12. ~Colorblind~ |
Det går framåt för vissa. Jag firar att det första av tre spanskaprov den här veckan är skrivet med att lägga ut en ny del av:
COLORBLIND
12.
Ett par timmar senare satt vi allihop inträngda i bilen med bakluckan nästintill sprängfylld med packning. Hela höstlovsveckan skulle tillbringas på Sara och Adams landställe som låg tre timmar från stan och det var med inte särskilt muntra miner som jag och Adam klämde in oss i bilen på var sida om Markus som fick lov att sitta i mitten.
Jag var arg på pappa för att han inte hade berättat någonting i förväg, jag var arg på Sara för att hon tvingade med mig och jag var arg på Adam bara för att jag alltid var arg på honom. Eller rättare sagt så var det han som alltid var arg på mig, utan att jag hade gjort någonting vilket gjorde mig irriterad.
Jag stirrade envist ut genom fönstret och ignorerade alla försök som pappa och framförallt Sara gjorde för att få kontakt med mig. Jag tyckte att hon gott kunde få känna hur det var att släpa med sig en sur och tvär Jessica nu när hon så tvunget skulle ha med mig på resan.
Efter ungefär en timme i den trånga bilen gav jag upp mitt tjurande och tillät mig att slappna av lite. Jag såg på medan Markus ritade några teckningar och konstaterade lite förvånat att han var riktigt bra på det. Mycket bättre än jag själv.
Men när vi hade åkt ungefär halvvägs slog pappa på radion och oturligt nog var frekvensen inställd på en kanal som spelade ovanligt hård hårdrock. Det resulterade snart i att Adam, som tydligen älskade den sortens musik, och jag, som inte ansåg det vara musik överhuvudtaget, brast ut i ett frustrerande bråk om vilken musik som skulle spelas. Vi grälade i säkert ytterligare en timme innan Sara klargjorde för oss att om vi inte slutade tjafsa så skulle vi få hoppa ur bilen och lösa konflikten utanför medan de andra åkte vidare. Det fick tillslut tyst på oss, men både jag och Adam vägrade säga någonting mer under hela resan och stämningen var stelare än någonsin.
När jag på stela ben en liten stund senare klev ur den varma bilen var det första jag kunde konstatera att stugan som var Adams och Saras landställe var otroligt mycket mindre än vad jag hade föreställt mig. Utifrån sett gissade jag att den inte kunde innehålla mycket mer en ett par, tre rum allt som allt och när jag sen kom in visade det sig att jag hade rätt. Allt som fanns var ett litet kök, ett allrum, två mycket små sovrum och ett badrum.
”Hur ska vi sova?” frågade jag så fort jag hade insett detta.
”Ja…” sa pappa dröjande medan han funderade. Sara dök upp vid hans sida, bärandes på två stora resväskor ”Sara, hur var det vi bestämde nu igen? Du och jag skulle väl dela sovrum?”
Sara såg förvånat upp och ställde ner väskorna på golvet, varefter hon strök undan en hårslinga ur sitt aningens fuktiga ansikte.
”Ja. Jo, precis. Du och jag tar det lilla sovrummet och ungarna delar på det andra.”
Så fort Sara hade sagt det öppnade jag, Adam och Markus munnarna samtidigt.
”Jag tänker inte dela rum med honom”, sa jag bestämt, men hörde samtidigt hur Adam avslutade sin exakt likadana mening med ”henne” medan Markus utbrast: ”Jag är ingen unge!”
Det uppstod ett par sekunders total tystnad medan alla tittade storögt på varandra. Jag mötte Adams fientliga blick och kände ännu starkare att jag fullkomligt vägrade bo på samma minimala yta som han. Det var illa nog att jag blev medtvingad på det här äventyret, men att trycka in mig i ett litet rum tillsammans med honom var helt enkelt att gå för långt.
”Men hör ni”, sa Sara med en kort suck och försökte låta diplomatisk och övertalande, men jag och Adam avbröt henne samtidigt igen.
”Jag vägrar!”
Efter ytterligare en stunds tjafs och gnäll bäddades det för mig och Markus i det större sovrummet, medan Adam blåste upp en madrass i allrummet. Vi hade lyckats övertala pappa och Sara att låta oss slippa varandra åtminstone på nätterna, och tydligen funkade vårt skrikande helt okej för Sara sa tillslut att hon inte orkade med oss två längre.
Men trots att jag var nöjd med att slippa ifrån Adams tjuriga blickar några timmar om dygnet så kunde jag inte låta bli att sura lite för att han fick sova själv i det största rummet.
”Varför fick han och inte jag sova därute alldeles själv?” muttrade jag ilsket till pappa medan jag bredde ut lakanet i en av sängarna i rummet.
”Snälla Jessi”, sa pappa ansträngt och trött. ”Du har ju fått som du ville. Du slipper sova tillsammans med Adam. Sara är på väg att få ett sammanbrott när som helst, kan du inte bara låta bli att hålla på en stund i alla fall?”
Jag svarade ingenting utan såg bara skamset ner i sängen som jag bäddade.
”Jag förstår helt ärligt inte problemet. Du har aldrig varit såhär kinkig och sur förut”, sa pappa bekymrat och oroligt.
Jag bet mig löst i underläppen. Jag ville inte hälla ur mig allting på pappa när han ändå inte kunde göra någonting. Och han skulle i alla fall inte förstå. Han kunde inte uppfatta den irritation som Adam kände inför mig. Han kunde inte lägga märke till den avsky som han alltid riktade mot mig, och han kunde inte känna den hopplösheten som jag kände när jag aldrig förstod vad jag någonsin hade gjort för att förtjäna detta av Adam.
