[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 41' |
moahahaha Liam är ful
Liam strand
A-lagarna och Håkan, Oscar och Eli. Sidorna förvandlades till minuter, timmar och dagar. Måndag blev till fredag och allt Liam gjort var att sitta med näsan i boken. Mestadels, lite annat hade han faktiskt också gjort. Som att dela ut avsugningar mot en summa pengar, ringa och prata med Mario, hänga med Kim och det var allt. Det förstnämnda var en hemlighet, hans hemlighet. Eftersom att han lovat Mario att inte göra så mer, men han var tvungen att hjälpa Filip. Det var Liams fel att han gick mer i back än vanligt. Liam åt som ingen annan och var hungrig hela tiden, sedan bodde han där också.
Liam hade även lovat Filip att inte göra det förstnämnda, men han anade det antagligen ändå, men kunde inte göra så mycket när Liam blånekade och sa att han fått pengar på annat håll. Att ljuga var något som Liam var bra på, han behövde inte ens anstränga sig, det bara kom, den ena lögnen efter den andra. Kim däremot brydde sig inte om vad Liam gjorde, han var så upptagen med att visa sin tatuering hela tiden. Hans mamma hade blivit helgalen och ringt till Alice för att skälla ut henne, Alice hade bara helt lugnt sagt att Kim var myndig. Det var tur för henne att Kim var det, annars skulle hon antagligen blivit stämd eller något.
Alice hade erbjudit Liam en tatuering men han hade tackat nej utan motivering. Motiveringen var att han inte gillade tanken på fysiks smärta. Den psykiska var han van vid, det var som en del av honom. Om han blev av med den skulle han antagligen bli rädd och inte veta hur han skulle bete sig. Det hände ibland att han var så glad att han inte visste vad han skulle göra med sig själv. Han var aldrig glad annars sen kom Mario och då blev Liam glad.
Liam hade ingen aning hur man skulle vara när man var glad, därav förvandlades han till en fet böld i röven, irriterade och näst intill omöjlig att bli av med. Men det där att få ont, blåmärken och sådant, det gillade han inte. Kim slogs när han blev arg, Mario hade försökt förklara varför ett par gånger men Liam var inte så insatt. Stryk hade han åkt på många gånger när han inte gjorde som han blev tillsagt, ibland fick han en bitchslap helt utan anledning.
”Har du läst klart boken nu?”
”Ja”
”Vill du se filmen?” Liam visste att det fanns en film, han hade bara antagit att han inte skulle få se den, eftersom att den inte stod bland Marios filmer. Det var bara där han tittade på film, för Kims filmer var helt konstiga.
”Har du den?” Liam bytte tonläge till tjurig eftersom att han kunde sett den först och sen struntat i boken.
”Nej men jag kan tanka”
”Vadå tanka?” Att man tankade bilar och andra bensin eller dieseldriva fordon det visste han, men att tanka en dvd-spelade, det lät bara konstigt.
”Ladda ner då! Byt om nu så vi kan gå”
”Ladda ner?” De skulle gå till Anton som fyllde år, Liam ville egentligen inte. Sanningen var den att han inte vågade, vilken fegis. Vågade inte ens gå hem till familjen för att hans bror fyllde år. Men han skulle gå för broderns skull och om han var snäll kanske han till och med fick smaka på tårtan.
”Gå före så kommer jag”
Filip ryckte bara på axlarna och gick, han antog väl att Liam skulle sega. Men Liam hade ingen tanke på att sega, han bytte bara om och gick. Fast han gick förstås inte efter Filip, först skulle han hem till Mario och se om han kunde få med sig honom dit. Han ville inte gå själv, men att ta med sig en kille var väl som att säga att han inte ville ha någon tårta.
Om Liam nu fick välja tog han sig hellre ett smakprov på Mario än på en laktosbomb som skulle komma ut var enda hål som Liam hade på kroppen sen.
Liam gick fort, halvsprang så att han nästan snubblade på en trottoarkant, men han kämpade för att återfå balansen och skyndade iväg igen. Han hade faktiskt inte hela dagen på sig, dessutom var han tvungen att gå där han bott innan. Frestelsen att kasta sig in i närmsta bil var stor, han hade ju inte ens haft råd att köpa en present. Inte för att han visste vad en femtonårig kille ville ha, men en fotboll kanske, eller en flickvän. Liam gissade på att Anton redan hade en flickvän, det kändes som det.
