Mio, min Mio
Och det är väl det som är äkta kärlek.
2010-01-17 kl. 12.32
Folk säger hela tiden att jag överdriver. Att jag egentligen låtsas med precis allt.
Men så är det inte. Så är det inte.
Jag har ingen ork längre. Inte till någonting. Varje liten rörelse känns som ett maratonlopp. Jag blir andfådd och hjärtat dunkar i vild panik. Och min kropp skriker nej, jag klarar inte mer.
Det är inte det att jag inte vill, för det vill jag. Jag vill så mycket. Hela tiden. Jag vill allt. Jag vill laga mat. Diska. Hänga tvätt. Gå i skolan. Plugga. Vara med Mio. Skratta. Leva.
Men jag har inte den energin. Den fattas mig.
Det finns nog ingen som skulle kunna tala om för mig när det hela började. För ingen vet när det gjorde det. Jag vet inte. Kommer troligtvis aldrig få veta det heller. Men det är oväsentligt. Jag har tappat min ork.
Tre gånger i veckan träffar jag Peter. Peter Lahn. Legitimerad barn- och ungdomspsykolog. Mannen som håller upp den lilla tråden som spinner ihop mitt liv.
Jag älskar Mio. Det gör jag. Han är något av det underbaraste som någonsin existerat. Han är otrolig. Fantastisk. Oslagbar. Och allt sådant där man brukar säga om väldigt bra personer. Fast jag säger det bara inte. Jag menar det. Mio Jakobsson. Min Mio.
2010-01-17 kl. 18.03
Mina ben orkade inte bära mig ner till nedervåningen, fram till köksbordet för att låta mig få mat. Jag föll ihop direkt jag reste mig upp. Blev liggandes på golvet i flera minuter innan jag hade samlat tillräckligt med kraft för att resa mig upp. För att falla tillbaka igen.
Jennifer sprang upp för att hämta mig. Fann mig liggandes på tygmattan på mitt golv och hjälpte mig upp till sängen igen. Rusade ner till mamma som kom uppfarandes likblek i ansiktet.
Jag förstör dem med. Inte bara mig själv. Inte bara mitt liv. Min syster, min bror, min mor, min far, min farmor, min mormor, min kusin, min familj, min släkt. Jag förstör för dem med. Genom att inte orka.
Enligt Peter hade jag drabbats av vanliga tonårskänslor. Det var i alla fall vad han sade de första veckorna jag gick till honom. Nu påstår han att jag är deprimerad. Och jag tror honom.
Nej, jag vill inte dö. Nej, jag mår inte dåligt. Nej, jag har inte skärsår över hela armarna. Jag har bara inte orken till något. Det finns inget som kan fylla mitt liv med energi. För allt är grått. Grått grått och grått.
Och grå är ingen färg.
2010-01-17 kl. 23.56
För de allra flesta i min ålder är det skola imorgon och därmed dags att börja göra sig i ordning för att sova. Jag går inte till skolan. Det var ett tag sedan jag förstod att jag inte skulle klara av det samtidigt som att andas. Och jag tyckte det var viktigare att andas.
Känslan av att känna hur fjärilar fladdrar i magen och hur halsen gör ont av skratt. Ibland saknar jag det. Oftast inte.
Jag har inte tillräckligt med ork för att sakna.
2010-01-18 kl. 09.14
Jag somnade någon gång efter fyra. Och vaknade för två timmar sedan. Sömn är inget jag behöver. Inte stora mängder av den i alla fall. Men ett kort besök i drömmarnas stad måste jag ha. Annars kollapsar min hjärna ännu mer.
Det var det som hände förr en gång. Jag sov inte. Inte någonting alls på nio dagar. Resultatet blev ett långvarit besök för rehabilitering hos en hjälpfamilj. Tydligen trodde inte läkarna att jag kunde läka hemma.
De hade fel.
Jag är hemma nu och jag läker. Bit för bit limmas mitt liv ihop igen. Nackdelen är bara den att bitarna är minimala. Pyttesmå. Som sandkorn från stranden.
2010-01-18 kl. 14.47
Mio. Min Mio. Jag älskar dig. Du älskar mig. Och vi förstör varandra.
Jag vet mycket väl om att du är psykiskt instabil. Att du är deprimerad du med. Att du får kämpa för att inte drabbas av panikångest vid varje andetag. Jag vet om det men orkar inte göra något för att hjälpa dig.
Du försöker hela tiden bli bättre. Och du lyckas. Fast för varje steg uppåt blir du på nytt attackerad och faller två steg. Du går bakåt och jag hänger fast vid dig. Drar dig ännu djupare ner i avgrunden.
Det är inte min mening att försvåra allt för dig. Liksom du inte menar att göra slut på den lilla energin jag har. Vi rår inte för det, men vi skadar varandra. Skadar betydligt mycket mer än vad vi läker.
