(M/M) I varje andetag - kapitel 36 |
Nakna pojkar springer i lingonskogen och tomten är fastbunden med eltejp i solstolen. Eh... här har ni ett nytt kapitel. Och jag är en fiskbulle doppad i kanelsås.
Kapitel 36
”Karlsson-Jidberg”
”Du förstörde hela min värld”
”Sluta”
”Du förstörde hela min värld, men sedan byggde du upp den igen, fast till något mycket bättre”
”Snälla, sluta”
”Du förändrade precis allt”
”Kan du inte bara lägga av?”
”Alex, du tog dig in i mitt liv och jag vägrar leva vidare innan jag fått dig att försvinna från det”
”Sluta ring till mig, så försvinner jag ur ditt liv”
”Det gör du inte, jag måste få förklara mig först”
”För i helvete, kan du aldrig ge upp?!”
”Bli inte så arg”
”Jag vill inte ha något mer med dig att göra. Lämna mig ifred”
”Jag kan inte det”
”Tro mig, jag har märkt det”
”Snälla, snälla Alex”
”Vad?”
”Lyssna på mig”
”Ge mig ett skäl till varför jag skulle göra det?”
”För att du en gång i tiden älskade mig. Du tyckte att jag var något helt fantastiskt”
”Men du gjorde så att det förändrades. Du förstörde det vi hade”
”Ja, jag vet det, men kan du inte lyssna på mig?”
”Hur svårt har du att förstå egentligen?! Jag kommer aldrig lyssna på dig”
”Snälla Alex, jag ber dig”
”Nej! Och lämna mig ifred”
”Jag kan inte…”
”Hej då!”
*
”Var är det du har varit, Christoffer?”
”Va?” Christoffer vaknar upp ur det intensiva stirrandet på den mycket intressanta brödrosten, som står placerad på köksbordets högra, sett ifrån hans håll, kant.
”Jo, jag frågade var det är du har varit någonstans?” Han låter blicken vara kvar på sin plats, men nu är hans sinnen på helspänn. Vad i helvete ska han säga till sin mor, egentligen?
”Nej, jag har väl inte varit på något speciellt ställe”, svarar han efter lite betänketid och känner hur det tar emot att säga så. Han har tillbringat tid ihop med sin silverögonpojke och det är det mest speciella man kan göra.
”Så du menar alltså att du, från torsdag eftermiddag till söndag förmiddag inte har varit hos någon särskild? Om du vill att jag ska tro på det där är du dum, älskling”, säger hans mamma och ler mot honom. Han borde ha förstått att hon inte skulle acceptera det svar hon fick, men ibland hinner inte hjärnan med att tänka riktigt ordentligt.
”Nej, eller ja, eller… jag vet inte”, suckar han uppgivet och önskar riktigt hårt att han kunde teleportera sig till sitt rum.
”Vad heter hon?” En fråga framställd med mjuk röst når hans öron och när hjärnan registrerar den, grips han av panik inombords. Han kan inte ljuga ännu en gång, för då skulle han gå sönder. Trots att självhatet har försvunnit kan han inte låta bli att oroa sig över hur hans mamma kommer reagera. Han vill inte att hon ska tycka att han är äcklig, men samtidigt vill han berätta för henne om världens vackraste Alex Jidberg.
”Vem är hon?”, undrar han efter att ha övervägt med sig själv om att det kan vara bäst att låtsas som om han inte förstår någonting.
”Hon som du har träffat, vad heter hon?”
”Jag har inte träffat någon hon”, mumlar han lågt fram mellan sina läppar.
”Så du menar alltså att du har blivit såhär glad utan att ha träffat någon? Snälla, Christoffer, jag har ju märkt att du har förändrats. Du kanske inte har märkt det, men det har jag. Du verkar vara lycklig nu”, säger hon och ler mot honom, som låter sina tankar gå igång av det hon just sagt. Har han förändrats? Ja, det har han gjort. Alex har förändrat honom, gjort honom till en person han själv trivs riktigt bra med, i alla fall nu sedan självhatet emigrerade till någon annan. Och på den punkten ifall han är lycklig, vet han inte om han kan hålla med henne. En alldeles för stor del av honom saknas för att det ska kunna vara möjligt.
”Sedan har jag även märkt av att du inte umgås med Matteus längre” Smärta. ”och det gör att jag börjat fundera på varför det är så. Har det något med att göra att du har träffat en tjej?”, fortsätter hon och han känner hur hennes blick bränner mot sitt ansikte.
