11. ~ Colorblind~ |
Jag ber tusengångertusen gånger om ursäkt för att det har dröjt så väldigt länge innan den här delen lades ut. Men jag har inte haft tillgång till min dator på ett par dagar och har typ "fruktat" för att behöva lägga ut den här delen. Jag är en aning orolig över vad ni ska tycka om det lilla hoppet i historien, men jag kom inte på ett så mycket bättre sätt att föra berättelsen framåt. Hursomhelst så får ni leva med det, fast jag hoppas verkligen att ni tycker om det.
Som plåster på såren ska ni få en ny spellista som jag skapat endast för avsnitt två.
spotify:http://open.spotify.com/user/jamiegul l/playlist/2rQFZJ9OO5PGREy2G7XLLW(se upp för icke-medvetna mellanslag i länken)
Men läsläsläs och kommentera nu!
<3
COLORBLIND
avsnitt två
11.
Det var lördag och första dagen på höstlovet. Jag och Cornelia hade träffats hemma hos mig tidigare under dagen, men snart blivit utkörda av Sara som återigen ansåg att vi väl inte kunde sitta inne och häcka en så här underbar höstdag. Vi hade inget annat val än att dra på oss skorna och våra kappor och lämna huset och värmen för en lite längre stund. Vi kom överrens om att vi förtjänade någonting som belöning, och köpte ett par nybakta bullar på bageriet nere i centrum, som Lennart – bagaren – gladlynt stoppade ner i en papperspåse som vi fick ta med oss, varpå vi satte kurs mot promenadslingan runt Lillsjön.
”Är Adam fortfarande likadan?” frågade Cornelia samtidigt som hon högg in på en av de färska bullarna.
”Skoja inte”, svarade jag och sparkade lite i de färgglada löven som låg samlade i stora högar på stigen. ”Han måste vara född till att vara världens största surpuppa eller något…”
Cornelia svarade inte, utan förblev tyst på ett lite undrande sätt. Ingen av oss sa någonting under ett par minuter.
”Jag råkar veta att du och en viss Herr Noll-åtta var ensamma igår…”, sa Cornelia tillsist och sparkade precis som jag på några av de röd-gula löven.
”Hurså? Vem har sagt det?" slängde jag ur mig, alldeles för snabbt, och gav henne en anklagande blick från sidan.
”Det hör inte till saken”, sa hon sakligt och stoppade händerna i fickorna innan hon fortsatte. ”Jag vill veta vad ni gjorde.”
Jag bet mig i underläppen och gjorde mitt bästa för att tänka snabbt. Å ena sidan så ville jag hemskt gärna ösa ur mig allting som hade hänt kvällen innan för Cornelia, men på något vis kändes det samtidigt kändes genant och obekvämt att berätta för henne.
”Vi var ensamma”, tvingade jag tillsist mig själv att avslöja.
”Ja, det har jag redan räknat ut”, konstaterade Cornelia utan att se upp från marken.
Jag blev tyst igen och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Det hade gått ungefär tre månader sen skolan började efter lovet. Tre månader sen Kevin hade börjat och det innebar tre månader av stor förändring.
Sen den där välkomstdagen andra dagen på terminen, hade Kevin kommit in i klassen utan några svårigheter alls. Han umgicks nu med Christopher, Fabian, Anton och den lilla gruppen av killar som cirkulerade kring dem och försökte vara med i gänget på ett mer ”coolt” sätt än att bara vara svans. Skillnaden var att Kevin inte ens gjorde något försök att bli respekterad av Christopher och de andra. Han var en av dem redan första veckan.
I och med att Cornelia och Christopher var rätt bra vänner, och jag alltid var med Cornelia, blev det rent automatiskt så att jag och Cornelia ständigt var med killarna och jag och Kevin spenderade nästan all tid i skolan tillsammans och med andra.
Jag gillade Kevin nästan med detsamma. I början var jag en aning skeptisk mot hans stockholmsdialekt och smått dryga attityd, men ju bättre jag lärde känna honom, desto bättre tyckte jag om honom. Han var schysst och rolig. Hade en tendens att slänga ur sig kommentarer som var både elaka och klockrena på samma gång. Efter knappt två månader insåg jag att jag nästan var mer tillsammans med Kevin än vad jag var med Cornelia, och det slog mig att jag nog var den som kände honom bäst i hela skolan.