Och ändå älskar jag dig. Och du älskar mig.
Det är väl det som är äkta kärlek.
2010-01-18 kl. 22.01
Imorgon ska jag till Peter. Jag ska visa honom hur duktig jag har varit som lyckats skriva allt det här. För han sade att jag skulle göra det. Skriva ner mina tankar. Spara dem på ett papper.
Jag började igår och jag håller fortfarande på. Det är ganska bra för att vara jag.
Det tycker nog Peter med.
2010-01-19 kl. 10.15
Jag lyssnade på en låt häromdagen. Den satte sig fast i mitt huvud. Ingen aning om varför. Tror inte ens jag tyckte den var bra. Men ibland är det så. Saker fastnar och man vet inte varför. Eller hur man ska göra för att få dem att försvinna.
Texten i den skrämde mig. Jag tror i alla fall att det var ett spår av rädsla jag kände. Det var så länge sedan jag riktigt upplevde känslor att det är svårt att avgöra vilken som var vilken.
Men kärlek. Ja, den minns jag. Det var den som fick mig att bli alldeles varm inombords. Den får mig fortfarande att bli varm. Inte mycket, men lite. Ja, lite och ibland kan det räcka. För mig som inte har någon kraft eller energi räcker det. Jag skulle ändå inte kunna ta in något mer.
2010-01-19 kl. 17.22
Tre timmar. I tre timmar låg jag i den mjuka soffan inne på Peters rum och pratade. Ord om precis allt. Och samtidigt inget.
Jag behöver det ibland. Prata och låta någon tolka det jag säger. Inte för att det finns så mycket att tolka kanske, men ändå.
Peter tyckte att jag hade varit duktig. Han sade att jag gjort precis det han ville att jag skulle göra. Att jag gjort framsteg sedan sist. Att jag orkade följa order.
Det är väl därför jag fortfarande skriver. För han tyckte jag skulle fortsätta. Jag höll nog med honom. Tror jag.
Den som känner mig allra bäst är faktiskt Peter. Nej, där ljög jag. Mio känner mig bäst. Han vet allt om mig. Exakt allt.
Det gör inte den legitimerade barn- och ungdomspsykologen. För jag vägrar berätta för honom om hur jag och Mio brukade älska med varandra. Det är inte hans ensak.
Fast visst. Lite vet han ju. Men inte allt. Inte på långa vägar allt.
2010-01-19 kl. 18.09
Mio ringde nyss. Jag orkade inte svara. Jennifer fick göra det. Hon var ändå inne i mitt rum och då kunde hon lika gärna lirka upp min mobiltelefon ur mina byxfickor.
Hon sade att han ville träffa mig. Vara nära mig. Jag sade till henne att jag inte orkade. Men att han fick komma ändå. Lite närhet ska jag allt lyckas skaffa ork till. Och det är ju faktiskt mysig att bara ligga i min säng och andas samma luft.
2010-01-20 kl. 06.57
Det blev inte så som jag tänkt mig igår. Nej, det blev helt annorlunda. Mio var annorlunda.
Hans mörkbruna hår var precis som vanligt. Liksom hans bleka fylliga läppar. Det var ögonen som hade ändrat på sig. Något i dem skrek efter hjälp och instäng i min orklöshet förstod jag att det var jag som var tvungen att rädda honom. Annars skulle han gå förlorad. Och då skulle jag gå sönder.
Mio kom in till mitt rum och lade sig bredvid mig i min säng och jag höll om honom när han grät. Jag viskade att jag älskade honom. Att allt kommer att ordna sig, ifall vi bara ger tiden en chans att hinna iväg och laga framtiden åt oss.
Jag sade att det inte spelar någon roll att vi nästan tar död på varandra psykiskt. För om jag inte hade min Mio och min Mio inte hade mig skulle det ändå inte finnas något kvar att döda.
Det var vad jag sade till Mio igår. Och nu har han gått till bussen för att åka till skolan.
2011-01-20 kl. 16.31
Jag lever. Jag andas. Jag älskas. Jag älskar.
Och Mio, min Mio sover lugnt vid min sida och min arm ligger tätt omkring hans kropp.
Precis som vi sov igår. Som vi kommer sova i morgon. Och som vi kommer sova så länge vi lever.
