[M/M] Slices of Life - (8) |
Inte överdrivet jättesuperbra skriven och w/e, men folk tyckte att jag skulle lägga upp den, så, blabla, Owl Citys "Hot Air Balloon" är kärlek, etc, etc.
... Fisk.
2010
Ljuset dämpas i aulan och över de sju hundra sittplatserna sänker sig ett mörker. Två pulsslag, sedan tänds ett strålkastarljus, mitt på scenen. Introt till en assymetrisk fem-fjärdedelslåt börjar spelas och ut i ljuset kliver en ung man med en gul Fendergitarr. Ett behagligt sorl sprids över de sju hundra kursdeltagarna och så snart ett välkänt jazzbeat kommer igång svänger hela lokalen glatt med.
Musikteori, taktarter.
Dagens enda lektion.
Klockan är halv ett och det är tisdag. Han sitter på tredje raden, precis som de övriga sexhundranittionio eleverna med ett anteckningsblock i hand, och ler upp mot scenen. Viskar något uppskattandes till närmsta kamrat om den unge mannen med gitarren och får ett samtyckande fnissande till svars.
En jazzensamble från någon musikfolkhögskola nere i Växjö har bokats in den tisdagen och ska figurera som ett inlärningstillfälle i den musikteoretiska kursen och för dess deltagare landet över. Så har de alla samlats i en liten aula i en liten stad söder om Stockholm, där de befinner sig nu, ihärdigt evaluerande de olika och udda taktarterna som gruppen på scen bedriver i sin musik.
Han, däremot, uppskattar mer än bara musiken där han sitter - han, pojken med orangefärgat hår, och säkerligen alla kvinnliga kursdeltagare i salen. För den unge mannen med den gula Fendergitarren som står på scen riktigt utstrålar passion och, inte minst, en hel massa testosteron.
Han ser ut att vara kanske något år äldre än de i publiken, runt tjugoett-tjugotvå, med hasselnötsbrunt, frisyrstylat halvlångt hår och en bakdel som pojken på tredje raden inte kan undgå att tänka uppskattande tankar om.
”Randy,” viskar någon, och pojken känner ett finger i sidan.
”Hm?”
”Visst är det fusion, inte swing? Eller?”
”Öh,” kommer det frånvarande svaret, ”det tror jag säkert.”
Randy lyssnar inte mer på vad hans kurskamrat har att säga - han är för uppe i hur gitarristens fingrar flinkt rör sig över gitarrhalsen som om det vore det simplaste solot i historien. Det är fantastiskt, tänker han. Han verkar helt fantastisk.
+
När sedan den sista takten är spelad är klockan kvart över två. De flesta har gjort sin sorti på löpande band under den senaste halvtimman, men ett tjugotal personer sitter kvar. Applåderna blir glesa men personerna på scen ser lika glada ut för det.
”Tack så mycket för att ni har lyssnat på oss,” ler en blond tjej i mikrofonen och bugar sig jämte resten av sitt band.
Det som återstår av publiken reser sig upp och börjar välla ut genom diverse utgångar. Plötsligt ropar någon hans namn, och pojken som lyssnat så intensivt under hela konserten vänder sig om. Ser kursledaren i andra änden av rummet. Hon vinkar till sig honom och några av hans vänner, och ber dem hjälpa till med städningen. Säger att det behövs frivilliga till att plocka undan.
Det slutar med att han och tre tjejer till hjälper jazzensamblen med utrustningen.
”Vi behöver två pers som kan hjälpa till att langa ut gitarrerna till trucken därute,” konstaterar den brunhårige gitarristen och ler lite åt pojken och hans kurskamrater.
”Visst,” ler Randy tillbaka, och får genast två etuier i händerna.
”Tack. Ni kan gå ut med dem så länge, jag kommer snart.”
Gitarristen talar till pojkens smärre förvåning helt utan någon sydlig dialekt alls. Helt vanlig rikssvenska ljuder genom salen när hans order studsar mot väggarna och akustiken får hans röst att låta dubbelt så dov.
De tar sig ut till den vita trucken som står parkerad utanför på bakgården. Står där och huttrar ett tag bland de kalla snöflingorna som långsamt dalar ner på deras huvuden. Han tänker att han skulle nog ha tagit på sig en jacka.
