Låst låst fastlåst |
Du sitter fast här. Fastklämd i mitt i ingenstanset med föräldrar du inte orkar med just nu, fast i en kropp med för mycket runt om, fast i äckligt hår och fast i ett liv du så desperat vill förändra men vet inte hur. Hur fastnar man i sig själv egentligen? Hur lyckas man?
Varje andetag blir ett fängelse, varje ord ännu ett galler. Varje löfte du ger hamrar fast dig djupare ner i marken. Allt du säger växer sig tretusen gånger större, varje tugga blir ännu en fälla att falla ner i. Varje andetag hamrar dig längre ner. Växer man fast om man hamras tillräckligt långt ner?
Låst i förhoppningar och förväntningar, låst i dig själv och låst i din familj. Låst låst fucking fastlåst. Kedjad i träden som omger dig, snurrar runt måttbanden som bor i din säng, utsmetad över väggarna som utgör själva fundamentet för ditt fängelse, men också din enda frihet. Väggarna med rökelselukten fastetsad, tomma på liv förutom det du sätter i dem. Grått mot grått. Fastlåst i färglösheten.
Och sen snurrar du. När kedjorna snurrat sig så tätt runt din kropp att världen snurrar sig under dig så snurrar du med den. Snurra ur dina kedjor, ut ur ditt fängelse, snurra runt världen och bort från dina löften, snurra iväg från din familj och allt grått. Snurra bort från smärtan och vågen och måttbanden och rökelsen, snurra bort från smärtan och ångesten och bort från den svarta garderoben där du så ofta sitter och drömmer om friheten. Snurra bort från allt. Snurra bort från det. Snurra.
|
|
|
|
