Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

om en framtid

Den platsen, den var hemsk. Helvetet på jorden. Dom skapade mig, dom tränade mig och tvingade mig att göra saker ingen av dom själva skulle ha gjort, inte ens med en pistol mot tinningen. En dag skulle jag härifrån, en dag skulle de alla dö. En dag skulle jag stå där med ryggen värmd av den brinnande byggnaden.

Jag vände mig på britsen, men det var lika kallt på den sidan också. Någonstans långt bort i den fuktdrypande korridoren tändes en lampa. Ett larm började pipa, det var så man gjorde här. Upptäcktes ett fel så varnade man. Sen straffades man med våld. Elbatonger och slag, det var vad man fick om man gjorde fel. Tre signaler ljöd i korridoren, sedan kom en vakt springande från sitt mörka hörn och slog till. I ljuset från vapnet kunde man se en utmärglad människoliknande varelse ligga på en brits. Var det så jag såg ut? Ett skrik ekade från den nytillverkade klonen, men han kunde lika gärna skylla sig själv. När vakterna försvann skulle lamporna vara släckta och varje soldat skulle ligga på sin brits. Men när man var ny kunde man inte låta bli, man var bara tvungen att testa gränserna. Jag mindes min egen tid, då hade jag lekt med lampor och provocerat vakterna ända tills jag hamnade i Rummet. I Rummet fick man lära sig att lyda. Efter det blev jag som dom andra, ända fram till nu.

Jag hade förändrats, jag var inte lik de andra längre. Plötsligt hade jag börjat drömma, samma sak om och om igen, hur jag stod där utanför fabriken medan den brann. Jag tänkte också, det hade jag börjat göra efter Rummet, min olydnad hade försvunnit men den hade ersatts ned tankar. Visste vakterna om mina tankar? Nej, då skulle jag ha blivit avrättad. Det fanns en historia om en klon som försökt fly, den hade tagit sig ända till yttersta porten. Där hade den blivit fångad, och dödad.

Ingen sov, vissa låtsades sova, men ingen sov. Man kunde inte sova, kanske svimma av syrebristen, men inte sova.

Jag vaknade men kunde inte öppna ögonen, så var det varje morgon. Det var så kallt så att ögonlocken frös ihop. Långsamt böjde jag fingrarna, först isen och sen elden när blodet kom tillbaka brände som eld. Sakta värmdes fingrarna upp, jag höll dem över ögonen och väntade. Efter några minuter kunde jag öppna ögonen. Blinkade några gånger, det var svart, fanns inget att se. När jag rörde mig knakade ryggen en smärta flög genom kroppen som om någon hällde is över mig. En röd lampa tändes i taket. Ifall lampan var röd hände något dåligt, så hade en vakt sagt en gång. Det var på den tiden då vakterna var kompisar, nu var de fiender. Det dåliga som skulle hända den här morgonen var att vakten var på väg för att hämta oss. Mina kläder låg tillsammans med mina sköldar och en liten dator i en låda under sängen. Jag drog ut den och drog på mig kläderna men inte sköldarna, de skulle bara vara ivägen.

Vakterna vällde in genom dörren, tre vakter för varje klon. Så farliga var vi tydligen. Ingen sa något, det enda ljud som hördes var klickandet från magnetiska handbojor och ljudet av vapen som osäkrades. Tre vakter slängde sig över mig och en fjärde var precis bakom, tydligen var det något speciellt som skulle hända. Vakten bakom mig tryckte upp sitt vapen i ansiktet på mig medan två av dem satte ihop mina händer med ett par handbojor. Den fjärde var en nyrekryt som tydligen inte riktigt visste vad han skulle göra. Så i brist på annat fyrade han av sin chockpistol i magen på mig. Eftersom han var ny bestämde jag mig för att inte tåla något sådan och släppte loss en lagom mängd kraft från batterierna.
– Din idiot, skrek en av soldaterna till vakten, den här klonen ska flyttas till steg två, skadar du honom kommer du få problem med ledningen.
– När får jag mat? Frågade jag. Jag visste redan svaret på den frågan, man fick ingen mat förrän efter träningen. Men jag ville provocera lite, få en anledning att skada dom här fjantarna.
– Efter träningen skulle jag ha svarat i vanliga fall, men du ska förflyttas till steg två så du får mat där, så håll käften och res dig upp, vi ska till hangar 23.