Sedan är han där, det där bländande leendet på plats och med något rosiga kinder på grund av vädret.
”Sådär ja. Jag ska bara låsa upp så kan ni lägga dem vid de andra grejorna, här.”
In med nyckeln i låset, vrider om. Pojkens ögon faller på gitarristens bakdel igen. Inramad i ett par grå, tighta Cheap Mondayjeans är den nästan omöjlig att inte se på. Värre blir det när han lutar sig över sätena och fixar med något i baksätet. Randy reser ett ögonbryn åt Sara bredvid honom och hon bara rynkar på näsan i ett tyst skratt. Han vänder sig om och ler mot dem igen, sträcker fram handen och langar in instrumenten i bilen.
De stannar där ute och småpratar lite, framför sina synpunkter på showen samt hur proffsigt det hade låtit och sett ut. Gitarristen presenterar sig som Jimmy, och Jimmy ler glatt åt allt de har att säga. De börjar överväga att gå tillbaka in när han plötsligt frågar om de vill hänga med och ta en cigg. Sara tackar artigt nej och förklarar att hon har bråttom hem, men den yngre pojken rycker på axlarna och får fram ett ”visst”.
”Mitt tåg lär inte gå förrän ikväll med alla de här förseningarna,” börjar han med ett vänligt leende.
Det är svårt att inte le mot honom.
”Jaha, så du bor inte här, eller?”
Randy skakar på huvudet. De börjar gå långsamt.
”Nä, jag bor i Stockholm. Ska väl flytta hit så småningom. Jag har en lägenhet som jag nästan aldrig är i här, dock.”
Jimmy nickar och fiskar upp en tändare från jackfickan.
”Jag bodde i Stockholm förut, men för typ ett år sedan flyttade jag ner till Växjö. Var lite för långt att pendla varje dag, tänkte jag.”
”Jo. Nog därför jag ska hitta mig någonstans att bo på heltid här.”
Jimmy tar ett bloss från den nytända cigaretten och låter röken sippra ut mellan hans läppar. Erbjuder tyst pojken den glödande pinnen med höjda ögonbryn och ett snett leende. Han skakar på huvudet och avböjer artigt.
”Försöker trappa ner.”
Brunetten nickar förstående.
”Har försökt med det i två år snart,” säger han långsamt och stirrar på cancerpinnen mellan sina fingrar.
Skrattar lite. Ett behagligt skratt.
”Inte så lätt,” ler den yngre pojken, mest för att fylla ut med något.
De står i tystnad en stund. Randy studerar pojken medan han gång på gång för cigaretten mot läpparna och exhalerar små moln av rök. De löses upp i den kyliga luften.
”Ska du söka till någon högskola sen, då?” undrar Jimmy efter en stund, samma intresserade leende lekandes över hans läppar.
Randy rycker på axlarna. Känner att han börjar frysa lite.
”Antagligen. Men jag måste väl komma in på någon folkis först, antar jag.”
”Vet du vad du vill söka på, då?”
”Musik i någon form. Musikteater, helst.”
”Häftigt. Ingen jazz, alltså?”
Flirtig blinkning - omedelbar rodnad.
”Jag vet inte det. Jazz är jäkligt skillat, men jag är nog mer för musikaler och sånt.”
Den äldre pojkens läppar bildar ett flin som återföljs av ett litet skratt.
”Kunde nästan tro det.”
Den orangehåriga pojken skrattar till. Var han verkligen så uppenbar?
”Men du,” fortsätter Jimmy sedan, ”vi är ett par stycken från bandet som tänkte kolla in stan ikväll. Tror du att du och några till skulle ha lust att joina? Ni som kan stan, typ.”
Randys hjärta hoppar till hans förvåning nästan över ett slag vid orden.
”Jomen visst,” säger han så coolt som han förmår, och ler lätt mot honom.
Med en skolfri onsdag och en tisdagskväll tillsammans med en snygg smålänning var det definitivt värt att stanna kvar i stan en extra natt.
De utbyter telefonnummer och bestämmer sig för att träffas inne i stan vid busstationen senare. Sedan går de tillbaka in till städningen av aulan och utbyter trevliga blickar tills det är dags att dra sig hemåt.
