Exakt ingenting. |
kap.1 Trasig.
"Du låter helt förstörd. Vad är det som har hänt, egentligen?" mammas blick. På mig. Igenom mig. Överallt.
"Ingenting alls... Jag... vet inte hur jag ska förklara..." Jag kröp ihop under filten och drog fingrarna längst armen. Det var guppigt, liksom upp och ner. Som små kullar. Jag började pilla upp stygnen. Och ögonen fladdrade till. Halsen började svida igen.
Kan. Inte. Andas. Får. Ingen. Luft. Herregud... Det är glas i halsen!
Och sedan skrek jag. Skrek det högsta jag kunde. Skrek för att jag inte hade ord, skrek för att jag själv inte förstod vad som hände, skrek för att halsen sved, skrek för att jag inte hade något annat val. Mamma började gråta, bad mig att sluta skrika. Försökte krama mig. Försökte prata med mig, försökte lugna ner.
"Lilla... lilla, fina Linnea... Vad har hänt?"
Exakt ingenting.
Bussen guppade och hon höll hårt om fjärilen om halsen. Självmordsförsöket misslyckades. Så nu skulle allting börja om. Alla samtal. Alla tabletter. Allting börjar om igen, börjar där det började förra gången. Och gången innan det. Och gången innan det också. Med samma fråga. Samma svar, samma irriterande och oförstående blickar.
"Vad har hänt?"
"Exakt ingenting."
Och det var ju precis det som hade hänt, ingenting. Det bara kändes så trasigt utan anledning. Hon bet sig i läppet i ett patetiskt försök att dämpa suget att slita upp alla stygn och förblöda. Och sedan tittade hon sig omkring. På folket omkring henne. På mamma tre säten bakom henne, på tanten mittemot med taxen som skäller varje gång det plingar till och den burkiga rösten säger något i stil med "gudö". Hon tittade på sportfånen framför med svettiga kläder och en fotboll under armen. Hon tittade på flickan i mammas knä längst bak i bussen. På prästens lilla kråka. Och hon tittade på den glada busschauffören som log hela tiden.
Vår busschaufför, vår busschaufför
det är en man med glatt humör.
Och har han inget glatt humör,
så är han ingen busschaufför!
Och sedan plingade det till igen och den burkiga rösten sade högt; "handenterminalen".
"Vi ska gå av nu, Linnea." sa mamma och tog handen på hennes axel. De gick förbi tanten med taxen, och började gå bakom mamma med prästens lilla kråka, och skyndade sig förbi sportfånen som långsamt började resa sig upp. Och hon pep ångestfullt till när hon snuddade vid hans knä, och hon såg hans blåa ögon. Hon tittade på hans blonda hår och de röda läpparna, de vita tänderna som döljde sig under läpparna. Hon förstod att han sa någonting, men hon uppfattade inte vad. Så hon tittade bara på honom och vände sig om. Hon skyndade sig av bussen och skyndade sig ifrån bussarna, sprang in på pressbyrån och hämtade en Burn i frysen och skyndade sig fram till disken.
"25 kronor, tack." sa den finniga pojken bakom disken hon nickade och drog fram en femtiolapp.
"Behåll växeln." sa hon tyst och gick ut, och öppnade långsamt burken. Hon började se sig omkring, hon tittade på leopardtanterna med blommönster och på tonåringarna med cigg i munnen, hon tittade på killarna som gjorde allt för att framstå som mogna grabbar, men som misslyckades med dera patetiska försök att impa med en ölburk i handen, hon tittade på de slitna människorna som skyndade sig upp och ner för rulltrapporna och på de skrämmande emo-tjejerna som stirrade på henne. Hon såg Elin från huddinge, en gång bästis-Elin, nu långt-långt-borta-Elin, hon såg Joakim som alltid log, han i åttan som går på söderbymalms skolan. Och hon såg Patricia från 6:A1 på lyckebyskolan där hon stod med en cigg i handen. Hon såg Victor från 7B där han skyndade sig ner för rulltrappan, skulle antagligen åka till Märsta och träffa någon kompis. En gång tillhörde hon allt det här. En gång var hon en utav dem. En utav dem med skratten, de lyckliga. Men sen hände ingenting och allting förändrades. Känslan som kallades för lycka försvann, och förvandlades till ångest. Och hon såg mamma, som med panik i blicken såg på när hennes dotter blev förstörd av exakt... ingenting. Och sedan gick hon och mamma mot BUP. Mot Inga-Lill och hennes frågor. Och Linnea tittade på mamma och ville skrika igen. Men mest av allt ville hon finna ord. Förklaringar. Bara så att någon kunde försöka förstå hur ont absolut ingenting gör. Och så att mamma slutade vara så oförstående. Men orden förvandlades till glas i halsen och exploderade i tusentals vassa fragment. Så Linnea höll käften. Och började gråta utav sjukhusdoften.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | illas - 24 sep 10 - 22:25 | | Håller verkligen med dem där nere, !! Den är verkligen jättebra och du har ett underbart sätt somdu skriver på , messa när nästa del kör , snälla????? | | FortessOfTears - 6 jul 10 - 03:28 | | Åh herregud. Alltså.. känslan man får av att läsa den här, jag kan inte förklara det. Något av det bästa jag har läst på länge, verkligen. | Ismolnet - 12 feb 10 - 16:50- Betyg:  | | FORTSÄTT FORTSÄTT FORTSÄTT :DDD mejla nästa? snällaaaa? |
|
|
|