Med en mjuk rörelse reste jag mig upp, fällde upp britsen och klättrade upp för väggen. Trots att jag var bakbunden var det en lätt uppgift. I vanliga fall gick alla kloner ut genom en dörr i andra änden, dörren i taket användas bara av vakterna och de enstaka koner som skulle förflyttas till steg två. Steg två var det ingen som riktigt visste vad det var. Det gick rykten om att de kloner som visade tecken på överdriven individualism skickades dit för utbildas till gruppledare. Enligt andra var steg två bara en liten byggnad på taket där kloner som inte utvecklats så som ledningen ville avlivades. De flesta som fått beskedet att de skulle flyttas hade slagit ner vakterna och sprungit tills de dött av utmattning eller blivit skjutna. Själv visste jag precis vad jag skulle göra, det var dags att fly. Frågan var bara hur.

Igenom luckan och upp ovanför, där väntade mer soldater. Framför mig var det vakter, bakom mig var det vakter och ovanför satt rörelsedetektorer och kameror. Dom var verkligen rädda att jag skulle göra något, men vad. Ta reda på vad de trodde, och gör raka motsatsen. Det hade vår ledare sagt, det var så man fick övertaget. Men vad förväntade dom sig, att jag skulle rymma? Troligen, men samarbeta tänkte jag ju inte göra, så då fick jag väl spela dem rätt i händerna. I slutet av gången var det ingen vägg, bara en gigantisk vitskimrande sköld och en stor skylt: hangar 22 stod det på den. Snart där, och jag hade fortfarande ingen plan.
– Dörren är i taket, hoppa!
Jag hade fastnat i mina tankar och märkte inte ordern. Det brände till i ryggen när en av vakterna stötte till mig med sitt vapen.
– Hörde du honom inte, hoppa. Dörren är i taket, sa han och stötte till mig igen.
Irriterad över min ouppmärksamhet hoppade jag upp genom taket och missade kanten på dörren med några centimeter. Vakterna kunde inte ta sig upp genom dom här dörrarna utan hjälp, vilket gav mig ett visst övertag. Skulle jag fly nu, nej jag skulle vänta tills vi kom till hangaren, där fanns det mer yta att röra sig på. Andra vakter hade väntat på mig i den övre gången och de började nu gå, formade en mur framför och bakom mig. I den här gången var väggarna täckta av sterila behållare. I dem låg blivande kloner i olika stadier. Vissa var bara embryos medan andra var färdigutvecklade kloner som bara var några dagar från att ”födas”. Det som de alla hade gemensamt var det blåaktiga sken som lyste ur dem. Skenet kom från deras muskelbatterier som utan en hel kropp runt sig strålade ut energi. Muskelbatterierna, de var det som skilde de vanliga soldaterna från klonerna. Det var det som gjorde att vi kunde bära sköldarna. Konstgjorda batterier kunde inte ladda upp sig själva, vilket snabbt ledde till att de energikrävande sköldarna inte skulle ha någon kraft och den olycklige soldaten som bar dem skulle stå där utan skydd.

Korridoren svängde, fler behållare med kloner i, mer blått ljus. Tjugotre soldater vaktade mig, inget problem för mig om jag hade haft mina sköldar, och om de inte skulle begära förstärkning.

Skölden bleknade bort och pansardörren bakom delade på sig med ett väsande av stål mot stål. Framför oss öppnade sig den katedralliknande hangar tjugotre. Från hangar tjugotre utgick alla trafik till och från fabriken, av säkerhetsskäl var det den enda hangaren med en direktförbindelse till utsidan. Alla de andra var bara kopplade till utsidan via långa gångar med säkerhetsspärrar och kontroller. Det var härifrån dom hade tänkt skicka mig till steg två, och det var härifrån jag tänkte sticka. Varje klon tränades till att kunna agera i vilken situation som helst. Vissa, så som jag, var också tränade till specialuppgifter. Jag var tränad för rekognoseringsuppdrag så därför var jag tränad att köra mindre skepp. I hangaren fanns åtminstone tre parkerade pilotlösa skepp som matchade på beskrivningen ”mindre”. Mina sköldar låg tre våningar ner i ett vapenförråd, tre omöjliga våningar ner som kryllade av vakter och kameror. Hur skulle jag ta mig förbi allt det? Med våld skulle det gå, om jag haft mina sköldar. Att smyga till fots skulle inte gå, ingen osynlighetsutrustning och inga ljudlösa vapen. Dra nytta av dina talanger var rådet jag fått första dagen på träningen. Talanger, vad hade jag för talanger. Förutom det faktum att jag var en klon och fysisk och mentalt var kapabel att göra det mest, pilot, det var vad jag skulle göra. Smyga med ett skepp! Vad hade jag fått det ifrån? Skepp fanns ju, problemet var de vakter som skiljde mig från dörren på skeppet. Kanske om jag kunde utlösa en av vakternas chockgranater, om jag blundade så skulle jag vara den enda som såg något. Så tyst som jag kunde lyfte jag ena foten bakåt och mellan mina fjättrade händer, så fort jag fått över den ena tog jag den andra. Mina händer var nu framför och jag kunde sikta ordentligt. Jag siktade och vände mig inåt, därinne fann jag kraften i batteriet.
– Akta granaten, skrek jag.
Genast började soldaterna kontrollera sina granater, ungefär samtidigt släppte jag loss all kraft jag kunde hitta och täckte över mina ögon så gott jag kunde. Explosionen ekade i det gigantiska rummet. Så fort jag kunde öppnade jag ögonen och fick till min fasa se att tre av soldaterna genomskådat mitt lilla trick och täckt för ögonen, den första svingade jag kedjorna mot. Nästa fick en spark i ryggen och föll ihop med ett knakande. Jag sprang mot skeppet och precis som jag stängde dörren lyckades den tredje vakten osäkra sitt vapen och skjuta. Turen var dock på min sida och skeppet hade stått på tongång och sköldarna var på.