Alla gillade Kevin. Det märktes på lång väg. Alla killar ville vara hans kompis, och alla tjejer såg nästan trånande efter honom i korridorerna. En sak som jag lärde mig av att umgås så mycket med honom var att han betedde sig väldigt olika gentemot olika personer. Mot dem han gillade och uppskattade att vara med kunde han vara hur skön och social och trevlig som helst. Men så fort det dök upp någon han inte gillade, eller såg ned på, så visade han det direkt. Han kunde rent ut sagt vara elak mot någon han inte tyckte om, och verkade inte ha några samvetskval alls.
Han slängde ur sig dumma kommentarer som jag kom på mig själv att skratta åt trots att jag kunde se den utsatta personen bli uppriktigt ledsen över vad han eller hon hade fått höra. Men ändå, så gillade alla Kevin. Jag också. Väldigt mycket.
Och medan veckorna gick så kunde jag inte låta bli att lägga märke till att han såg på mig på ett annat sätt jämfört med hur han såg på andra. Jag tyckte mig alltid kunna se det där lilla leendet rycka i hans läppar, precis efter att vi hade haft ögonkontakt eller pratat med varandra. Åtminstone var det vad jag intalade mig själv, och efter cirka två månader, fick Cornelia mig att erkänna att jag faktiskt var intresserad av honom på det där andra sättet. På riktigt.
En vecka efter det erkännandet, en kväll när vi satt hemma hos Christopher och tittade på film, gjorde jag mitt första drag och vågade så mycket som att lägga huvudet på hans mage. Jag skrattar nästan själv när jag tänker tillbaka på det nu i efterhand, men just då krävde det nästan allt mod jag hade, vilket kändes urfånigt efteråt, eftersom kvällen resulterade i att jag och Kevin inte såg ett dugg av filmen.
Det var första gången jag kysste någon, och jag minns känslan av att flyga på rosa moln hela vägen hem sen.
Men i Stockholm innebär tydligen inte lite hångel i ett mörkt rum och en soffa att man är tillsammans. Det kanske det inte gör på mindre ställen heller, men i min, och kanske också i de amerikanska tonårsfilmernas värld, så var något så litet som en enkel kyss beviset på ett förhållande.
Därför kom jag till skolan på måndagen med skyhöga förväntningar och huvudet fullt av bilder på hur jag och Kevin skulle vara ett av de där paren som alla tycker är jättesöta och går runt och håller handen, kramas och pussas i korridorerna. Jag tänkte mig Summer och Seth i The O.C. eller Nathan och Haley i One Tree Hill. Men Kevin hade uppenbarligen inte tänkt sig någonting alls, för han betedde sig precis som vanligt. Visst tyckte jag att vi kanske utbytte ett par hemlighetsfulla och menande blickar, men det var inget gullande mellan lektionerna över huvud taget. Inte så mycket som en snabb beröring, och när jag gick hem var mina fötter tunga som stenar.
Men efter flera samtal med Cornelia då hon försäkrade mig om att det var såhär killar agerade, särskilt i Stockholm, övertygades jag tillsist då Kevin och jag återigen flörtade ihop oss och det slutade med att vi drog oss undan och fortsatte vårt hånglande som om vi inte ens hade slutat förra gången.
Och så höll det på. Fram och tillbaka i ungefär tre veckor. Sen kom sista skolveckan innan höstlovet och Kevin bjöd över mig till sig på fredagskvällen. Det var den kvällen som Cornelia nu bad att få veta allt om.
Jag slet blicken från mina skor och såg upp på henne.
”Vi kollade på film och typ… strulade”, sa jag men var tvungen att tänka efter en kort stund innan för att kunna sätta en benämning på vad vi faktiskt hade gjort. Cornelia la förstås genast märke till min tvekan och höjde på ögonbrynen.
”Typ strulade?” upprepade hon skeptiskt.
”Ja…” sa jag och kände hur jag blev generad och alldeles varm om kinderna. ”Du vet…”, sa jag och harklade mig försiktigt. ”Hånglade, och lite mer än så…”
”Du menar att du gjorde mer än att bara sticka ner tungan i halsen på honom?” utbrast Cornelia förvånat.
