Skuggan Av Ondskan |
Det var en sådan regnig natt som man brukar hata. Jag åkte i en lastbil på en oerhört gropig landsväg. Det var halt och det åskade så fruktansvärt. Hela den förbannade himlen liknade ett ”jävla” inferno. I det här helvetet blev plötsligt min gråfärgade lastbil träffad av en blixtstråle lik en laser som sköts ur ingenstans. Fordonet kanade av vägen och tumlade ner i ett stup. Det blev tyst.
Solen började stirra genom trötta moln. En förre detta legosoldat, Igor Gavrilov, ett sådant ryskt muskelberg med ärthjärna från Kazakstan stod vid vägkanten. Han rökte en sådan häftig kubansk cigarr som man sett på gamla ”Che Guevara” affischer. Han råkade bara vara där. Han hade skådat hela scenen utan att säga ett enda ord. Fullständigt overkligt!!
Han tittade ner i stupet ett par femton meter nedanför lastbilen i svart rök och eldflammor och log. Han märkte att det fanns en massa döda kroppar över allt som på något skumt sätt katapulterats ur bilen som brukar testpiloter göra med nya flygplan när de är på väg att störta av någon anledning. Nyfiken och dragen av en våldsam impuls av girighet började han rota efter värdefulla saker.
Medan han höll på med det här var jag fortfarande medvetslös. Jag log under vraket. Jag andades mycket svagt. Han såg mig. Han mumlade för sig själv
- ”Vi får se vad Dimitri kommer att betala för dig...”
Halvmedveten kändes det som någon bar mig till någonstans. Jag började känna en brinnande smärta i bröstkorgen, Jag måtte ha ”sabbat” några revben för fan! Outhärdlig! Varje steg mannen tog var det som en korsfästelse. Jag tuppade av igen. Sedan hörde jag några röster från fjärran.
- ”Jag hittade i alla fall en överlevande” sa vår Igor viskande till en man som hette Dimitri. Han kallades ”Köpmannen” av andra röster.
- ”Skämtar Du!? utbrast Dimitri. Han la sin frukost åt sidan och reste sig.
De började inspektera mig. Jag upplevde deras vidriga andetag som luktade dåligt öl. De var så ivriga, letade efter något. Till slut ett märke på min arm lyckades fånga deras uppmärksamhet, och i min ficka hittade de en typ av PDA med en bild på en man, textad: ’’Döda Sergei’’. Vid det läget var jag mer och mer vaken. Jag steg ut ur ett svart hål. Jag var chockad, rädd. Det gjorde ont överallt. Jag ville försvinna igen i det svarta hålet bort från smärta och dessa bisarra människor. Jag fattade inte vad de ville av mig. Vilka var dem egentligen?
Dimitri hojtade:
- ” Okej, Du den markerade. Jag räddade ditt liv alldeles nyss. Vet du det?”
- ”Jag vill döda Sergei….” svarade jag utan att tänka.
- ”Du killen, jag har inte en aning om vem den där snubben ’’Sergei’’ är för något, och jag vet inte vad du har med honom att göra för det ger jag blanka fan i. Men en sak ska du få veta: jag är proffs och med mig ska man inte hålla på hur som helst, fattar du det?
- ”Ge mig bara ett vapen! Kan du bara tala om för mig vart jag kan hitta aset så blir jag nöjd”, svarade jag som att vara med mitt i en dröm. Jag tittade snabbt över axeln på honom. Jag kunde se en hel hög med lådor. Ammunition, Kpist, handgranater, revolvrar, hela balletten…. Himlen, vilka är dessa typer? Smugglare? Miliser? snutar? Nej, det kan inte vara.
.Dimitri såg på min förvirrade blick och började skratta. Sedan förklarade han:
- ”Du måhända ha förlorat minnet, och är ganska borta i huvudet, men du måste väl förstå att ingenting här är gratis!”
- ”Hmmmpf...”
- ”Men å andra sidan kan jag erbjuda dig ett jobb. Om du utför det så kommer du då att få det du begär”, sade han. Sedan startade han berätta och även gick in i små detaljer.