Ett skepp lyfte, ett larm ekade och en kamera riktades mot platsen där skeppet hade stått. Med ett lågt surrande vreds optiken runt och kameran zoomade ut så hela platsen kunde ses. Den hade sett allt. Den visade allt, på en monitor längst upp i det högsta tornet i fabriken.

– Klon 23 har rapporterats försvunnen. Filmen ni just såg visar hela förloppet, mässade datorn med tonlös röst. Han använde sig av sina muskelbatterier och en svaghet i konstruktionen av våra chockgranater. Jag föreslår att vi opererar in ett kontrollchip i varje klon så de inte kan använda sina batterier utan vårt tillstånd och ändrar byggmallen för chockgranater, avslutade den.

Skeppet var en LRU-0573, fast ingen kallade den så. Alla kallade den Diablo. Att det var en Diablo var bra eftersom det var det skeppet jag mest använt under mina uppdrag. Jag kunde alla knep, jag visste alla tricks som gick att göra med den. Alla LRU skepp var små, så att flyga igenom korridorerna skulle inte bli något problem. Förrådet låg precis bredvid gången som ledde från sovkorridoren, så jag svängde runt skeppet och siktade in mig på den nu rödskimrande skölden. Röd betydde problem, det gällde tydligen inte bara lampor. Här i hangar tjugotre var allt gjort för att kunna motstå elden från ett mindre slagskepp. Skölden skulle inte gå att ta sig igenom med våld, den var helt enkelt för kraftfull för de svaga kanonerna på spaninsgskeppet. Så vad kunde jag göra? Allting var låst, inga kommandon skulle öppna dörren och förmodligen hade inte jag befogenhet att öppna någon dörr på den här platsen. Men å andra sidan, var jag tvungen att gå genom dörren, kunde jag inte lika gärna spränga väggen bredvid? Trots att händerna var ihopsatta av handbojorna var det inget problem att ställa in kanonerna och skjuta. Precis då missilen borde ha detonerat mot väggen blixtrade ett rött sken till och allt som var kvar av missilen var en liten hög med aska på golvet. Det borde jag ha räknat med, väggarna hade förstås också sköldar, annars skulle de vara värdelösa. Så vad återstod att göra? Ifall de kunde bränna en missil till aska kanske jag skulle försöka med något större, något mycket större. Bakom mig stod ett pansarskepp, kanske det skulle duga. Precis som Diablon var det skeppet parkerat men körde fortfarande motorerna, jag kopplade in mig och styrde skeppet rätt mot dörren. Hela nosen och förarhytten blev bränd till pulver men sedan hade skölden inget mer att komma med, dörren knäcktes och passagen var fri. Försiktigt lotsade jag mitt skepp genom det lilla utrymmet mellan det demolerade pansarskeppet och dörren.

Motorerna surrade, kanonen vreds, en missil flög. En vägg knakade och rämnade, de första soldaterna sprang in och spred ut sig, efter de följde kloner, tio stycken specialtränade kloner. Deras lampor nådde bara några meter, men scenen de fick se fick vissa att kräkas. Golvet var täckt av lemlästade soldater, borta vid en knäckt dörr låg ett pansarskepp med en blodig undersida, av klon tjugotre fanns inget annat spår än frånvaron av ett skepp.

