[Novellen] del 6 |
För en ända sekund hade jag trott att min pappa faktiskt brydde mig om mig, och att han skulle bli sårad om jag inte följde med honom till den nya staden, och det nya livet.
Men han var beredd att leva det nya livet själv, och det var han inte rädd att visa mig heller.
Så hade han blivit som alltid förr, kall och oälskande.
Jag hatade honom
Vi satt i mitt rum i timmar, helt i tystnad.
Ingen sa något, båda två var inne i sina egna tankar.
Båda hoppade till då min hemtelefon ringde, och jag skrek till pappa att jag tog samtalet.
”Nathalie Sundström” Sa jag lite rasligt, efter att inte ha pratat på en lång stund.
”Jo hej , det är Isabellas mamma, är Isabella där?” sa kvinnan som ringt.
”Öhm, jo, vänta ett tag ” Jag tittade på Issa, och räckte henne luren.
”Det är din mamma” sa jag tyst, då hon fattade tag om den.
”Ja, hej mamma” sa hon smått irriterat.
Sedan hörde jag ingenting av vad Issas mamma sa, men jag märkte att det var någonting dåligt.
Issas ögon fylldes med tårar efter en stund, och när hon tillslut lagt på, brast hon ut i gråt.
”Min lillasyster är död” vad det ända hon fick fram där hon satt snyftandes i min famn.
Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag sa ingenting, utan bara höll om henne.
När hon tillslut lugnat ner sig lite, och tårarna slutat rinna, kunde hon äntligen tala om för mig vad hennes mamma sagt.
”Vad var det som hände?”
”Jo, hon, öhm.. Hon åkte bil med min styvpappa, och han, han” längre kom hon inte, förens hon ännu en gång brast ut i gråt.
”Körde han av vägen?” frågade jag tyst, och Issa nickade.
”Vad hände med din styvpappa då?”
”han, han dog också” sa Issa otroligt lugnt, men jag var inte förvånad, varken Issa eller hennes lillasyster tyckte om honom.
Jag visste inte varför dom tyckte om honom, för de gångerna jag träffat honom, har han verkat helt normal.
Min pappa skjutsade både mig och Issa till sjukhuset, och hennes mamma väntade där.
”Älskling” Sa Issas mamma och sprang fram till sin dotter. Hennes försök att krama Issa misslyckades, Issa satte sig bara ner på en stol.
Jag satte mig brevid Issa, och lade armen om henne.
Issas mamma och min pappa stod och pratade lite längre bort, men man kunde fortfarande höra vad de sa till varandra
”Det var en sån hemsk olycka” sa Issas mamma och snyftade till.
”Jo” sa min pappa kort, han verkade inte bry sig så mycket.
”De ända personer jag älskat är borta”
De sista orden fick båda mig och Issa vakna till ur våra tankar.
Jag tittade på Issa, men hon verkade inte särskilt berörd.
När hon märkte att jag tittade på henne, skakade hon bara på huvudet och suckade högt.
”Jag är van, det är inget att bry sig om.” Sa hon bara och tittade ner i golvet igen.
Vi satt i vänterummet länge innan Issa och hennes mamma äntligen fick gå in och identifiera liket.
”Verkligen hemskt” sa min pappa och satte sig på stolen brevid mig.
”mm” sa jag kort.
”Undra hur det ska gå för Issa nu”
Jag tittade frågande på honom.
”Ja, hennes mamma verkar ju inte bry sig om henne. Tänk dig själv att behöva bo med en förälder som inte brydde sig om dig.”
Jag skrattade inombords, tyckte att det var ganska ironiskt, att han, min pappa som inte brytt sig om mig sen dagen jag föddes, att han hade mage att säga en sådan sak.
Jag orkade inte bråka med honom idag, så jag sa bara” Jo det är klart” och sen var det inget mer med det.
Plötsligt öppnades dörren till salen där Issa och hennes mamma gått in i, och den här gången följde en läkare med dem ut.
”Jag är väldigt ledsen” hörde jag honom säga och Issas mamma snyftade till.
Issa själv såg nästan död ut. Hon hade ingen livsgnista i hennes ögon, och hennes armar hängde livlöst på var sin sida av henne.
Issas mamma och läkaren pratade ganska länge, och när vi äntligen satt i bilen på vägen hem (Pappa gav skjuts till Issa och hennes mamma) vad det dödstyst.
”stanna” Skrek plötsligt Issa, och min pappa tvärstannade bilen.
Hon öppnade dörren snabbt, och sprang ut i den kalla natten.
Jag öppnade min dörr och sprang efter henne.
Kylan var hemsk, och letade sig in innanför min tröja.
Det blev svårare och svårare att andas, och mina hårstrån reste sig.
”Issa” Skrek jag gång på gång, medans jag fortsatte framåt i den mörka skogen.
Snart hörde jag svaga snyftningar, och när jag kom fram till dess källa, var det Issa som satt och grät på en sten vid en liten sjö.
”Söt” jag gick fram till henne och satte mig brevid henne.
”Jag saknar henne så” Issa tittade på mig med sina tårfyllda ögon, och det gjorde ont i mitt hjärta att se henne så förstörd.
”Jag vet hur du känner dig”
Hon suckade och skakade på huvudet, precis som på sjukhuset.
”ingen vet hur jag känner mig” hennes röst var annorlunda. Inte lika mjuk och sårad som förut, utan mer känslokall och stadig.
”Vad menade din mamma på sjukhuset?” Jag var rädd att hon inte skulle svara om hon hörde att jag var nyfiken, så jag försökte dölja det så mycket jag kunde.
”och öhm, sårar inte såna saker? För du verkade helt oberörd” I rädsla över att ha gått för långt, reste jag mig upp och ställde mig lite vid sidan av.
”okej, öhm, vet inte vart jag ska börja” sa hon tungt.
”Börja vart du vill” sa jag och satte mig brevid henne igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | vattendroppe - 27 maj 06 - 06:54- Betyg:  | | verklihen så bra!!1 hoppas de kommer mera fort! :) | | bonnilie - 27 maj 06 - 06:04 | | snälla raaara skriv mer!!! du skriver skiit bra!!! | | jojohaanna - 27 maj 06 - 04:24- Betyg: | | Jag vill läsa mera:D skriv :D | | sofiiie - 27 maj 06 - 04:23 | | Åh, jätte bra men sorlig, vill ha mer! |
|
|
|
