verkligheten är som drömmar - bara värre*deltio* |
hejhej.. förlåt för att det tagit sån tid!
Men det är mycket i skolan och min hjärna har fått kortslutning så det är inte så fantasifullt..
så denna delen är bara som ett "band" mellan nästa del och förra delen!
OINTRESSANT!
menmen , läs och komentera <3
en månad senare.
Hanna
Det var nu en månad sen jag hade suttit i det vita rummet med guldkantade gardiner och väntat på besked om ifall någon som jag älskade skulle försvinna.
Allt hade dröjt en evighet hade det känts som men när hon började "leva" igen gick allt så snabbt.
Alla sprang fram till henne, kramade om henne, kysste hennes panna och kinder.
Rop av lycka och tårar av glädje uppenbarade sig.
Och mitt i dethade jag fått samtal av honom
och alla mina murar hade brutits ner igen.
-Hanna?
Jag tittade upp från min mobil och fick syn på Nesar.
Jag log och sade - Hej Nesar.
Han hade varit så bäst när allt hände.
Han lät Jennifer vara ifred , fasst han hade planerat att göra.. den där saken när våran bästavän näst intill hade dött.
-Jag har funderat.
Sade han med en bekymmer rynka i pannan.
-okey.jag lyssnar.
Svarade jag.
-Du vet.. det där med Jennifer?
jag nickade stumt.
-Jag är inte så säker på det längre.
Jag kollade på honom med stora ögon och min haka gick nog igenom golvet.
-VA?!
skrek jag.
-Varför inte!?
Jag hade inte märkt alla andra som hade uppenbarat sig i rummet och hade inte heller märkt att jag stod upp ungefär två meter från Nesar.
Allas blickar var vända mot mig och jag sprang därifrån.
Det var något regnaktigt som föll från himlen och träffade mig i pannan.
Jag fick syn på Ida och sprang fram till henne.
Hennes bruna hår som nådde ner till midjan var uppsatt i en knut och hennes ögon var döljda bakom ett par svartramade glasögon som man bara kunde ana hennes vackra ögon bakom.
Jag sprang fram till henne och kramade henne.
-Vad har hänt gumman?
sade hon.
-han har ringt mig.
Hon såg först oförstående på mig men jag såg rätt snabbt hur hennes käke spändes och hon sköt ner den undre läppen lite lätt.
jag fortsatte.
-Och Nesar kanske inte ska...
Sanna
Julgranen stod på samma ställe som den hade gjort ända sen vi flyttade till det gula huset i Lid.
Jag satt fastklistrad vid min laptop och kollade på gamla bilder från år tvåtusenåtta.
Jag hade ennu inte förstått att hon kanske inte skulle funnits idag,
Jag rös vid tanken och skakade därför bestämt bort den.
Mina doftsinnen fylldes med den välbekanta lukten av pepparkakor och jag gick ut i köket.
Där stod min mamma med förkläde och en plåt med pepparkakor.
-Hej gumman , vill du hjälpa till och sätta på glasyr på dom här?
Jag nickade och gick fram till mamma.
- Har inte Tyson vaknat än?
Tyson. Det kändes som en dröm att han var med mig i kalla sverige.
Mamma fick varje dag påminna mig om att han fanns här.
Jag hörde trötta steg bakom mig och vände mig hastigt om.
Där stod han i morgonrock och ruffsigt hår.
Jag log och gick fram till honom.
-Godmorgon älskling.
Sade jag.
han mötte mig med en kyss och en kram och sade sedan
-God morgon på dig själv du!!
Han gick fram till min mor och klappade henne kugnt oå axeln.
-Godmorgon motherwaern!
Min moders skratt klingade och hennes leende var brett.
-Haha , god morgon ... eller god dag. sade hon och skrattade en engång.
Åhh, det var så konstigt , jag va inte riktigt säker på ifall jag skulle kalla sverige för mitt hem eller australien för mitt hem.
Det var det svåraste typ.
Men jag kände en dragande kraft som drog mig till sverige igen.
jag kollade ut och möttes utav solens strålar som sken mig i ansiktet.
vad händer nu?
Ida
Jag öppnade dörren till rummet där mina klasskompisar satt.
Jag mötte flera av deras blickar och allas ögon log, förutom ett par.
Jag mötte Nesars ögon som flackade upp och ner.
Min högerhand snuddade hannas axel när jag fortsatte fram till den tomma platsen bredvid honom.
-hej. sade jag och log.
Han ryckte till och kollade skräckslaget på mig.
Jag klarade inte av att se seriöst på honom när han såg ut som en liten ekkorre.
Jag brast ut i skratt och han skrattade också.
Jag såg på honom att han var tacksam över att få skratta.
Han log och kramade om mig.
-hur är det? Frågade jag lugnt och han kollade med ens mycket förtvivlat på mig.
-Jag tror inte att Jennifer älskar mig längre.
Svarade han ledsamt.
Jag kunde inte göra annat än att gapa stort med min munn.
-Varför tror du inte de?! frågade jag högt och tydligt.
han kollade skamset på mig och skulle precis svara då Krille , våran SO lärare klev in i salen och Nesar tystnade igen.
Krille Pratade på om massa saker men jag lyssnade inte.
Hade Jennifer sagt något.
Ville hon inte vara tillsammans med honom längre.
Det här var så konstigt....
Det hörde inte ihop likssom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | hallon-saft - 17 feb 10 - 16:16- Betyg:  | aso jag vet inte varför men mina ögon fylls av tårar just nu...
- NESAR JAG LOVAR JAG ÄLSKAR DIG MEST PÅ JORDEN !!!
skriv inte så där fanny :G
han ska ju göra saken för mig (AA)
hihi den är bäst gumman <3 |
|
|
|