Att det skulle vara så långt hem till Mario fattade han inte, minst tjugo minuter att gå från där han bott innan och minst femton till eftersom att han kom från Filip. Som tur var så var det inte lika långt hem till mamma sen.
Liam var livrädd över vad Mario skulle säga, tänk om han inte ville följa med, tänk om han inte ens var hemma ringde han på ringklockan. Han väntade och väntade, hörde små steg och något som lät som att någon ramlade i trappan.
Milan öppnade dörren, Liam hade inte sett honom på väldigt länge.
”Hej…” sa han bara och såg allmänt glad ut, det var nästan lite läskigt.
”Är Mario hemma?”
”Han duschar, kom in”
Milan försvann och Liam stod i hallen en stund innan han bestämde sig för att vänta i Marios rum.
Ännu fler kartonger stod staplade på varandra och det enda som inte var nerpackat var sängen och soffan. Det skulle antagligen bli det sista som lämnade rummet, om Liam räknat rätt var det en vecka kvar, eller kanske till och med två innan Mario skulle flytta in helt i lägenheten.
Liam var avundsjuk, som vanligt, han ville också ha ett eget ställe att bo på men det kunde han drömma om. Han hade faktiskt ingen aning om vart hans liv var på väg och något sa honom att han inte ville veta.
När Mario kom in i bara handduk höll Liam som vanligt på att smälla av som vanligt. Håret låg sådär snyggt också, som vanligt var Mario äckligt sexig.
”Är du här?” Han verkade vara förvånad över att se Liam, och Liam ansåg att han kunde se lite mer glatt överraskad ut.
”Kan du följa med mig?”
”Vart?”
”Kan du inte bara det?”
”Jo…” Mario såg förvirrad ut nu, men Liam kände inte att berätta vart de skulle, då skulle han antagligen vägra. Vilket betydde att Liam också skulle vägra, det kanske var lika bra det, så slapp han gå dit. Men då skulle väl Filip bara spåra honom och släppa dit honom i örat.
”Men vart ska vi då?”
”Kan du inte följa med utan att veta?”
”Nää…” Mario såg bra tveksam ut men Liam gav sig inte, han lindade sig själv runt Mario som var ganska kall. Hade han kallduschat, killar kallduschade väl bara när de ville få ner Eifeltornet, eller i Liams fall lutande tornet i Piza. Liam spanade efter porrtidningar men han hittade inget, Mario kanske bara var ovanligt varm av sig.
”Men snälla” Liam gjorde sig så ynklig han bara kunde och försökte låta bli att tänka på Marios muskler som rörde sig under huden. Han tryckte sig närmare Mario och tittade upp på honom med hundvalps ögon i ett försök att se oemotståndlig ut, men det var knappast någon risk.
”Snälla” För att få lite extra dramatik pressade han fram ett par tårar för att se så ömklig ut som möjligt.
”Okej då… ska bara klä på mig” Liam sken upp och torkade bort tårarna från kinderna, Mario var alldeles för snäll för sitt eget bästa. Det kunde inte vara hälsosamt det där.
Liam gick mot sitt mål och kände hur han saktade ner för varje kliv han tog.
”Kan du säga vart vi ska nu?” Mario lät mest nyfiken där han gick med stora kliv och verkade inte alls lika nervös som Liam var. Kanske för att han inte hade minsta aning om vart de skulle ta vägen.
”Till mamma, min bror fyller år”
Marios steg minskade avsevärt så fort Liam sagt det där, vilket inte var så konstigt med tanke på alla historier han dragit under sena nätter till tidig morgon.
”Jaså”
Sen gick de där båda två och ko knappt framåt, vid ett tillfälle stannade Liam för att Mario gick så sakta att han inte kunde sakta ner mer utan att stanna. Då stannade Mario med och de blev stående en stund innan Liam suckade och gick igen. Det kändes ändå bättre när Mario var med, även om det betydde att han skulle bli mer uttittad.
