Allt varar inte förevigt [del4] |
John drog på sig sina kläder snabbt och jag såg på honom att han var arg. Jag började ta på mig mina kläder men ingen av oss sa någonting. Jag visste inte om de var läge att säga någonting. Ville inte göra honom ännu argare. Då jag tagit på mig kläderna och dragit händerna genom håret så de såg någorlunda ut så hördes det ett mummel från honom. Eftersom jag inte hörde var det var han försökte säga så bad jag honom att upprepa det.
- Det är nog bäst att du går nu... Sa han med irriterad röst.
Jag rörde mig inte. Stod bara där och tittade på honom med fundersam blick. Han stod vi fönstret. Efter några sekunder vände han sig om med en arg blick.
- Men gå då! Skrek han och slog sin knutna näve in i väggen.
Jag gick mot dörren, vände mig om och gav honom en sorgsen blick.
- Finns på mobilen om du vill någonting. Sa jag. Jag väntade mig ett svar men insåg snabbt att de var för mycket begärt. Ute regnade det. Jag brydde mig inte utan lunkade sakta hemåt.
Redan i trappuppgången hör jag att vi har främmande. Jag öppnar tveksamt dörren och går in.
- Det är nog Iza. Hör jag pappa säga från köket. Strax efter står han i hallen och stirrar.
- Å vad fan glor du på säger jag och tar ett break från att försöka få av mig de genomvåta skorna.
- Måste du låta så otrevlig? Frågar pappa och fortsätter stirra
Jag svarade inte utan gjorde istället ett nytt försök att få av mig skorna.
- Mormor och Freddie är här. Sa han sedan.
- Jaha, och?
- Ja jag tror Freddie gärna ”hänger” med dig ett tag eller vad ni ungdomar nu säger.
- Synd för honom då….
- Vad är det med dig? Gå och duscha du ser ju hemsk ut. Sa pappa som om han trodde att jag inte redan hade förstått att mitt smink hade runnit i regnet på vägen hem.
- JAG ÄR PÅ VÄG! Skrek jag.
Jag absolut hatar då han försöker bestämma över mig. Får en ilska i kroppen som kliar sönder mig inifrån.
Jag tog en lång dusch, gick in på mitt rum, tog på mig rena underkläder och ställde mig framför spegelväggen bredvid min garderob. Studerade min kropp, särskilt magen. Tänk om jag är gravid. Tänk om de bildas ett foster där inne just nu. Jag strök lätt på magen och vred mig så jag kunde se magen i profil. Efter ett tag drar jag på mig ett långt gult linne och ställer mig framför spegeln igen.
- Gillar du gult? Hördes en röst bakom mig säga. Det var Freddie, min enda jämnåriga kusin. Han satt sig på min säng med ett leende.
- Har inte du lärt dig att man knackar först?! fräste jag
- Jo, förlåt..
Jag suckade och drog på mig ett par grå mjukisbyxor och svart/grå randiga sockar.
- Känner knappt igen dig säger Freddie efter en stunds tystnad.
- Nä men du är dig lik. Säger jag och går mot min dörr.
I köket sitter pappa och mormor.
- Hej hjärtat. säger mormor och reser sig upp.
- Hej säger jag och kramar om henne.
- Jag håller på att göra en god soppa förstår du. Säger mormor och går mot spisen.
Det behövs nog en sådan här regning och kall dag.
- Härligt jag känner mig fortfarande lite frusen så de kommer nog sitta fint.
- Jodå säger mormor och ler. Hur är det med dig då Iza? Frågar hon sedan
- Helt okej antar jag.
- Det lät inte så övertygande.. sa mormor och tittade på mig med en undrande blick.
Jag kastade blicken på pappa och mormor förstod att jag inte ville prata om mina problem då pappa var med. Jag gillar mormor. Hon har alltid funnits där för mig då jag behövt henne och hon lyssnar alltid. Hon bor inte så långt bort heller så jag brukar fara hem till henne då och då och fika, prata eller bara för att komma bort från omvärlden för en stund. Utseendemässigt är hon ganska lik vilken mormor som helst. De blonda, korta håret, de blå ögonen bakom glasögonen och de små rynkorna runt hennes ögon och mun. Jag tror hon fått dem för att hon alltid är så glad. Hon är smal och ganska kort.
Freddie, Oskar och Joel kommer in till köket. Tvillingarna sätter sig på varsin stol och Freddie ställer sig bredvid mig. Mormor ställer soppan på bordet och pappa börjar duka fram. Jag hade ingen matlust men jag åt i alla fall. Jag ursäktade mig sedan gick jag in på mitt rum. Satt mig på sängen och tog upp mobilen. Hade flera nya meddelanden men inget från John vilket gjorde mig besviken. Svarade inte på något sms utan satte istället på musik och la mig ner på sängen. Jag kollade upp mot fönstret. Solens strålar började tränga sig fram ur de mörka, tunga molnen. Egentligen så ville jag gråta men det gick inte. Hela kroppen kändes uttorkad. Som en gurkskiva som legat framme för länge.
Dörrklockan ringde. John! Tänkte jag. Jag hoppade upp ur sängen och nästan sprang ut för att öppna.
- Hej iza, vad du ser glad ut då. Det var Kerstin, pappas tjej.
- Hej, ja, jo jag trodde det var någon annan…
- Jasså jag trodde för ett ögonblick att du var glad att se mig. sa Kerstin skämtsamt.
- Jo men det är jag.. Också…
Kerstin gick in i köket och jag gick tillbaka till mitt rum. Stängde dörren och satt mig på den gamla, vita trästolen vid mitt skrivbord. Precis då jag satt mig så knackar det på dörren, denna gång var det på min dörr. Freddie kom in i rummet.
- Får jag komma in? Frågade han
- Du är ju redan här?...
Han stängde dörren och satt sig på min säng.
- Hur är det? Frågade han
- Helt okej. Hur är det själv?
- Bra de. Nja jag vet inte. Rätt dåligt tror jag.
- Tror?
- Ja..
Han lutade sig bak mot väggen. Solen som äntligen kommit fram ur molnen sken nu rakt på honom. Hans svarta hår som täckte halva hans ansikte vart blankt och nitbältet gjorde solkatter på min röda tapet. Jag satt mig bredvid honom på sängen. Det blev tyst ett tag men jag avbröt tystnaden.
- Är det någonting du vill berätta? Frågade jag.
- Orkar du lyssna då
- Ja de är väl klart!
I två timmar satt vi och pratade. Han berättade om de senaste året och jag berättade om de som hänt innan jag kom hem.
- Har han inte hört av sig än? Frågade Freddie.
- Nej…
- Fyfan! Han borde ta ansvar för vad han har gjort! Han kan juh fan inte hålla på som en treåring. Ni måste prata, och ja, de är han som borde börja.
- Jag vet inte vad jag ska göra. Tänk om jag är gravid. Måste köpa ett test.
- Om det skulle vara så att du är gravid, ska du göra abort då?
- Har inte hunnit tänka så långt.
- Okej.
|
|
|
|
