Såriga armar! del 5 |
Saga.
Ilskan välde upp ur mig. Hela jag skakade jag puttade ner han för trappan skrek. Hans blod rann hela han var förstörd. Han måste ut, ut, ut. Jag hatar han! Jag hatar han! Hela mitt liv är förstört. Mitt hjärta var i tusen bitar. Tårarna rann. Hoppas han dör. Hoppas han verkligen dör. Han förstör mitt liv. Varför måste jag älska han? det kändes som om huvudet skulle sprängas. Hela mitt liv var förstört. Mamma kom och trösta mig nu. Det var någon som omfamnade mig, det luktade sött. Jag trodde det var mamma men det var Katja. Jag puttade bort henne och skrek ut alla ska ut fetsen är slut! Saga ryckte ut sladdarna ur högtalarna. Det vart tyst. vissa som hade dekat vaknade till liv och frågade vad har hänt.
Alla skulle ut, ut, ut nu! Jag skrek .. ut ur mitt hus…..
Sen sprang jag till det vita rummet med bara bruna möbler. Mammas och pappas sovrum när dom var hemma. Gud vad Saga saknade dom. Hon ville ha dom nu, nu, nu! Hon la sig och grät. Hon sniffade in sin mors lukt i lungorna. Jävla Andreas. Han tycker bara synd om sig själv. Hoppas han dör!
Ljuset strömmade ut ur fönstret. Jag vände mig om för att se om Andreas mådde bra. Saga log för sig själv. Söta Andreas.
När jag vände mig om låg han inte där. Hon vart orolig. Vart var han? Men sen så kom hon ihåg. Klumpen i magen var enorm, jag måste få ut den. Jävla Andreas, Jävla allt jag hatar det här! Saga stoppade fingrarna i halsen och spydde. En genomskinlig sörja spred ut sig på golvet. Hela hon skakade. Hon torkade sig om munnen. Klumpen var kvar. Tårarna började rinna. Nej ingen ska gråta för han. han är en skit som alla andra. Det dunkade i huvudet. En smärta som saga aldrig hade känt förut välde upp. Hon tog sig för huvudet det gjorde så ont. Han tog båda händerna mot huvudet och skakade. Hela hon skakade. Hon satt upp handen framför sig och kollade på sin hand. Den skakade. Hon tänkte hela tiden på Andreas. Hon kunde inte släppa han. Jag skakade huvudet värkte. Saga ställde sig upp. Hon råkade komma åt nattduksbordet. Bordet ramlade och föll på den stora blomman. Fan också! När blomman ramlade hördes ett krasch det dunkade i huvudet. Så jävla ont. Jag måste ha en huvudvärkstablett. Hon sket i den kraschade blomman. Varför ska jag städa i deras rum för? Jag låste upp sovrumsdörren och kom ut till det lilla vardagsrummet. En outhärdlig stinkande doft slog emot mig. Det luktade spyor blandat med parfym och sprit.
Men det var inte så mycket spyor. Saga kollade sig omkring. Det låg fortfarande folk på golvet fast hon hade sagt till att alla skulle dra. Klumpen i magen vart större. Den sög till sig all sagas energi. Det kom en vind med trötthet mot saga. Hon suckade.
Hon gick till köket och skulle precis ta en huvudvärkstablett innan telefonen ringde. Vem kan det vara? Tänkte Saga irriterat.
Andreas.
Va fan har jag gjort? hela jag är misslyckad.
Andreas hade virrat runt hela natten. Han var helt borta. Han hade ingen stannas att gå, ingenstans att sova, ingen som tyckte om honom allt var misslyckat. Hela kroppen värkte men mest ont gjorde det i hjärtat! Han tänkte på Saga. Fan, fan, fan. Han gick förbi parken upp mot samhället. Han gick förbi alla affärer. Visste inte vart han var, han tänkte bara på saga. Hjärtat dunkade det var så tyst så han hörde sina andetag. Han hade ingen känsel någon stans men det var inte så konstigt, han hade ju gått runt hela natten men bara t-shirt. Han som hade haft så ont kände ingenting nu.
Allt var hans fel. Allt, allt, allt. Han ställde sig utanför ICA. Han kollade in glaset. Han såg sin fula spegelbild. Näsan var alldeles blodig, läpparna var blåa alltså då menar jag blå. Men det som skrämde honom mest var hans ögon. Dom var blodspräckta. Dom såg ut som hans pappas ögon. Andreas kollade skräckslaget på sig själv. Jag ska aldrig bli som han! Jo det har du redan blivigt viskade en röst i hans huvud.
Andreas bara sprang. Jag har blivigt som han ett jävla fyllo som tar med sig nya kärringar hela tiden. Andreas ville bara försvinna. Snälla gör så jag dör. Han blundade och sprang. Sprang bara. Alla skrattar åt dig. Ekade det i huvudet. Vi vill inte ha sluskar hår. Saga jag bara. Ut. Sa hon nej hon skrek. Andreas skakade. Han halkade till. Ramlade och slog huvudet i något vasst. Han kände att en varm vätska rann ner för kinden. Han slog upp ögonen. Han hade sprungit in i en lyktstolpe sedan ramlat på en postlåda. Han suckade. Det är väl bäst att gå hem ändå. Ingen bryr ju sig. Hoppas farsan spöar skiten ur mig. Andreas vände riktning och gick förbi alla husen igen och mot sitt så kallade ”hem”.
Han går uppför trappan. Trycker ner handtaget och går in. Dörren är aldrig låst. Det är ingen som orkar låsa den. Han vet väl inte ens vd lås är.