”Inte riktigt”, piper han fram, kämpar inombords med att kedja fast varenda tår så att hon inte ska bli medveten om hur pojknamnet på sju bokstäver plågar honom.
”Men hur kommer det sig att ni inte träffas längre?”
”Ma… han tycker att jag är äcklig”, viskar han fram, tappar greppet runt järnlänkarna och känner hur salta droppar tar sig ner längst kinderna.
”Varför tycker han att du är äcklig, älskling?” Utan att han blivit medveten om det har hon flyttat sig närmre honom och lagt ena handen över hans rygg, stryker lugnande med handen upp och ner.
”För att jag är tillsammans med Alex”, får han ur sig innan gråten gör en jätteansträngning och attackerar hans kropp skoningslöst. Utan att ta reda på sin mors reaktion slänger han sig runt hennes hals och några sekunder senare känner han hennes armar omkring sin kropp. Christoffer Stjärnström släpper på alla hämningar och andas in sin mammas villkorslösa kärlek.
-
”Hur länge har ni varit tillsammans då?” Frågan hans mor ställer avbryter tystnaden som lagt sig över dem likt ett regnmoln, där de sitter i soffan inne i vardagsrummet. Dit hon släpade med honom för att slippa ha sin bakdel nersatt på de hårda stolarna. En fleecefilt har med hjälp av den kvinnliga varelsen lindat sig omkring deras kroppar, precis som hon brukade göra när han var liten och ledsen.
”Sedan precis innan jul, någonting.” Han rycker på axlarna för att verka oberörd, men i själva verket vet han mycket väl om att det var den 20 december de blev tillsammans och det är något som gör honom alldeles exalterad.
”Oj, det är rätt länge”, ler hon och han nickar. Ja, det är länge, tänker han, men inte alls lika lång tid som det känns. Så mycket saker som hänt kan det omöjligt enbart ha gått fem veckor.
”Så när får jag träffa honom då?”
”Aldrig”, flinar han till svar.
”Joho du, unge man! Jag ska, som min position som din mor, träffa underverket som får dig så glad.”
”Ifall du ska låta sådär kommer han bli livrädd och tro att du är ett ondskefullt monster eller liknande”, skrattar han fram samtidigt som han duckar för hennes hand, som har i uppdrag att slå till honom i huvudet.
”Om han är tillsammans med dig borde han ändå vara van vid knasigheter”, kontrar hans mamma med.
”Visst, men det är du som har uppfostrat mig”, hugger han till med och avslutar därmed konversationstävlingen med en vinst.
”Nej, men allvarligt talat nu, Christoffer. Har Julia träffat Alex?” Att hans mamma ställer så många frågor tyder på att hon är nyfiken och att hon är nyfiken bevisar att hon inte har något emot att han är tillsammans med silverögonpojken.
”Jo, det har hon gjort.”
”Och vad tyckte hon?”
”Vad då, vad tyckte hon?”
”Ja, vad ansåg hon om honom?”
”Hon tyckte att han var trevlig och skitsöt, så ja, jag antar att hon ansåg att han var en bra typ.” Ett leende tar plats på hans läppar.
”Och Julia brukar ha rätt angående personer, så när får jag träffa honom? Han som tydligen ska vara skitsöt, är han det?”
”Om du nu ska tjata och ha dig kan jag väl ringa till honom och se ifall han har lust att komma över. Och jag tycker för övrigt att Alex är läskigt vacker”, svarar han och känner hur det hugger till i hjärtat av saknad efter ljustotten.
”Ja, ring till den vackra människan så börjar jag med maten”, beordrar hon och näst intill släpar in Christoffer till sitt rum så att han kan plocka upp telefonen och slå en signal till herr Ljushårig.
Väl inne på sitt rum med telefonen pressandes mot örat, förstår han att det inte är riktigt lika lätt att utföra handlingen som han först trott. Till att börja med hittade han inte mobilen, så diverse minuter gick åt till att söka efter apparaten, som tydligen hela tiden befunnit sig i hans vänstra byxficka och nu, när han äntligen knappat in Alex nummer, vägrar pojken svara.
Precis innan han ska ge upp och lägga på, klickar det till i luren och en väldigt andfådd silverögonpojke svarar med en lätt stressad röst:
”Alex Jidberg.”
”Hej, det är jag.”
”Hej.”
”Vad gör du?”
”Jag stod i duschen och så ringde du, så jag antar att jag just nu står och blöter ner golvet i mitt rum.” Christoffer kan tydligt se framför sig hur Alex ansikte tar sig an det uppgivna uttrycket på grund av att han blir tvungen att torka golvet sedan.
