cigaretter och trasiga drömmar (one shot) |
Jag har börjat röka. Jag som alltid var den ivrigaste motståndaren mot tobak. Den som vägrade att testa och alltid tjatade på mina rökar vänner om att de borde sluta.
Vi satt och njöt av kvällsolen på Johannas balkong första gången jag testade. Det hade gått en månad då, och jag var så trött på att aldrig känna något annat än sorg. David och Mira satt och rökte och plötsligt, utan att jag hann tänka, sträckte jag mig fram och tog Davids halvrökta cancerpinne. Jag ville bara känna nikokicken som de alltid pratade om. Alla tittade på mig med uppspärrade, chockade ögon, och de utbrast saker som ”men, vad gör du?!” Jag ignorerade dem, tog snabbt ett litet bloss och ansträngde mig hårt för att inte börja hosta. Det smakade rent ut sagt förjävligt. David tittade på mig med höjda ögonbryn.
”Var det inte du som aldrig skulle röka?” frågade han och tittade menande på mig. Vi hade tidigare haft vilda diskussioner om rökandets för och nackdelar. Jag tittade bort, men gav inte tillbaka hans cigarett.
”Nu mera behöver jag det” muttrade jag och tittade ner i marken.
En spänd och sorgsen tystnad la sig över junikvällen. Ett par sekunders tystnad, när alla förbrillt försökte komma på något att bryta stämningen med. Johanna tog min hand i sin och kramade den hårt.
Den kvällen rökte jag min första cigarett. Den första i en rad av många. De första blossen fick mig inte att känna någonting. Det smakade bara precis så illa som jag alltid hade trott. Men sakta började en lugn känsla sprida sig i min kropp, och jag började åter le åt mina vänner. Äntligen någonting som la sig som ett täcke över mina känslor. Någonting som bedövade.
Efter den kvällen var jag fast, det blev cigarett efter cigarett när smärtan blev som värst, och nu får jag erkänna att jag måste börja kalla mig själv rökare.
Det var ett år tidigare, löven hade precis färgats röda och jag hade vantar på mig för första gången när jag cyklade till skolan. Väl inne i värmen i klassrummet, möttes jag av en orolig stämning. Det var nu tydligen ett faktum. Krig hade kommit till vårt grannland. Jag minns hur oroliga och nervösa vi var. Hur kunde det få hända? Men samtidigt var vi lättade över att det inte gällde oss, att vi hade sån tur att det inte var krig i vårt eget land.
Så fel vi hade.
Det tog en månad av förlust efter förlust för vårt grannland innan vår regering bestämde sig för att vi var tvungna att ingripa. En fredstrupp blev flera, och när tomtar fanns i varenda fönster och alla barn stod i fönstret och spanade efter snö kom mardröms beskedet. Alla värnpliktiga under 30 år skulle kallas in och skickas över innanhavet. Så bra vänner var vi tydligen med våra grannar.
Jag och min pojkvän hade precis firat två år, och vi hade bott tillsammans i nästan två månader när han fick inkallelseordern. När jag stod och vinkade av honom vid tåget trodde jag att mitt hjärta skulle brista. Jag visste inte hur länge jag skulle tvingas vara utan honom, eller om jag ens någonsin skulle återse honom.
Veckorna gick sakta men säkert. I början kom telefonsamtalen och smsen varje dag. Men när det var hans tur att bege sig ut i striderna blev de korta samtalen en lyx som han sällan kunde unna sig. Mitt hjärta värkte konstant av längtan och oro efter honom. Jag tillbringade så lite tid som möjligt i vår lägenhet, eftersom varenda föremål fick mina tankar att kretsa runt honom. Jag sysselsatte mig med allt jag kunde hitta på. Började träna nästan varje dag, och gick därför ner flera kilo. Fick toppbetyg i fler och fler ämnen. Festade mer än någonsin för att försöka att inte tänka.
När jag och min pojkvän träffades var jag sexton år. Jag och Johanna hade fått följa med vår klasskompis Moa på fest hos hennes nya pojkvän. Vi hade bara gått i ettan i ett halvår medan de flesta på festen hade tagit studenten sommaren innan. Vi kände oss fruktansvärt små, men ändå väldigt häftiga. Det har var något att berätta för de andra på måndag! Jag hann dricka några öl som jag fick av olika pojkar, dansa och skratta i någon timme innan det plötsligt kom fler folk till den lilla lägenheten. Och då stod han helt plötsligt där. Den vackraste varelsen jag någonsin hade sett. Han hade markerade kindben och ett leende som fick en att smälta till en liten blött pöl på golvet. Av någon anledning var det mig av alla tjejer på festen som han såg. Han var perfekt. Min Johan.
Det blev vår och mitt under allas oro för sina bröder och vänner i kriget började värmen återvända och vi började räkna ner till studenten. Jag hade börjat få svårt att äta och gick ner ännu mera. Dessutom blev mitt festande vildare och mitt letande efter aktiviteter att sysselsatta mig med intensivare. Johan och jag hade haft det så perfekt. Jag saknade alla spontana kärleks-sms och att vi brukade vara vakna alldeles för länge och bara ligga och prata. Sängen var så tom utan honom och att inte få hålla om honom var tortyr. Jag höll på att förvandlas till ett levande skelett.
Fredag den 13:onde maj nådde kriget sin vändpunkt när vi vann det hittills största slaget. Enligt rubrikerna i tidningarna dagen efter kunde vi nu börja hoppas på fred och alla höll tummarna. Men Johan hörde inte av sig. Han som brukade vara så noggrann med att höra av sig efter varje strid. Jag stannade hemma från skolan i tre dagar. Jag visste att jag inte skulle kunna koncentrera mig på matte eller svenska medan jag inte visste om min älskling levde eller inte. Eller så kanske han låg för döden på något anonymt sjukhus, och jag var inte där.
Den 16:onde maj fick jag det fruktade telefonsamtalet. Johan var en av de tusentals männen som hade stupat.
Fyra dagar senare kom freden. En ynka vecka försent.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 30 okt 10 - 12:15- Betyg:  | Så otroligt stark. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska tänka. Jag vet då sannerligen inte vad jag ska kommentera. Febrilt försöker jag komma på alla de bra saker man kan skriva för att uttrycka sina känslor, men du - jag har ingen aning om någonting just nu. Så sjukt, sjukt, sjukt bra! Jag önskar att du kunde få en bättre kommentar, en kommentar som tar upp vilket underbart språk du har, hur genomtänkt och genomarbetad den här novellen känns - men jag kan inte.
Det finns inga ord. underbart.
/Jenn | | chulia - 4 feb 10 - 23:41- Betyg: | | så. galet. fint. <3 | | Tokiloka - 4 feb 10 - 21:53 | | Smärtsamt, väldigt bra skrivet! |
|
|
|
