. När han växte upp kanske han också blev en blod dryg kille som inte gjorde annat än att prata i telefonen. Fast vissa av killarna, tjejerna med för den delen såg ut att ha färgat hår, som Anton, han hade ganska mörkt hår.
Ta en kaka Mario, ta saft Mario, har du några syskon Mario? Hur gammal är du Mario? Allt det där som alla små barn frågade. Mario svarade bara lite halvhjärtat på allting som Oliver frågade, men om Mario frågade honom något, då var han inte det minsta intresserad av att fråga. Då var helt plötsligt sugröret och tårtan betydligt intressantare än vad Mario var.
Mario ville inte ha saft eller tårta, det var ju rena dödsfällorna, inte ens på kalas. Möjligtvis vid vissa undantag, men han ansåg inte att det var värt att riskera hälsan i sällskap av en bunt idioter. Det var inte ofta Mario kallade människor idioter, men han såg ju hur Liam fick kämpa för lite uppmärksamhet. Ändå fick han inte speciellt mycket där han sprang runt mellan människorna och vevade med armarna för att synas. Att tycka synd om honom skulle antagligen inte hjälpa men Mario kunde inte låta bli. Han fick till och med kämpa får att få ett hej från sin mamma. Om Sierra hade varit där nu hade hon skällt ut alla på ett språk de antagligen inte kunde. Något som Mario skulle finna väldigt roande, roligare än det mesta.
”Är det där din syster?” Mario var tvungen att fråga när han fick syn på en ganska gammal tjej med en unge. De var läskigt lika, samma ansiktsform och ögonfärg, på ett ungefär lika långa också märkte han när personen i fråga ställde sig upp. Något som Liam inte verkade uppskatta det minsta, fast Mario visste hur jobbigt det kunde vara att se ut som ett syskon. Han och Milan var praktexemplar när det kom till den saken.
”Jag kan visa dig runt, eller nått”
Huset var bland de mindre han sett i hela sitt liv, att de fått plats sju personer där inne var ganska svårt att förstå. Det skulle antagligen gå att få in tre hus i Mario och de var ändå bara sex stycken som bodde där, snart fem.
”De skulle slutat efter tre barn, eller bättre, två”
Mario tyckte det var den sämsta iden han någonsin hört, det var en sak att Liam tyckte det. Han själv däremot tänkte inte tycka så själv.
”Men då skulle inte du finnas” Det skulle vara synd, riktigt synd, även om Liam kunde vara bra jobbig ibland och Mario inte ville annat än att bli av honom. Men han ville ju inte bli av med Liam för alltid bara ibland. Mario var bara den som behövde vara ensak ganska mycket för att kompensera all tid som han spenderade med idioter till vänner, som han förövrigt älskade mer än någon annan (Utom sin mamma förstås)
”Du skulle inte lida eftersom att du inte skulle träffat mig om jag inte fanns”
Klart Mario skulle märka om inte Liam fanns, det skulle vara tyst och lugnt runt honom, bortsett från när Kim var i närheten, då var det alltid livat. Men då fick alla stå ut. Lite rätt hade såklart Liam men inte helt rätt, den tanken gillade inte Mario alls.
”Men jag skulle veta att det fattade något” Eller kanske någon var mer rätt att säga men det blev inte så. Alla kunde inte ha rätt grammatik när de pratade, inte hela tiden.
Mario blev nästan lite knäsvag när Liam kramade honom, för att; enligt Mario var Liam så söt att det inte gick att beskriva. Om någon såg dem nu skulle de säkert dö och inte av avund. För Marios del spelade det ingen roll, det fick tycka att det var äckligt om de ville. Men Mario tänkte aldrig tycka att de var det, speciellt inte att Liam var det.
”Mario”
”Ja?”
”Jag tycker om dig mest”
”Vadå mest?”
”Ja, mest av alla i världen”
”Men du känner ju inte alla” Mario var ganska säker på att av amma miljarder människor på jorden kunde Mario omöjligt vara den som förtjänade att vara mest omtyckt.