~
Jaha. Jag vet faktiskt inte vad det här var egentligen. Vad jag vet är att jag gillar den. Och jag hoppas väl på att någon annan också gjorde det. Fiskmunk.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| Alli_ - 4 sep 10 - 22:36 |
underbar!!!!!! åh blev helt tom.. så fint skrivet!
vill läsa mer! =) |
| nattblick - 20 jul 10 - 18:56 |
| Skojar du? Jag fullkomligt älskar den!! Du är gudomlig! |
| kirakira - 30 jun 10 - 21:15 |
| Oj, oj, oj. Wih, den här är fin. Wiho! |
xXJoinTheShitxX - 17 mar 10 - 09:31- Betyg:  |
jag gilla det:D
du skriver bra, forsätt med den här!<3 |
| Ziarah - 3 mar 10 - 20:51- Betyg: |
jag har aldrig sätt ngn skriva så här bra D: själv e jag usel då x)
Klart får du fullt upp :D älskar den, tack för du skrev den <33 |
| Madvis - 1 mar 10 - 20:07- Betyg: |
Ojoj, denna hade man missat totalt O_O'
Men Gud va bra den är! Stämningen, karaktärerna, orden, allt bara... wow. Du skriver så fantastiskt bra! Känner verkligen igen den där orklösheten, du gestaltar den urbra här.
Alltså, gargh! Jag vill skriva så mycket mer för denna förtjänar en milslång kommentar, men jag är helt betagen och mållös. Underbar, älskar den jättemycket <3 |
| wearingblack - 26 feb 10 - 13:21- Betyg: |
| gud ja, den här var verkligen vacker! Det var längesen jag läste något såhär bra. |
| idantica - 17 feb 10 - 19:21 |
| Åh, jag rös fullkomligt sönder på sista delen. Så fint! |
| FortessOfTears - 13 feb 10 - 01:05 |
Ååh, du är bäst! Snälla snälla skriv en bok eller tusen, för jag får faktiskt inte nog av dina ord.
<3 |
| the-rose - 12 feb 10 - 20:33- Betyg: |
Wow vilka starka känslor som finns med i berättelsen, så otroligt vackert skrivet och helt fantastiskt bra!
Återigen wow! |
| blackgirl - 11 feb 10 - 22:12- Betyg: |
just det nu glömde jag att ge dig dom där gubbarna och jag ger dig såklart full pott
hehehe vad roligt det låter
jag är jättetrött
en förklaring på min dåliga humor
för tillfället
ha de |
| blackgirl - 11 feb 10 - 22:10 |
ja jag känner att jag måste kommentera
kommer inte kunna komma härifrån utan att ha kommenterat får bara skuldkänslor då
du är gudomligt bra din majsboll
kom inte på något bättre
först kom det tårar när jag läste detta och sen började jag asgarva närdet stod fiskmunk
så tårarn sprutade medans jag satt och asgarva
pappa kom förbi han tittade på mig som om jag vore galen
kram kram
//blackgirl eller timmy eller blixten X) |
| EnJulia - 11 feb 10 - 21:51- Betyg: |
wow
*gapar*
du är cpbra! |
| gbg_95 - 11 feb 10 - 20:25 |
Iiihh, jag har ännu en gång tappat talförmågan. Lyckad.
Men som tur är så skriver jag, sååå. (jag är rolig, I know)
Herregud, allt du skriver, exakt alla oneshot är så annorlunda än dem andra. Du har gjort en oneshot där det bara var dialoger mellan två personen och jag älskade den totalt. Och nu gjorde du en oneshot som inte bestod av en enda dialog, och jag och alla de andra älskade den så jävla mycket. När det gäller skrivande så är allt för dig möjligt.
Den här var verkligen helt otroligt underbart, vid slutet/mitten/början av varje mening fick jag en Wow-upplevelse.
Haha, jag vet inte vad jag ska säga mer, men det här var ett mästerverk for sure ;)<3 |
| Maadelen3 - 11 feb 10 - 17:54- Betyg: |
holy mother of jesus så bra den är ! :)
kanske lite annorlunda var den ja, inte precis som alla andra noveller brukar va men det betyder inte att den var precis lika sjukt grymt bra som allting annat du skriver nej, för det var den verkligen! ALLT du skriver är bra, alltid! Det är bara så det är. Precis som att en kines slåss bättre :-)
HAHA då jag skrev nationella (som förövrigt gick APdåligt om du vill veta haha) så satt jag och tänkte på hur mycket bättre du måste ha skrivit och hur avis jag är på dig för att du är så himla grym på allt sånt! Typ herregud jag menar, OFTA jag kommer få 10/10 på det? NEJ verkligen inte! Du är sjukt bra alltså! :D
ASBRA haha tyckte jag den är men det kanske du har fått ur denna kommentaren så jaja nu ska jag sluta för jag är bara dryg :D ADJÖ <3 |
| NeMriA - 10 feb 10 - 23:06 |
men o.o
uääh, Jesus D: du får inte göra såhär, man drabbas av akuta panikanfall och vill bränna allt man någonsin skrivit, okej?
ugh. det här var verkligen jättebra. och nyfiken som jag är vill jag veta mer och mer och mer och höra helst en hel bibel om det här, mhm -.-
mojhoj |