Så fort de stod framför dörren kramade Liam Marios hand så hårt han kunde, knackade på dörren, eftersom att det stod en lapp med texten ”trasig” på ringklockan. Den hade suttit där så länge Liam kunde minnas, det kanske till och med var han som skrivit den en gång i tiden.
När ingen öppnade knackade han igen och ställde sig närmare Mario som antagligen redan börjat bli irriterad på hans klängiga beteende.
”Är det inte bara att gå in?”
Liam skakade på huvudet, gick in gjorde man bara när man kände sig välkommen och han kände sig inte det minsta välkommen. Mario gjorde rätt i att inte heller känna sig välkommen och därför bestämde Liam att de skulle stå kvar på trappan en stund till.
Såsmåning om öppnades dörren och Anton stod där och stirrade. Först på Liam med ett litet dolt leende och sedan på Mario med lite avsmak i blicken men han sa ingenting.
”Vi är ute i trädgården” Så stängde Anton dörren och de stod kvar på trappan.
”Ja, vi går väl runt då” Liam stod kvar på samma plats fast än att han sagt att de skulle gå. Han stod där tills Mario började dra med sig honom runt husknuten.
Det stod ett ganska långt bord där som var dukat med papptallrikar, saft och allt det där typiska på kalas, kakor och allt det där. Hans mostrar och mamma satt bara där och tittade utan att ens säga hej. Hans pappa var också där, men det han gjorde var att prata i telefonen och verkade inte vara så jätte inne i kalaset ändå. Han lät ganska arg när han pratade i telefonen och bredvid sig hade han en bitter tant som Liam aldrig sett.
”Liam” Oliver var den enda som kom fram och hälsade, men det var väl för att han var liten och oförståndig, men antagligen smartare än alla som satt runt bordet.
”Vem är du?”
”Mario”
”Hej Mario”
Liam var tacksam över att Oliver lättade upp stämningen lite och de andra verkade återgå till sitt.
”Ni kan få sitta med oss” Oliver pekade på ett litet runt bord där alla småbarn var samlade. Liam ville helst inte sitta där, det såg ut som att de små stolarna skulle ramla isär om han satte sig på någon av dem. Inte för att han kunde tänka sig att han vägde speciellt mycket mer än sin lillebror så det skulle säkert gå bra. Det var värre för Mario som säkert bestod av 100 kg muskler, men det skulle säkert gå bra med tanke på att hans pappa satt på en, fast en bit bort.
”Kom” Liam tog med sig Mario till bordet och vågade släppa hans hand för att sätta sig ner och försöka hoppa in med stolen så att han inte skulle få allt i knäet.
”Ta en kaka Mario” Oliver höll fram ett fat men Mario skakade bara på huvudet, Liam kanske skulle hitta en selleri till Mario som han kunde knapra på.
”Ta saft Mario” Oliver verkade gilla Mario, fast Oliver gillade förstås alla som dök upp, speciellt om det var på kalas.
Mario tog emot glaset lite motvilligt och ställde det på bordet framför sig.
”Jag kan ta det” Liam tog glaset och drack upp allt som var i, han råkade faktiskt vara ganska törstig och lite hungrig. Därför ställde han kakfatet framför sig och började äta från det. Han kunde höra hur Mario satt och skrattade, sedan försvann alla kakor. Mario hade tagit bort dem för honom.
”Vi kan gå och äta sen”
Liam nickade glatt och ställde sig upp, för han orkade inte sitta ner längre. Därför gick han ett varv runt bordet för att se om det var någon han vågade sig på att hälsa på.
”Hej mamma” Sa han lite tveksamt och snodde åt sig en kaka som låg i närheten av hennes tallrik. Han fick inget svar, inte förrän han upprepat det tre gånger, då pressade hon fram en sammanbiten hälsning. Liam nöjde sig med det och gick vidare för att se om det fanns något gott på bordet, efter att han lovat sin mamma att de inte tänkt stanna länge.
”Hej pappa” Men han pratade bara i telefonen och höll bara upp ett finger mot Liam som gick vidare, han kände sig allt annat än önskad. Det kanske var lika bra att ge upp och aldrig mer gå dit, men nu hade han i alla fall visat sig, även om det bara var några minuter.