En sista sköld skilde mig från förrådet, den här gången behövdes dock inget pansarskepp, den här gången körde jag skeppet jag satt i direkt mot dörren. Nosen sveddes lite och sen var jag igenom. Därinne var väggarna täckta av vapen, sköldar och andra saker man kunde ha nytta av när man ville ha ihjäl folk utan att dö själv. Längs ena väggen stod ett antal maskiner uppradade, de var till för reparationer av utrustning, det var dit jag gick och aktiverade en av skärarna, strålen tändes och jag höll fram min händer, min suck av lättnad blandades med det frätande ljudet från handbojorna när dessa skildes åt. Med befriade händer började jag samla ihop saker, mina sköldar, ett vapen fick också följa med. När jag spänt på mig alltihopa plockade jag ner en bomb, apterade den och slängde in den i skeppet, ifall jag inte behövde skeppet skulle dom inte få använda det, dessutom fanns det en transponder därinne. Om jag inte sprängde skeppet nu skulle dom hitta mig alltför fort. Bomben hade jag satt till trettio sekunder, tillräckligt med tid för att jag skulle hinna koppla in skölden till batterierna. Jag anslöt sladden till den lilla metalldosan jag hade i sidan, dosan pep till och violett sken strömmade ut från den märkliga konstruktionen. Med sköldarna på kände jag mig bra mycket tryggare, däremot var rummet inte tryggt längre. Bomben borde ha hunnit ner till noll så jag gav rummet en sista blick, sedan sprang jag.

– Vi lyckades få kontakt med transpondern i den stulna LRU-0573, den som klo tjugotre misstänks ha stulit. Senaste gången vi lyckades kontakta den befann den sig fortfarande inuti fabriken, men de tjocka väggarna och det faktum att den aldrig stod still gör att vi inte kan positionera den exakt. Ledningsdatorn tystande och en av de utvalda började tala.
– Vi fick alldeles nyligen in en rapport om en explosion i specialutrustningsförråd CB-32. Undersökningsgruppen har ännu inte kommit på plats men vi skulle väl kunna anta att det var klon tjugotre som sprängde det skepp han använt. Det är precis vad han är tränad att göra.
– Vad är det den försöker göra? Klonerna ska inte kunna tänka tillräckligt mycket för att vilja fly.
– Den är annorlunda, jag har analyserat dess sätt att angripa problem och den tänker definitivt på ett annorlunda sätt. Och ifall den kan tänka så mycket, kan den tänka tillräckligt mycket för att vilja fly, svarade datorn.

Jag kunde känna den, närvaron. Handen på avtryckaren, runt hörnet. Tiden tycktes sakta in, en meter över marken svävade den. Jag kramade avtryckaren, men hindrade mig precis som innan. Roboten hade upptäck mig och snurrade runt. Den sköt, ljudet ekade ut i korridoren. När kulorna slog i skölden fräste de till och förångades. Roboten fortsatte skjuta ända tills den hade rundat nästa hörn. Dom skulle veta precis var jag var. Jag hade lust att svära, men gjorde det inte. Hade jag känt medlidande. Det skulle jag inte kunna känna, det fanns inte i min skalle, årtionden av förfining hade lett till att klonerna var nästan perfekta, soldater. Och en perfekt soldat behövde inte känna medlindade.

Dunk, dunk. Vibrationerna fortplantade sig genom golvet. De drog mig ur transen, tillbaka till verkligheten. Roboten var borta sedan länge, kvar var bara jag och femton välbeväpnade kloner med order om att döda mig. Dags att göra det jag var bäst på, som en orm gled jag ner på golvet, osäkrade mitt vapen och väntade. I andra handen höll jag en granat med utdragen säkring. Granaten skulle kanske döda två, som mest. Jag släppte spaken, tre sekunder, efter två slängde jag iväg den. Vitt ljus exploderade i korridoren. Inget skrikande, inget blödande, bara klickande från metallförstärkningen på kängorna och det låga surret från sköldarna. Jag osäkrade den andra granaten och slängde iväg den, den här gången var dom förberedda och en av klonerna lyfte vårdslöst vapen och sköt sönder granaten innan den kommit tillräckligt nära för att skada. Längst bort i korridoren fanns en dörr, mot femton likadana soldater som mig själv hade jag ingen chans, men om jag kunde blockera dörren på något sätt skulle jag kanske kunna fly ifrån dem. Jag slängde mig bakåt och gled över golvet. Precis när jag nått dörren rundade den första soldaten hörnet. Låset var märkligt nog avstäng och dörren gled utan protester upp, jag borde ha kunnat gissa varför. På andra sidan väntade minst lika många soldater. En kula gjorde ett tjusigt hål i väggen lite väl nära mitt huvud och instinktivt ryggade jag in i det andra rummet. Så fort jag kommit igenom slog dörren igen och blockerade vägen tillbaka. Min träning hade även innehållit ett moment när jag skulle bedöma situationer, det exemplet hade liknat det som hände nu i verkligheten. Och jag fick samma tanke som jag fått då, det är slut. Tanken efter det är slut var att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra nu. Soldaterna hade väntat på mig, ledningen visste exakt vad jag skulle göra, dom, dom hade ju trots allt skapat mig. För första gången kände jag mig underlägsen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Nox_Irae
27 maj 06 - 00:09
(Har blivit läst 72 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord