Ett liv. . . |
Ensam på sitt rum sitter flickan på den gamla byron vid fönstret. En ensam tår letar sig ner för hennes kind då hon ser ut mot den stjärntomma himmlen. Inte nog med att hon mår skit så finns det inte en enda stjärna på himmlen som kan ge henne lite hopp och lysa upp hennes trånga lilla värld.
Vad var det som hända? vart började allt det här?
hela huset sover och klockan börjar närma sig halv tre på natten. Det ända som flickan hör är den starka vinden som viner i lövträden och sina egna andetag. Hon kippar inte efter luft den här gången när hon gråter, utan tårarna bara rinner. hon hade inte kunnar hejda dem ens om hon ville och andetagen är lugna och suckande.
Flickan ser ner på sin ena arm. Där kan hon urskilja ärren svagt i mörkret... hon kan räkna dem de e inte så många. En ... två... tre ... fyra ... fem ... sex. Jepp de e sex stycken smala vita sträck på hennes vänsterarm.
Men varför? varför är flickan deprimerad och varför skada sigsjälv?
En fråga som flickan inte själv kan finna en tillräckligt stark förklaring för.
det som hände var inte så farligt igentligen.. Men känslan av att inte räcka till. Känslan av att vara värdelös och att ständigt ha fått höra det i hela sitt liv.
Det är en orsak till att tårar och blod rinner...
När klockan är kvart i tre börjar regnet ösa ner utanför. Först några droppar och sedan vräker det ner som bara den. Flickan öppnar fönstret så mycket hon bara kan och andas in den svala kvällsluften. Men det räcker inte... hon måste ut i regnet.
Långsamt öppnar hon dörren från sitt rum och hoppas på att inte väcka någon. hon smyger några steg mot trappan, fan golvet knakar, och sedan pustar hon ut när hon kommer till hallen. Hon vider om nyckeln i dören och går ut barfota i det svala regnet. Lättnaden sveper över henne och hon känner sig näst intill lycklig. En känsla som inte går att beskriva växer upp innom henne där hon snurrar och nästan dansar runt på den tomma gatan mitt i natten.
En gatlyckta lyser upp regndropparna som faller över henne och hon njuter när de kalla vattnet träffar henne i ansiktet.
Hennes fötter känner hon inte längre, för de har tappat känseln av kylan , men det bryr hon sig inte om.
Hon älskar att stå där i regnet, som om själen spolades ren och hon fick börja om på nytt igen.
Men när flickan senare var tvungen att gå in i huset igen försvann känslan och hon känner sig genast instängd och bortglömmd. hon vet att hon är den sista som människorna i huset tänker på. Alla andra kommer före henne och det är sant. utan tvekan så är hennes systrar mer värdefulla. För hon själv är ju skit... Mamma, hon ser inget längre. Flickan vet att hon inte längre bryr sig. Hennes pappa är inget att tala om, hon skulle aldrig ens se åt hans håll om hon inte var tvungen till det.
När man ser flickan, ser man en spegelbild som speglar verkligheten. Men inte den riktiga verklighten... untan det verklighet som alla andra ser. om man visste skulle man nog se sorgen bakom de ögon som man trodde glittrade av lycka. Men nej, de glittrar av de ständiga tårar som döljer sig där bakom och kämpar för att hållas tillbaka.
Men det är bättre att ingen ser... att flickan får leva i fred. Fast är det vad hon vill?
|
| Kommentarer | | Jojje_Kungen - 27 maj 06 - 05:17 | | fiin, men dock sorglig =/ finns här om du behöver prata elr ngt ! | | _maiida_ - 27 maj 06 - 04:26 | den e jätte fin
vill du snacka....så finns jag här
skriv bara :) | | Poet_91 - 27 maj 06 - 01:10 | awww natta jätte jätte fint..
Gumman.. jag vill så gärna kunna hjälpa dej..
Jag finns alltiad alltid här..
Men det känns som om jag inte räcker till alltid..
Men du vet att du finns längst in i mitt hjärta
och där får endast änglar vara <3<3<3<3<3<3 |
|
|
|