+
Klockan åtta står en grupp på sju personer vid busstationen inne i stan, och tio minuter efter deras ankomst ansluter sig fyra personer till till gruppen.
Nattklubben Tellus är den enda i stan som håller öppet på vardagarna, så de betalar inträde och slår sig ner vid ett par bord. Randy hamnar bredvid Jimmy och hans blonda tjejkompis som introducerar sig själv som Desirée.
Snacket förflyter mest om kommande och gågna spelningar, om vad som görs under kurstillfällena och om vilka instrument respektive personer spelar. Gitarr, piano, elbas och fiol, berättar Jimmy med sitt oslagbara leende, och får säkerligen alla vid bordet att stöna inombords.
Han har det briljantaste leendet Randy någonsin sett.
Så småningom, allteftersom mängderna alkohol börjar ta ut sin verkan, uppstår ljudliga diskussioner om vilka nykomna musiker som är duktigast och skriver mest intressant musik. Med många skratt och vitt och brett förklarade argument låter gruppen med människor mycket och högt efter ett tag, och till slut vågar sig några till och med upp på dansgolvet.
Randy och Jimmy sitter kvar och pratar glatt om diverse saker, och kommer på något vis in på att Jimmy nyligen avslutat ett förhållande med sin före detta flickvän bara två månader tidigare. Den yngre pojken får plötsligt en klump i halsen.
Har han kanske gått och fått upp sina förhoppningar på helt fel person?
Igen?
Men sedan formar Jimmys alkoholfläckade läppar ett leende som når honom ända till ögonen.
”Men det var nog bara bra tror jag, för jag gillar nog killar mer än tjejer.”
Han ställer ner sin tomma öl på bordsskivan och rapar lite. Ler skevt. Randy biter sig lite i läppen innan han reagerar.
”Jag också.”
”Jag antog nästan det.”
De ser på varandra för en sekund innan den yngre pojken börjar le förväntansfullt. Frågar om de ska upp och dansa en stund. Den andre tackar glatt ja, och när de kommer ut på dansgolvet har resten av gänget redan börjat utforska olika alkoholinducerade danstekniker med varandra. De ansluter sig till skaran, och efter endast en dans med tjejerna står de två pojkarna tillsammans, med armarna om varandra och läpparna tätt ihop, i ett avlägset hörn av dansgolvet.
In med nyckeln, fumlar lite med låset, sedan är de inne. Lägenheten är mörk och nedsläckt, det enda ljuset kommer från gatulamporna utanför. Så är den äldre pojkens stora, varma händer innanför den yngre pojkens kläder och hans ena knä upptryckt mellan hans lår. Ytterdörren slår igen hårt bakom dem och de stapplar vingligt mot sovrummet.
Av med kläderna med en viss möda, sedan in under det varma täcket med en het kropp intill.
+
Klockan åtta den onsdagsmorgonen går larmet på någons mobil.
Klockan åtta den onsdagsmorgonen vaknar han upp med en varm arm över hans midja.
Klockan åtta den onsdagsmorgonen sträcker Jimmy Åkermann ut en hand från under täcket i Randall Weatheralls säng och tystar sin mobil.
Ett par läppar mot en nacke ger en pojke behagliga rysningar ner för ryggraden och en suck av varm luft mot hans hud får honom att le som aldrig förr.
Han känner genast att idag kommer bli en bra dag.
Heheh.
|
| Kommentarer | | ilenna - 12 feb 10 - 23:19 | åh vad bra skrivet :') och håller med nemria :o vadå 'inte överdrivet jättesuperbra skriven'? :o det här var skitbra! som vanligt.
jätte gulligt :D du skriver alltid så fina beskrivningar :) utan att dom blir för långa liksom.
och jag är inte bra på att kommentera -.- men jag hoppas du förstår vad jag försöker säga XD | | NeMriA - 12 feb 10 - 19:30 | alltså, du ska inte snacka om "Inte överdrivet jättesuperbra skriven", för det är det visst det ò.ó
du äger på att skriva, mhm. låter det helt weird att beskriva den här delen med ordet mysigt? om inte så säger jag det 8D |
|
|
|
