På gränsen mellan liv och död [Del 3- Sista delen] |
Jag ser min olyckliga bror på min begravning. Han gråter, Jenny är också där, hon har lagt armen om Peter.
- Gråt inte för mig, jag älskar dig, det gör så ont att se dig ledsen! skriker jag i örat på honom.
Han kan inte höra mig. Han blir omkramad av Jenny.
Jag ångrar mig som fan nu. Jag vill inte vara så här. Ingen kan se mig!
Min älskade bror! Min älskade, älskade Peter. Jag lovade ju dig att jag skulle stanna för dig! Jag bröt mitt löfte.
Varför? Varför rymde jag med Dakota? Var är hon föresten? Sist jag såg henne hängde hon ihop med en av killarna som hon hade raggat upp den där kvällen, den kvällen jag dog.
- Peter! Snälla, jag är här! skriker jag i hans öra.
Den här gången tycks han reagera, han stannar upp.
- Ja! Jag är här! skriker jag. Jag är här hos dig.
Peter vänder på huvudet mot min kista. Han går emot den med en vacker blodröd ros i handen.
Prästen öppnar locket, Peter lägger varsamt i rosen. Jag ställer mig bredvid honom och kollar ner på mig själv, det syns inte att det är jag.
För hur mycket de än har tvättat mig och gjort mig fin, så ser man att mitt huvud är krossat... det ser inte ut som jag!
- Versana, om du bara visste hur mycket jag saknar dig, säger Peter. Jag skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka.
- Jag är här! skriker jag. Jag står här vid din sida!
Plötsligt ser jag att en tjej i trettonsårsåldern, hon står och kollar på mig, det ser verkligen ut som att hon kan se mig. Det är min kusin Tove, jag har träffat henne typ en gång under alla mina år som jag har levt.
- Du kan se mig, eller hur? frågar jag.
Hon nickar bara.
- Hjälp mig! väser jag. Jag måste få säga till Peter att jag älskar honom, och att jag vill säga förlåt, säger jag.
Tove nickar.
- Kom till mig sen, jag går in på toan, på festen här efter, viskar hon.
Jag nickar.
Fest? Ska de hålla en fest för att jag är borta?
Besvikelsen rusar genom kroppen, är de verkligen så glada över att jag är borta?
Kistan hissas ner i hålet. Nu försvinner min kropp ner i den fuktiga jorden. Det duggregnar lite ute.
Efteråt att prästen och min pappa har hållt ett tal. Går alla in i en byggnad.
Där står det tända ljus och ett foto på mig på ett bord. Det står även en massa blodröda rosor på bordet med mitt foto på.
Alla människor som har kommit för att ta farväl, sätter sig ner vid ett långbord. Mat serveras. Min älsklingsmat- Chili con carne.
Plötsligt ställer sig Peter upp. Han tar sats att börja prata.
- Versana, min älskade lillasyster, hon blev bara sexton och ett halvt år, hon lämnade mig med tung sorg i min kropp.
Vi vet alla hur hon hade det, hon skärde sönder sina armar, jag försökte hjälpa henne, men jag misslyckades. Men ändå så vill jag att vi ska minnas henne som den hon kunde vara.
Versana kunde faktiskt vara glad ibland, om hon verkligen var det, det vet jag inte. Men jag kommer ihåg den gången hon kom inrusandes på mitt rum, det var när hon var tolv år gammal, jag var femton.
Hon hade skrattat och skrikit, och slängt sig i famnen på mig. Jag hade frågat varför, hon svarade att hon var så glad över att jag fanns, det var den vackraste stunden i mitt liv, att se min älskade lillasyster le, och skratta.
Den stunden ska jag försöka tänka på när jag tänker på Versana, min lillasyster, säger Peter, tårarna rinner nerför hans kinder. Tack Versana, för din tid hos oss.
Tårarna rinner på mig också.
- Peter! Jag säger igen! Jag är här! skriker jag.
Plötsligt ser jag hur Tove reser sig upp och går mot toaletten. Jag svävar efter henne.
Tove låser dörren.
- Så, säger hon.
- Mm, ser du mig verkligen? frågar jag.
- Ja, jag ser dig, säger Tove. Och jag hör dig också.
- Men...
- Du har tur, du har inte behövt vänta så länge på att få träffa någon som jag, säger Tove och ler.
Jag ler också.
- Jag måste få berätta för Peter, nu!
- Jag vet, jag vet, säger Tove.
- Men.. kan du hämta honom? frågar jag.
- Ja.. alltså, vi kanske kan gå ut? föreslår Tove.
- Visst, säger jag. Jag svävar ut så länge.
- Gör du så, säger Tove. Jag hämtar din bror.
Jag står ute i regnet, men jag kan inte känna det. Mitt älskade regn det går rakt igenom mig.
Plötsligt kommer Tove och Peter ut också. Jag ler. Tove förklarar snabbt för Peter. Han rynkar på pannan och skakar på huvudet. Vänder för att gå in igen.
- Peter! Nej! Jag är här! skriker jag av mina lungors fulla kraft.
Han stannar upp, lyssnar. Jag ställer mig brevid honom.
- Jag är här, viskar jag.
Tove kollar på Peter.
- Jag kan höra henne, så svagt, men jag hör henne, säger han.
- Ja, hon står bredvid dig, säger Tove. Hon vill säga dig något.
Peter nickar.
- Säg till honom att jag älskar honom och säg att jag vill säga förlåt, säger jag till Tove.
- Hon säger att hon älskar dig och hon vill be om förlåtelse, säger Tove till Peter.
- Säg till henne att jag älskar henne också, och att det är jag som ska be om förlåtelse, säger Peter.
- Hon kan höra vad du säger, säger Tove, Peter nickar.
- Säg att jag saknar honom, säger jag.
- Hon säger att hon saknar dig, förmedlar Tove till Peter.
- Jag saknar dig också, Versana, säger Peter. Jag älskar dig, du kommer alltid att vara den bästa för mig.
Jag ler, det värmde att höra det.
- Jag ser ett ljus, säger jag.
- Det är din tid att gå, säger Tove, Peter stirrar på Tove.
- Du kan gå nu Versana, gå mot ljuset, där hör du hemma, säger Peter. Bland änglarna.
Jag går mot ljuset, det slukar upp mig. Nu känns allt bra. Nu får jag frid.
Nu är den slut
Tack till alla som kommenterar
/Freaket
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 7 jan 10 - 22:16- Betyg:  | | tårarna rullar för kinderna | | _Jessica - 1 nov 06 - 08:42 | | sorglig, grät | | vattendroppe - 27 maj 06 - 05:04 | | aah! så bra!!! de kom en fortsättning än då :D | | justoneofthem - 27 maj 06 - 03:32- Betyg: | | åh, den var jättebra! | | sofiiie - 27 maj 06 - 01:31 | | Vacker , men sorlig *gråter* | | jojohaanna - 27 maj 06 - 01:14- Betyg: | | gud va bra .. det kändes värkligen när jag läste den!! | | miniblaze - 27 maj 06 - 00:42- Betyg: | | Ååh, Jolina. Jag blir tårögd. Den var så fin :) Älska dig (L) |
|
|
|