”Så det var duscha du gjorde. Med tanke på hur mycket du flåsade kunde man ju tro något annat”, flinar han och hör hur ljustotten skratt fyller telefonlinjen, vilket gör att hans hjärta dansar runt i ett lyckorus.
”Pfft! Jag över på att vara hund fattar du väl. Du vet, doggy style och doggy, hund och jag känner att jag ska vara tyst nu”, babblar han, men Christoffer kan inte göra annat än att skaka på huvudet med ett leende. Lite speciell är han allt, hans pojkvän.
”I alla fall. Var det något särskilt du ville?”
”Ja, jag tänkte kolla med dig ifall du hade lust att komma över ett slag?”
”Jag får alltid lust när jag är med dig och nej, fan, jag måste verkligen vara tyst nu, det blir ju bara helt galet, men ja, jag har lust att komma över dig. Till dig.” Speciell var det ja.
”Vad bra, kommer du snart eller?”
”Visst, ska bara klä på mig och sedan pyser jag över”, svarar han och Christoffer börjar undra om det är riktigt normalt att bli alldeles varm i hela kroppen av vetskapen om att Blondie ska våldsgästa deras hem om ett litet tag.
”Låter bra det, då ses vi snart.”
”Det gör vi, fast får jag fråga hur det kommer sig att du vill att jag kommer över? Det var ju inte direkt många timmar sedan vi träffades, inte det att jag inte vill träffa dig, absolut inte, men ja, du förstår.”
”Jag fattar och nej, det var faktiskt mamma som tyckte att jag skulle ringa hit dig.”
”Så du har berättat för henne om oss?” Det går inte att ta miste på glädjen i hans röst.
”Ja”, svarar han och ler. Lite stolt över sig själv är han ändå, som vågade tala om för sin mor, även om det innefattade ett ihopbrytande från hans sida.
”Jag känner för att göra ett glädjeskrik eller liknande, men du får vänta med mina psykfalliska handlingar tills jag är hemma hos dig.”
”Jag står knappt ut med att vänta.”
”Men då ses vi snart då.”
”Det gör vi, hej då, puss.”
”Puss.” Och ett litet fjuttigt ord på fyra bokstäver får hela Christoffers kropp att göra uppror och kräva närhet i form av en viss silverögonpojke.
... och jag är så dålig att jag dör över Alex. Hans finfina skämt/sägelse/whatever i telefonsamtalet. Det gör att jag vill äta upp honom. Eh. Ja.
Kommentera och jag blir en glad fiskbulle.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Andastyst - 4 mar 10 - 11:28 | Åååååååh! Jag känner mig som en idiot som sitter framför en
datorskärm och ler som en annan gravid kanin. Eh.
Jag älskar Christoffers mamma. <3 | | idantica - 16 feb 10 - 11:32 | | Haha, helt jävla underbart. Jag vet inte vad mer jag kan säga förutom att jag tycker så väldigt mycket om ditt sätt att skriva på, det är verkligen speciellt och skitbra | addictedXO - 11 feb 10 - 12:14- Betyg:  | | hhahah så söt:p mejla nästa del :D skit bra :) | | YouWillBeAMemory - 10 feb 10 - 10:08 | | miih :D | | EMORAiNBOW - 9 feb 10 - 23:23 | Ahahaha! Jag har skratta rätt rejält kan jag ju bara meddela xD Jag pep som en idiot genom hela telefonsamtalet... sen pep jag ännu värre när jag insåg att jag är en kvinnlig Alex eftersom jag alltid gör exakt likadant... tyvärr vid sämre tillfällen än telefonsamtal.
Vi lämnar mitt pinsamma jag nu!
*kurra som en kattunge* Jag känner mig kär och det är ditt fel! | | WalkingTheDemon - 9 feb 10 - 22:07- Betyg: | | Awwwwwwwwww :'D <3 | | NeMriA - 9 feb 10 - 21:59 | *joinar i Alex-ätandet*
MEN JESUS D: jag tänker alltid att jag ska ge dig en vettig kommentar men alltid när jag ska kommentera så skiter det sig bara ._.
du vara så bra mannen så jag typ glömma hur man pratar sverige? *dålig*
nej men alltså. vad glad jag blev nu, alla föräldrar brukar vara dumma i huvudet med Christoffers mamma var ju urnice <3 och jag behöver väl knappast nämna att jag dog åt Alex fina skämt-sägelse -.-
fiskbulle! | | Jurrie - 9 feb 10 - 21:49- Betyg: | | Jag avgudar dig O_O Och pojkarna :D Som är grymt söta (: |
|
|
|