”Du säger det så…”
”Vulgärt?” avslutade Cornelia min mening. Jag nickade motvilligt och kunde sen inte låta bli att skratta. Hon log och fortsatte. ”Men vad tror du då? Du har ju varit så himla försiktig och pryd hela tiden, då är det klart att det här kommer som en chock för mig!”
”Jag är väl inte pryd!” protesterade jag, men det räckte med en enda blick från Cornelia för att hon skulle få tyst på mig.
”Men hur mycket mer gjorde ni då? Gick ni hela vägen? Hade ni sex?!”
”Nej, nej, nej! Är du galen? Det var ingenting mer än att han hade sin hand under min tröja och innanför mina byxor…” sa jag och kände plötsligt hur stämningen blev lite obekväm igen. Jag visste inte riktigt om jag tyckte om att prata om det här med henne så öppet.
Hon gav ifrån sig ett lågt ”ooh” varpå hon visslade imponerat.
”Där ser man. Det hade jag faktiskt inte trott”, sa hon och nickade förundrat. ”Men sen då?”
”Vadå sen?”
”Ja, vad hände sen?”
”Äh”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Det hände väl ingenting särskilt…”
”Är ni tillsammans?” frågade hon och det var frågan som jag egentligen hade väntat på ända sedan ämnet hade kommit på tal.
Jag fuktade fundersamt läpparna medan jag tänkte. Sen nickade jag och konstaterade att det var vad jag trodde.
När jag klev innanför dörren senare på eftermiddagen den dagen möttes jag av två gigantiska resväskor som verkade vara fullproppade med saker. Det var ett herrans liv i huset. Någon gick med dundrande steg på övervåningen och jag kunde höra Sara prata upprört inifrån vardagsrummet och hon kontrades av Adams. Hans mörka röst lät tio gånger mer irriterad än hennes och jag kunde inte låta bli att ta av mig skorna och ställa mig i öppningen till vardagsrummet.
Adam satt i soffan och hade blicken fäst på TVn medan Sara stod snett bakom honom och soffan med händerna i sidorna och verkade diskutera någonting med honom.
”Adam, jag förstår inte varför du håller på och krånglar såhär”, sa hon.
”Och jag förstår inte varför du inte bara ger dig. Jag tänker inte följa med.”
Han släppte inte TVn med blicken, men verkade inte alls bry sig så mycket om programmet som visades. Jag tänkte att det säkert var någonting mer demonstrativt än faktisk vilja, och fortsatte vara tyst medan jag undrande betraktade Sara för att se hur hon skulle reagera.
”Hade du tänkt vara ensam här hemma då eller?” frågade hon frustrerat och lät som om det var århundradets dummaste idé.
”Ja”, sa Adam enkelt.
”Nej, Adam. Du har faktiskt inget val. Du följer med till landet vare sig du vill eller inte, hur kul tror du att det kommer bli för Jessica att vara där om du inte följer med?”
Adam svarade inte, men jag kunde nästan svära på att han i sista sekunden lyckades hindra ett hånskratt från att bubbla upp. Faktum var att jag var nära på att göra samma sak.
”Vänta lite här”, sa jag som kände mig tvungen att lägga mig i. ”Jag tänker inte följa med till något landställe…?”
”Åh men börja inte du nu också!” stönade Sara och slog handen för pannan. Adam vände sig om i soffan och tittade på mig under hopdragna ögonbryn.
”Det är ju ingen som ens har sagt någonting om det här till mig?” sa jag ilsket.
”Thomas!” ropade Sara uppgivet.
En liten stund senare hördes påskyndade steg i trappan och sekunden efteråt dök pappa upp bakom mig i dörröppningen.
”Vad?” frågade han förvirrat. ”Jag håller på och hjälper Markus att packa… han håller på att ta med sig hela sitt rum…”
”De här två har tydligen bestämt sig för att inte följa med till landet”, sa Sara irriterat och gjorde en uppgiven gest mot mig och Adam.
”Varför har du inte sagt någonting om att vi ska åka bort på höstlovet till mig?” frågade jag ilsket utan att vänta på att han skulle svara på det Sara hade sagt.
”Vad menar du?” frågade pappa förvirrat och såg på mig som om jag hade pratat grekiska med honom.
”Jag hade ingen aning om att vi skulle åka bort”, sa jag.