Jag stängde dörren försiktig bakom mig, så tyst jag kunde. Jag gick in i tv rummet. Där låg han och snarkade.
Jag smög förbi och gick in till mitt rum. Låste dörren. Mitt rum var ett grått, det var pyttelitet. Typ som en toa om det inte är en stor toa förstås. Jag kommer ihåg första gången jag skulle ha med mig en kompis jag skämdes. Men jag trodde ju att rum såg ut så då. Men det gjorde dom inte. Det luktade mögel också En madrass hade jag ingen säng. Ett litet bord och en fåtölj. Jag satt mig i fåtöljen för att tänka. Nej jag vill inte tänka. Sagas ledsna ansikte kom upp överallt. Ingen vill ha en slusk. Varför måste jag jämt förstöra? Från och med nu ska jag sitta här och tycka synd om mig själv. Jag brede ut mig på fåtöljen. Ville bara skrika. Men det kunde jag inte så skulle jag väcka han.
Jag måste ha somnat för det knackade på dörren.
- öppna nu genast! Hörde jag pappa säga. Hans röst lät klar inte så där fylle sluddrig. Men aldrig att jag öppnar.
- Nej dra och häng dig gubbjävel.
- Andreas kom genast ut därifrån nu! Sa han med sträng röst. Jag vart förvånad, han som jämt brukade kalla mig ung jävel eller hor unge.
Jag gick mot dörren och kollade ut ur nyckelhålet. Han stod rakt och hade en vit skjorta på sig, och ett par svarta byxor. Jag öppnade försiktigt. Han hade fixat till sig. Det såg nästan ut som jag som stod där ’’fast äldre’’ .
- vad fan har du gjort unge sa han och pekade på mitt sår i pannan.
- Som om du skulle bry dig. Sa jag tillbacka.
Han suckade. Va fan har hänt med han. Kanske det är så i vår familj. Att när en pappa får ett barn måste den börja dricka och inte sluta förrän barnet har blivigt likadant? Nej haha. Skoja.
- det har hänt en tråkig grej. sa han
- jaha och. Sa jag
- I måndags dog din mamma. Hon hade cancer. Och klarade det inte längre jag var och hälsade på några gånger och så. Sa han ledset.
Hela jag började skaka. Hade han vart och hälsar på henne jag då sket dom i mig? Var jag så jobbig? Min mamma? Vem var min mamma? Hade jag ens en mamma? Jo det hade jag men i alla fall.
- min mamma? Sa jag. varför fick jag inte följa med? Skrek jag. han kollade skamset på mig. svara är du feg eller?
- Nej men jag visste inte om du ville. Och sen så har du inte vart hemma.
- Jag har fan vart hemma hela jävla tiden men då spöar du skiten ur mig bara.
Han tog tag i min arm och skakade mig. och röt.
- tror du det är så lätt. Va? tror du det? sa han arg men så släppte han mig som om han fått en stöt. Det är begravning klockan 5. sa han med avsky.
- Jävla helvetes fyllo du har sabbat mitt liv. Jag fattar inte ens att du vågar visa dig där? hur fan vågar du? Fan kan du inte döda mig någon gång istället för att slå? Va? va?
Det såg ut som om han hade fått ett slag i magen. Han röt till, hans ögon började bli vanliga igen, vansinniga, blodtörstiga på att släcka Andreas liv. Han försökte slå mig men han inte för jag var redan vid dörren och sprang. Rätt åt gubbjävel.
Senare.
Jag smög in i lägenheten. Klockan var 17.13 farsan var väl på begravning nu. Varför ska jag gå på hennes begravning det är som om jag skulle gå på en begravning utan att ens veta vem det var som låg i kistan. Det hög till i magen. Jag kunde ha fått träffat henne. Snackat med henne. Men nej jävla gubbe. Tårarna brände bakom ögonen.
Jag sparkade arg av mig skorna. Gick in i tv rummet och skulle precis sätta mig när jag kände ett grepp runt halsen. Det var Ronny! Hur fan kom han inte här? Eller det var ju inte så svårt men va fan gjorde han här?
- vi har väntat på dig. Sa han och tryckte upp mig mot vägen. Hans händer var som järnklovar runt halsen. Det var andra också där. vissa kände han inte igen. Luften började ta slut. Lungorna kändes som om dom skulle sprängas. Jag kunde inte andas, måste ha luft. Nu! Tänkte han döda mig? panik. Dö då din mes ekade det i huvudet. Ska det sluta så här?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tavasa - 11 jun 06 - 06:26- Betyg:  | | as bra skynda daj med fortsättningen ! jag fan gråter nu as bra!!! MER MER MER MER!! NUNUNUNUNU:) | | Cilises - 29 maj 06 - 08:49 | | Jag älskar det! Det enda jag kan påpeka är att du byter ganska ofta mellan 1a och 3de person vilket blir jobbigt att läsa. Håll dig till om du berättar i "jag" form eller "han/hon". Annars är historien as bra! | | yvano - 28 maj 06 - 18:35 | Aaah , jag bara MÅSTE få läsa mer !
Fortsättning !!! ;) | | yvano - 27 maj 06 - 06:50 | | Mer :D | | sofiiie - 27 maj 06 - 03:32 | | Jätte bra, vill ha mer nu!!:) | | jojohaanna - 27 maj 06 - 03:01 | hoppas ni tycker om det jag skriver : P
kommentera järna blir bara glad : ) |
|
|
|