Det fanns en Vanja i bilden, förstås. Vad annars? Sådana ”grisar” som Dimitri har allting något i kikaren. Förmodligen någon ”jävel” som hade trasslat till en hel del problem för honom. Super klassikt alltså. Han skulle undanröjas, ”cleanas”. ”No mercy!” för sådana ”skitstövlar”!!
”Först måste du vila för du är helt färdig. I morgon kan vi snacka om det här igen. I lugn och ro. Jag avskyr att ha bråttom, inte alls min stil.
De tog mig i ett tält. De lade mig på en ganska hård campingsäng. De gav mig en spruta mot smärta. Säkert någon skitknark igen. Jag somnade omedelbart.
Dagen efter kände jag mig helt mör men lyckigt att jag överlevde. Jag började tänka efter. Men jag mindes knappast något om det som skett efter fanskapet med bilkörningen. Jag fick lite frukost, gröt med någon frukt i. En kopp kaffe som smakade fan.
Nu dök Dimitri igen, tillsammans med två stora bjässar, ”machomen”. Livvakter. Läskiga typer.
- ”Du verkar ha piggnat till. Vad går du på, killen? Amfetaminer? Igår såg du ut som en zombie, bara färdig till skrothögen. Bra då kan vi snacka ”business nu”. Jag tänker inte spela Moder Theresa bara för din skull. Minns du vårt lilla samtal om den där Vanja?”
- ”Jo, lite, Jag skulle fixa honom eller hur?” sade jag.
- ”Visst! Så ska det låta lillen. Och du kommer väl ihåg vår ”deal” va?
- ”Ja ja. Men lova mig att ge mig en re… re.. revolver..” stammande.
-” Spana på farsan nu! Jo, här har du en Luger P8, från andra världskriget, en djävulsk skönhet. Oslagsbar! Och som extra gåva, en Walther P9m med ett par magasin eftersom jag råkar älska den där skithögen Vanja. En värsting. Ahhahahha.” Skrattet ekade och fortsatt att eka till helvetet varifrån det kom.
Man kunde ana en samling demoner kring den där typen. Kallsvett rann längs ryggraden på mig.
Jag tog tag i revolvrarna. Jag begav mig iväg. Prylarna laddade och osäkrade. Jag gick igenom en mörk skog. Löven prasslade häftigt under mina snabba fotsteg. Det var fullmåne, en blekgul fan hängde på himlen. Vargarna ylade i fjärran. Trevligare typer än den där varulven Dimitri, tänkte jag. Efter skogsvandringen hamnade jag framför ett gammalt garage. Allt enligt djävulens beskrivning. Vanja skulle snart dyka upp. Jag inspekterade runt. Det skulle bli en lätt match...
”Här kommer vargen!” Vanja satt på ett ekfat, han försökte värma sig bredvid en eld. Jag osäkrade revolvern, och närmade mig sakta, tyst som en kobraorm. Han anade ingenting. Vilken jävla amatör, tänkte jag. Hur kunde en sådan idiot lura demonen Dimitri? Obegripligt.
- ”Är det du som är Vanja?” sade jag.
- ”Ja... vem fan är du ?????!” en satt man, mörka ögon, mustasch, mördarblick. Han stirrade förvånad nu, rakt på revolvern. En frusen bild i en fotografs labb. Ett ögonblick. En reaktion.
Jag sköt.
Två långa eviga skott.
”J.F.Kennedy! Släng dig i väggen nu” sa jag helt opersonligt.
Så mycket film tittande, tänkte jag efteråt. Måste lägga av med det här.
Huvudet försvann. Avkapat av det tyska artilleriet.
Det där kan inte ha varit första gången. Det såg alldeles så snyggt ut.
Men vem fan är jag egentligen?
En mördarmaskin?
Sergei. Svaret på alla mina frågor.
Jag ska hitta honom.
|
| Kommentarer | | Hexan94 - 6 feb 10 - 15:19 | | Coolt =D Lite Bourne över det hela, fast annan stil.. bra i alla fall =) | | BlindGurdian - 6 feb 10 - 00:25 | | För er som inte förstår, PDA står för : Personal Digital Assistant |
|
|
|