”Grattis” Liam gav Anton ett kuvert med pengar, för helt presentlös kunde han faktiskt inte komma. Det var lika bra att Anton fick köpa något han ville ha istället för att Liam skulle komma med något tråkigt.
”Ska ni redan gå?”
”Vi är inte direkt välkomna” Liam ryckte på axlarna och såg sig omkring, ingen hade ens sagt så mycket som hej utan att han skulle få be om det, utom Oliver förstås.
”Jo, det är mitt kalas” Det märktes att Anton inte gillade ordet kalas, det skulle inte förvåna honom om Anton ens inte velat ha ett. Vilket inte var konstigt, han ville väl vara med sina kompisar och inte sitta hemma med släkten och äta kakor. Det skulle inte ens Liam vilja göra, det gjorde han inte heller för den delen.
Liam blev lite förvånad över att Anton ville ha honom där, det var kanske något som Filip sagt till honom. Men Filip verkade inte märka något han var upptagen med en tårtbit. Man kunde tro att alla syskon svalt som de åt hela tiden.
”Är det där din syster?” Mario pekade på Miranda som satt där med en lite snorunge och en välklädd proper man bredvid sig.
”Syns det så väl?” De var lika och Liam hatade det, alla syskon var lika, bara det att de hade olika hårfärg.
”Ni är lika”
Liam ryckte lite på axlarna och tog lite tårta som Mario såklart avstod från, han räknade väl kalorier eller nått. Som om Mario skulle gå upp något eller förlora muskelmassa av att äta en tårtbit.
”Ja killarna är blonda och tjejerna rödhåriga, det är väl därför jag är den enda bögen” För Liam var faktiskt den enda killen som var rödhårig och inte blond, vilket oflyt.
”Jag kan visa dig runt, eller nått” Liam tog med sig Mario in och stannade i vardagsrummet, möblerna var slitna och minst sagt välanvända. Rummet var litet precis som köket.
”Hur många bor här?”
”Tre, men vi var ju sju innan”
”Hur fick ni plats?”
Liam gick vidare, han behövde inte svara på den frågan eftersom att det var ganska uppenbart att de inte fått plats.
”Jag, Filip och Anton sov här inne” Världens minsta rum, de hade nästan legat packade som sardiner på varandra och tre sängar hade verkligen inte gått in.
”Miranda hade eget rum och Oliver sov inne hos mamma och pappa, tills han flyttade ut”
Mario nickade och såg sig omkring, Oliver och Anton hade fått ett eget rum nu, vilket de säkert uppskattade.
”De skulle slutat efter tre barn, eller bättre två”
”Men då skulle inte du finnas” Det lät som att Mario inte alls gillade den iden men Liam hade absolut inget emot den.
”Gör väl inget”
”Jo då skulle ju inte jag ha någon”
Liam fattade förvisso att de inte var tillsammans och aldrig skulle bli det heller, men han blev ändå lite glad. Inte för att han fattade vad Mario menade med det heller, men det lät bra.
”Du skulle inte lida eftersom att du inte skulle träffat mig om jag inte fans”
”Men jag skulle veta att det fattades något”
Liam visste inte om Mario sa sådär för att vara snäll eller för att han menade det. Hur som helst fick det Liam på så bra humör att han la armarna runt Mario och grävde ner ansiktet mot hans hals. Kramas var han i alla fall ganska bra på, ingen hade klagat hittills, inte för att han brukade kramas direkt, men ändå.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | addictedXO - 20 feb 10 - 13:08- Betyg:  | | awww fyfan så gullig mario är!! | | Wiihu - 15 feb 10 - 08:46 | | Super :D Jag vill ha mer ;D | | WalkingTheDemon - 12 feb 10 - 16:27 | | Bra :D | | SoGetLost - 11 feb 10 - 14:09- Betyg: | super jätte bra:D tycker de ska bli tsm:D:D
mejla:D | | Mp3 - 10 feb 10 - 20:55 | "Att man tankade bilar och andra bensin eller dieseldriva fordon det visste han, men att tanka en dvd-spelade, det lät bara konstigt." Jag. Älskar. Liam. Hårt.
Och du skriver så läskigt originellt och bra.
<3 |
|
|
|