Jag suckade tyst innan jag svarade.
”Det är bara inte så himla kul att dela rum med en äldre kille som jag bara har känt i ett par månader”, sa jag och förminskade problemet märkbart.
”Men gumman”, sa pappa och la en hand på min axel. ”Du hade ju bara kunnat säga det så hade vi kunnat fixa det här utan allt annat krångel.”
Jag skakade på huvudet och tryckte ner lakanets ändar under madrassen så att det vita tyget sträcktes ut ordentligt.
”Det är okej. Det är ju löst nu”, sa jag uppgivet och gick ut ur rummet. Som sagt, han skulle aldrig förstå.
Sara lagade en inte jättegod middag som vi åt under tystnad. Pappa och Sara försökte föra en någorlunda bra konversation men misslyckades då stämningen inte alls var särskilt härlig. Markus gjorde också försök att muntra upp alla med spännande historier som hade hänt under sista veckan i skolan, och trots att jag tyckte lite synd om honom så hårt som han ansträngde sig, så kunde jag inte förmå mig att skratta när Adam satt där mittemot och såg lite butter ut som vanligt. Mina tankar var alldeles för inriktade på vad som verkligen var hans problem för att jag skulle kunna fokusera på Markus och hans kompisar.
Efter att vi hade ätit färdigt och dukat av försvann Adam ut någonstans. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om vart han gick, och fann det uppriktigt sagt skönt att han var borta ett tag. När Markus gick och la sig, gjorde jag honom sällskap. Jag var utmattad efter dagens alla dispyter och bara tanken på sömn kändes bra. Jag kröp ner mellan de rena lakanen och släckte lampan direkt, men precis när jag höll på att somna drogs jag tillbaka upp till verkligheten av Markus ljusa röst.
”Jessi?” frågade han tyst.
”Mm?”
”Hatar du Adam?”
Jag öppnade ögonen igen och såg ut i mörkret. Jag kunde inte se honom eftersom han låg i överslafen på våningssängen vi delade på, men det var i alla fall så mörkt att jag inte hade sett honom även om han hade legat bredvid mig.
”Nej, det gör jag väl inte… vadårå?” sa jag och försökte svara undvikande.
”Jag vill inte att du ska göra det bara. Jag tror att han är snäll. Han känns snäll”, sa Markus tyst. Det lät som om han pratade med munnen under täcket.
”Du känner honom inte”, sa jag snabbt och irriterat. Jag ville inte få Markus att ogilla Adam bara för att jag gjorde det, men det kändes fel att höra honom försvara Adam.
”Inte du heller.”
”Nej, men…” sa jag och försökte hitta en bra anledning att komma undan, men misslyckades.
”Kan du inte bara försöka att tycka om honom? Det vore så roligt att ha en storebror…” bad Markus försiktigt.
Jag höjde förvånat på ögonbrynen, omedveten om hur jag skulle tolka det sista han sa, men plötsligt ringde frågorna som alarm i mina öron. Var jag en dålig storasyster? Hade jag gjort någonting som svek honom? Hade jag inte ansträngt mig tillräckligt mycket? Var jag tråkig?
Jag kände mig väldigt obekväm och ville inte prata mer om det.
”Sov nu, Markus”, sa jag bara och vände mig om i sängen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LetMeJump - 12 feb 10 - 17:17- Betyg:  | | Skitbra, mejla nästa :) | | _MaAaLiN__ - 11 feb 10 - 16:59- Betyg: | | Sjukt bra :D längtar till nästa del | | ellan_7 - 11 feb 10 - 09:39- Betyg: | | superbra, mejla nästa :D | | JessicaKarlsson - 10 feb 10 - 19:16- Betyg: | haha bra del :DD
mejla ! | | LipsOfAnAngel - 9 feb 10 - 21:17- Betyg: | | lika bra som alltid! :) ser fram emot nästa del :) | | Rosapapper - 9 feb 10 - 21:06- Betyg: | | Som jag säger varje gång: JÄTTEBRA!!! | | Moii-Thilda - 9 feb 10 - 19:56- Betyg: | | Jätte bra! Absolut! Fortsätt att skriva!:D hahaa. | | blackgirl - 9 feb 10 - 19:52- Betyg: | ja jag håller med MoRoTpOwEr om adam
skulle tycka det var kul om adam förändrades lite
men ny del snart!!!
jag ber dig
talangbarn du e som sagt!! X) | | maaliinT - 9 feb 10 - 19:20- Betyg: | | väldigt bra skrivet som alltid :D skynda med nästa del;D mejla! | | MoRoTpOwEr - 9 feb 10 - 19:12 | höhö
._.
Adam verkar jah du ..
ny del genast kvinna ;o | | gbg_95 - 9 feb 10 - 17:56 | | Eftersom jag är så töntig så måste jag bara påpeka att det är tredje gången i sträck jag har kommenterat först. 8) | | gbg_95 - 9 feb 10 - 17:48 | "...medan Markus utbrast: ”Jag är ingen unge!”" Hahahha, han är så gullig! ^^
Jag vill höra Adam prata, eller ja inte höra, men man kan väl inte säga "jag vill läsa Adam prata"? xD Men han borde inte vara så tjurig och det borde inte heller Jessica, men hoppas det löser sig mellan dem tillslut. :P
Underbart och välskriven som alltid, man får alltid lust att läsa mer direkt efter att ha läst sista meningen. Vilket är good, men vi skulle helst vilja att du skrev några tusen sidor mer. ;) |
|
|
|