”Av alla jag känner då”
Mario skrattade lite och strök Liam över ryggen innan han släppte greppet, så bra var han faktiskt inte. Kanske bättre än några av dem utanför, men helt klart inte bäst i världen, och han antog att Liam inte kände så många. Inte till skillnad mot Mario i alla fall, som kände så många att han aldrig skulle kunna säga att någon av dem var bäst. Därför blev han tyst, även om han kanske borde säga något i stil med att Liam också var bra. Men vad han än sa skulle han inte kunna favorisera alla han kände.
”Det tror jag inte” Kläckte han bara ur sig och såg lite fundersam ut, bra sagt. Liam såg inte ut att bry sig så det var väl tur det. Om Liam hade blivit ledsen av det där hade Mario blivit tvungen att hitta på något smartare och det kunde han faktiskt inte.
”Kan vi äta nu?” Klart att Liam oroade sig mer för att svälta än vad Mario tyckte om honom, varje gång Liam åt var det som om han aldrig sett mat i hela sitt liv. Mario nickade bara och flinade lite dumt, så mycket mer kom han inte på att göra.
”Vi kan gå hem till mig, min mamma skulle laga något trevligt hopkok” Men Mario hade ingen aning om vad det var, någon soppa om han inte mindes fel. Liam nickade och tog Mario i handen igen, men denna gång klämde han den inte så att Mario fick blodförlust i alla fall.
De tog ytterdörren denna gång så att de skulle slippa gå på baksidan och säga hej då till alla. Liam påstod att det var så jobbigt att låssas att han brydde sig. Mario antog att Liam brydde sig ganska mycket men vägrade att visa det, vilket han också skulle gjort om han varit Liam.
”Hej” Mario öppnade dörren och stängde den så fort Liam gått in. I vanliga fall skulle han mötts av sin mamma men nu stod Kim där och såg jätteglad ut. Han hade antagligen kommit i lagom tid för att bli inbjuden på middag han också.
”Varför ser du så glad ut då?” Mario kunde inte låta bli att fråga, för Kim skulle antagligen spricka om han inte fick berätta. Bara det att om ingen frågade varför så sa han inget, han påstod att det inte var någon ide att prata med ointresserade människor.
”Jag har kommit på en lösning”
Mario fattade inte vad Kim menade men det skulle han inte heller få reda på förrän han frågade. Men precis när han öppnade dörren hann Liam före.
”Till vadå?”
”Det vet jag inte än, har inget problem” Kim ryckte på axlarna och gick in i köket igen. Mario följde efter tätt bakom Liam och satte sig ner på sin vanliga plats.
”Varför har du en lösning då?”
”Ifall det uppstår ett problem, så slipper jag tänka”
”Va?” Mario förstod sig helt enkelt inte på Kim ibland, han var både knepig och konstig. Inte Mario emot men ibland kunde han faktiskt ta och förklara sig lite istället för att bara slänga ur sig saker.
”Jo… men tänk om det kommer ett lejon och anfaller mig. Då tar jag bara fram min slangbella som jag alltid har i väskan och skjuter den med kemikaliebollar i ögonen”
”Har du några kemikalibollar då?”
”NU har jag ett problem!” Kim såg helt plötsligt inte så glad ut längre, nu när Mario sabbat hans lösning till ett problem som med största sannolikhet inte skulle uppstå.
”Mario, kan du duka?”
Mario gjorde snällt som hans mamma sa som vanligt och dukade bordet, men såklart dök Milan och Albin upp precis när han var klar.
”Mario, vi får flytta ut det till vardagsrummet och ta fram två tallrikar till”
Mario visste att ordet ”vi” egentligen betydde ”du” men han sa inget om det utan flyttade bara ut allt. Liam var i alla fall snäll nog att hjälpa honom, mer än vad Kim gjorde. Kim var upptagen med att visa sin tatuering för.
”Kolla har ni sett min…”
”Ja jag har sett din tatuering” Mario och Liam öppnade munnen samtidigt, de hade sett Kims tatuering flera gånger, men det var tur att han gillade den.
Milan tittade som vanligt ner i grytan och rynkade på näsan, antagligen för att det luktade fisk, Men först skulle de äta förrätten, rostat bröd med räkor och vitlökssmör som självklart var smält. Mario hoppade över det och åt bara räkorna med förklaringen att han inte ville dö av hjärtinfarkt. Såklart att det inte skulle hända om han råkade äta lite fett och socker ibland. Grejen var med den att han inte tyckte att det var gott.
”Vad är det för soppa?” Den var han däremot sugen på att äta, för det luktade gott.
”Det kan jag inte säga för då vägrar hälften av alla vid bordet att äta” Sierra log lite och gav en menande blick till Milan, småsyskonen och till och med Antonio.
Kim lekte krig med sina räkor och Liam försökte få in så många i munnen som möjligt. De hade verkligen inte mycket till bordsskick någon av dem men Sierra brydde sig inte. Hon ansåg att det inte var konstigt att Liam åt allt som ställdes framför honom. Kim var knäpp och visste inte bättre än att leka med maten innan han stoppade den i munnen. Någon borde verkligen lära Kim hur man åt utan att leka först, Mario var inte frivillig.
”Hur har du det hos din bror då, du vet väl att du är välkommen hit när du vill”
”Jättebra” Liam svalde åtminstånde innan han svarade till skillnad mot Kim. Mario tyckte att hans mamma lovade för mycket nu. Hur mycket Mario än tyckte om Liam skulle han aldrig stå ut med pojken dygnet runt.
Mario deltog inte i samtalet som gick runt bordet, Sierra pratade om skolan och om bröllopet som skulle hållas och middagen efter som skulle vara hemma hos dem. Milan hade bjudit med Albin och Mario hade blivit dissad av Alice. Så gjorde Mario något han inte alls tänkt sig att göra.
”Du kan få komma om du vill” Mario frågade inte om Liam ville vara hans dejt eller så, det lät så dumt. Men om Milan tog med sig sin pojkvän kunde väl Mario ta med sig, vad det nu var han och Liam var.
”Får jag det?” Mario riktade inte ens frågan åt Mario utan åt Sierra, precis som att dem skulle gå tillsammans. Det som förvånade Mario mest var egentligen att Liam verkat så blyg, men nu verkade han inte vara det minsta blyg. Eller ibland var han det, när de var ute bland människor, men nu när de satt vid bordet var det som att han pratade mest.
”Men jag har nog inget att ha på mig” La han till och såg plötsligt väldig nedslagen ut, så gärna kunde han väl ändå inte velat vistas bland sydamerikaner. Det om något skulle väl ändå få Liam att bli sådär blyg igen.
”Det går att ordna” Sierra var lika positiv som vanligt och skulle säkert köpa Liam en kostym och det behövdes. Mario gissade på att Liam inte skulle gå med på det, men de hade ändå kostymer i upplagor som både Mario och Milan växt ur. Sierra kunde sy om någon av dem lite, så var Sierra, en typisk mamma som kunde både sticka och sy.
När alla ätit klart satt de ändå kvar där, Milan berättade om allt vad han gjort de senaste veckorna. Vilket var att spendera tid med Albin, ingen var särskilt chockad. Såklart var Kim tvungen att också berätta om vilka dataspel han klarat. Småsyskon med plasthästar och pärlor, Barbie och kulor. Det som varit inne när Mario gick på mellanstadiet, det kanske var populärt igen. Nu hade Liam tystnat, han gillade inte att prata om sig själv, det märktes. Ännu tystare blev han när hans mamma började prata om skolan och att den snart skulle börja. Så var det Marios flytt och den oönskade råttan som fortfarande stod kvar i Marios rum men Anna gillade Oscar. Därför fick den stå kvar där så att hon hade lite sällskap för katten tänkte minsann Mario ta med sig. Han ville inte heller vara helt ensam så en katt var det perfekta alternativet.
Eftersom att Mario dukat fick Milan, till Marios stora lycka, plocka bort från bordet och ställa ner allt i diskmaskinen. Självklart var det inte utan protester men ingen brydde sig, mer än Liam som såklart hjälpte till. Han struntade i att Sierra sa till honom att han inte behövde.
”Kom nu” Mario bestämde sig för att bjuda med Liam till sitt rum, om han inte gjorde det så skulle han sitta med Sierra tills han gick hem. Då skulle Mario få sitta i sitt rum helt ensam och bara glo, dessutom ville han ha Liam för sig själv. Men det var ingen ide att säga till Liam för han lyssnade ändå inte på sådant.