”Och jag tänker inte följa med”, la Adam sig i bortifrån soffan som han nu hade vänt sig om i. Han hängde över armstödet och såg väldigt obstinat ut.
Pappa lät blicken glida från mig till Adam men verkade inte komma på någonting att säga till sitt försvar. Sara däremot, hade tydligen fått nog.
”Nej, nu räcker det. Ni båda följer med och därmed basta. Markus ska inte behöva sitta själv där ute i stugan bara för att ni två har bestämt er för att stanna hemma och tjura. Gå upp och packa era väskor”, sa hon med ett tonfall som visade att det här ämnet var slutdiskuterat, varpå hon lämnade rummet. Pappa följde efter henne.
”Sara…”, sa han med en kort suck och sträckte sig efter henne.
”Nej, jag orkar inte det här längre. Låt oss bara packa färdigt och lasta in i bilen så att vi kan ge oss av sen.”
Jag stod kvar i vardagsrummet och såg på Adam, som såg tillbaka på mig över armstödet.
Jag kände mig ytterst frustrerad över det hela. Jag tyckte inte att Sara hade någon rätt att komma och bestämma sådär över mig. Jag hade ju andra planer, och jag kände på mig att det var viktigt att jag stannade hemma den här veckan. Jag hade för det första bestämt med Kevin att vi skulle höras och kanske göra någonting på kvällen, och sen hade jag lovat Jonas att titta förbi någon gång också. Plötsligt skulle jag ändra alla mina planer bara för att Sara sa åt mig att göra det.
Det var inte rättvist!
Adam gav mig som vanligt en ilsken och irriterad blick innan han plötsligt kastade sig upp ur soffan och stormade förbi mig och uppför trappan.
Jag var uppenbarligen inte den enda som var arg över det här beslutet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | blackgirl - 6 feb 10 - 22:25 | alltså är du helt otroligt bra eller är du helt gudomlig!? :O
hur ska detta gå?
och kommer adam någonsin bli en gullig snäll kille igen??
mejla snälla barn | JessicaKarlsson - 6 feb 10 - 00:45- Betyg:  | åh vabra! men kevin är blä hääh. jonas ska de va :D eller nåt (a)
jättebra :D mejla! | | the-rose - 5 feb 10 - 21:53- Betyg: | | skitbra skrivet, tyckte om sättet du skrev på och väldigt intressant, undra hur det kommer gå för de?? =D | | WhyJustMe - 5 feb 10 - 12:43- Betyg: | | Gud vad bra! :D gillar den här verkligen | | _MaAaLiN__ - 4 feb 10 - 23:49- Betyg: | | så himla bra :D och det var definitivt inte förvirrande att du började lite längre fram i berättelsen :) | | Moii-Thilda - 4 feb 10 - 22:14- Betyg: | | Wiiieee! Hoppas dom får stanna själva hemma (a) Kevin minskar stort på gillar-skalan! Fast Adam däremot höjs, även fast han inte sagt så mycket ;D Haha, men bra skrivet! | | prickigthallon - 4 feb 10 - 21:44- Betyg: | | MAAAAAAAAAH! I liiiiiike :D:D:D puss! <3 | | Rosapapper - 4 feb 10 - 20:56- Betyg: | | Som vanligt så skriver du så gudomligt bra:D! | | LipsOfAnAngel - 4 feb 10 - 20:32- Betyg: | | Åh, du skriver jättebra! | | LetMeJump - 4 feb 10 - 20:18- Betyg: | | skitbra, mejla nästa XD | | MoRoTpOwEr - 4 feb 10 - 19:17 | för kort del för att frun här ska bli nöjd men mjo alltså
Adam är såå .____________. !? | | maaliinT - 4 feb 10 - 18:41- Betyg: | | åhh jätte bra skrivet :D det börjar bli spännande och jag ser fram emot nästa del. Mejla gärna! | | gbg_95 - 4 feb 10 - 17:39 | Åh, nu händer det grejer! Riktigt spännande del, och kanske var de liite elakt av Kevin att låtsats som ingenting när de var i skolan, hm men iafl. Hoppas de inte går till landet, och om dem inte gör det så ser jag fram emot att läsa hur det kommer att gå när de två är ensamma.
Sjukt bra skrivet! |
|
|
|