Mario satte sig i sängen och sträckte sig efter fjärkontrollen till stereon och tryckte på play. Liam la sig ner i sängen med huvudet på Marios lår. Mario kunde inte tänka sig att det var bekvämt att ligga på hans stenhårda lår men Liam klagade som vanligt inte, det gjorde han aldrig.
Liam tittade upp på Mario och log lite smått, vilket såklart fick Mario att le större. Mario ville bara krama Liam och pussa honom och krama honom lite till, men det gjorde han inte.
”Mario?” Liams kinder blev knallröda och han satte händerna framför ansiktet. Ett lågt fnitter hördes när den hela lilla kroppen skakade.
”Ja?”
”Kan du lära mig att simma?” Liam särade på två fingrar och Mario kunde inte låta bli att skratta lite.
”Nu?”
”Ja bara ingen tittar på”
Mario tittade på klockan och konstaterade att den inte var så mycket, men tillräckligt mycket för att ingen skulle vara nere och bada.
”Okej”
Liam satte sig upp och den där röda färgen försvann sakta men säkert. Mario tog fram badbyxor till sig själv och till Liam.
”Titta inte”
Mario vände sig som vanligt om när Liam bytte om, själv brydde han sig inte om att Liam säkert tittade, han hade inget att skämmas över.
Mario var lat nog att ta bilen till stranden, som väntat var det bara några få stycken där, så Mario tog med sig Liam lite längre bort så att de inte skulle kunna titta.
”Kallt, jag ångrade mig”
”Kom igen nu” Mario lyfte upp Liam och bar honom ut i vattnet, om Liam verkligen ville lära sig att simma skulle han göra det också. Något som inte visade sig vara en dans på rosor, inte de där taggfria i alla fall.
Liam sprattlade panikslaget och svalde mer än en liter vatten, även om Mario höll i honom så att det inte fanns en chans i världen att han kunde drunkna.
”Lugna ner dig” Sa han och skrattade när vattnet skvätte upp i ansiktet på honom, som fick även honom att svälja vatten. Det fick honom att hosta och tappa greppet om Liam som hängde sig runt halsen på honom.
Både Liam och Mario bottnade med det hindrade inte Liam från att hänga runt halsen på Mario. Det var verkligen svårt att lära Liam att simma. Liam visste ju precis hur han skulle göra men så fort Mario släppte sjönk han som en sten.
”Du kan inte sluta simma när jag släpper” Flinade han och försökte låta lite uppmuntrande när Liam försökte igen. Denna gång plaskade Liam inte riktigt lika mycket och lyckades faktiskt hålla huvudet ovanför vattnet. Det såg förvisso fortfarande ut som någon blandning mellan hundsim och människosim men han drunknade inte.
”Slappna av lite”
Liam verkade göra som han sa och det såg bättre ut, mycket bättre.
”Titta Mario jag simmar” Synd bara att Liam tappade koncentrationen och sjönk igen, Mario fick en till dusch och fiskade upp Liam som hostade.
”Ja titta du” Sa han och huttrade lite, det var svinkallt i vattnet nu, med tanke på att Liam försökt simma i nästan en timma.
”Okej vi kan bada mer någon annan dag”
Mario nickade tacksamt och skyndade sig upp ur vattnet och drog en handduk runt sig.
”Du får också plats här”
Liam sken upp och skyndade sig fram till Mario som la armarna och handduken runt Liam. Förhoppningsvis märkte inte Liam att Marios hjärta slog ovanligt fort, då skulle det vara hans tur att skämmas.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 20 feb 10 - 14:54 | Jag är kär i pojkarna.
Och du skriver grymt. <3 | addictedXO - 20 feb 10 - 13:17- Betyg:  | | awww u said it Fiiiaaas. man blir fluffig och glad på insidan av dom två :D | | Fiiiaaas - 16 feb 10 - 19:22- Betyg: | aw :) jag blir så varm å fluffig på insidan när jag läser :) Dom är så söta!
Mejla :D:D:D:D | | SoGetLost - 16 feb 10 - 10:59- Betyg: | naw så gulliga:D:D och tyckte även du nu skrev roligt:P:D
mejla:D:D | | WalkingTheDemon - 15 feb 10 - 21:02- Betyg: | | Aw. :D <3 |
|
|
|
