[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 39' |
Nu har jag varit tråkig igen...FörlåT
Liam Strand
Liam satt på golvet och lekte lite med Oscar, Marios katt satt en bit ifrån och tittade misstänksamt med ögat. Det mest troliga var att Emilio ville äta upp Oscar, något som Liam inte tänkt tillåta.
Mario satt i sängen med Anna som av någon anledning tjöt högre än Liam någonsin gjort i hela sitt liv. Vilket han ansåg vara konstigt med tanke på att Liam var lite av en expert när det kom till att tjuta.
”Men jag ska inte flytta så långt” Hörde han Mario säga i en uppmuntrande röst, den som han använde på Liam också. Av någon anledning fungerade den varken på Liam själv, eller Anna. De eviga snyftningarna upphörde inte, Liam hade blivit lite ledsen själv över att Mario skulle flytta. Bara för att han inte skulle kunna hänga med Sierra då. Hon var mer som en kompis än som en mamma, men hon var rolig och snäll. Sierra hade till och med lärt Liam hur man lagade lite mat.
”Men jag vill inte bo här själv” Det var där problemet låg, Anna hade insett att hon inte skulle våga bo på övervåningen själv. Kanske lite väl sent eftersom att rummet var nerpackat i lådor som Liam hjälpt till att packa. Han tyckte att han skulle hjälpa till nu när han fick vara där så länge. Egentligen hade Liam protesterat med Sierra hade insisterat och det vägde över i den familjen. Men nu hade i alla fall Liam ringt sin bror som skulle komma och hämta honom. Han skulle få bo hos Filip tills han kom på något bättre. Mario hade gett upp det där med att försöka få Liam att gå i skolan, han ville inte och så var det.
”Jag vågar inte med Isabel vill ha ett eget rum”
Mario började sucka högt när han övertalningsförmåga svek honom.
”Oscar kanske får stanna här” Liam vände sig mot Anna och höll upp råttan. Kanske inte mycket till sällskap men det skulle inte vara helt dött i rummet och Liam ville inte ta med honom till Filip. Sanningen var det att knappt Liam skulle få plats där, så en lite råtta spelade faktiskt ganska stor roll.
”Men då får du se till så inte katten äter upp honom” Liam tittade misstänksamt på Emilio som nu satt sig på fönsterbrädan och vevade med svansen.
”Får han det Mario? FÅR HAN DET?” Anna slutade tjuta, vilket var tur, för Liam började få huvudverk av det hela.
”Gå och fråga mamma”
Anna verkade genast på bättre humör när hon smet ut genom dörren och dundrade ner för trappan.
”Tack” Mario lät lite lättad men Liam hade inte direkt gjort det för hans skull, mer för sin egen. Att tänka så var kanske lite självisk, men att vara självisk var något som Liam förtjänade, enligt honom själv. Mario kunde gott och väl stå ut med sin lillasyster, Liam däremot hade ingen anledning, han hade ju egna småsyskon.
”Har du packat allt då, din bror kommer snart va?”
Liam tittade på klockan och ställde sig upp, den var mer än han räknat med, betydligt mer. Han stoppade tillbaka Oscar i buren och slängde väskan över axeln. På nedre våningen kunde han höra någon skrika som en galning, så dundrade det i trappan igen.
”Han FICK, HAN FICK” Anna sprang fram till buren och stoppade in ett finger mellan gallret. Liam nickade bara och gick ner för trappan med Mario efter sig.
”Jag måste bara på toan” Liam hann knappt öppna dörren och gå in innan det ringde på dörren, men Filip fick helt enkelt vänta. Toaletten på nedre våningen var betydligt mindre och hade varken badkar eller dusch, men det var inte duscha han tänkt göra ändå.
”Är Liam klar?”
”Han är på toan”
Liam tystnade och lutade sig närmare dörren, han kunde höra vad de sa där ute. Inte så tydligt men det gick att utskilja orden. Filip och Mario stod och pratade i dörren, nyfikenheten tog såklart över och Liam glömde självklart bort vad han gjorde där.
Filips röst var den som var tydligast, han hade en ljus och på gränsen till gäll röst.
”Det är snällt att du… duvet… Liam kan vara jobbig speciellt när han är på bra humör”
Liam tryckte sig närmare dörren men han hörde inte riktigt vad Mario sa, hans röst var mörk och låg. Något med ”vet” och kanske ett ”märk” sen dog det låga mumlandet ut och Filips röst gjorde sig åter hörd.
”Ja barnslig, som en femåring men det ska man väl vara glad för”
Liam slutade lyssna, han blev nästan lite tårögd, han var väl inte som en femåring eller? Han gick igenom vad hade gjort senast han var riktigt glad. Skvätt vatten i badkaret med världens medflin, sprungit runt på bussen för att testa alla platser för att tillslut hamna i knäet på Mario. Studsat upp och ner för att fått se en tecknad film och kastat popcorn i biosalongen. Han hade även dragit Emilio i svansen och tvingat Mario att trösta honom när han för tredje gången i rad tittat på Tarzan. Gjort pärlplattor med Anna och tittat på nickeloden. Allt det där hade han gjort när han var glad, jo han var en jobbig femåring när han var glad. Det kanske var så att han inte skulle vara det, glad alltså. Inte när någon var i närheten som tvingades ta hand om honom hela tiden. Eller inte ta hand om, snarare stå ut med och försöka få ner på jorden. Men Liam ville inte vara på jorden när han var glad, han ville vara någon annanstans.
Utan att ens gå på toan låste han upp och gick ut, han ville inte att Filip och Mario skulle prata mer, inte om de skulle prata om hur jobbig han var. Visst var han jobbig och krävande vissa gånger men det kunde väl ändå inte han hjälpa eller? Nä nu var han arg på både Filip och Mario, idioter båda två.
”Där är du, ska vi åka?” Liam nickade och blängde lite på Mario, Alice var ju också barnslig, fast hon verkade klara sig ganska bra själv.
”Vi ses Liam” Mario log åt honom men Liam knyckte bara på nacken och fnös åt honom. Irriterande nog flinade bara Mario och la armarna runt honom så att han hamnade sådär nära så att inte kunde vara arg längre.
”Ja vi gör väl det” Sa han fortfarande lika trotsigt, men kysste ändå Mario lite snabbt. Han var ju ganska bra på det nu, eller nej det var han inte, fortfarande sådär halvtaskig.
Bajsmobilen stod parkerad halvvägs upp på trottoarkanten, Liam kallade bilen så. En lite vit golf med rostfläckar som behövde uppmuntrande ord för att ens starta ibland. Eller så fick Liam springa och uppta på tills motorn startade. Denna gång slapp Liam putta på, vilket skulle varit riktigt pinsamt om han skulle tvingats putta på utanför Marios hus. Däremot lät bilen och släppte ifrån sig bra mycket rök, bromsklossarna tjöt och då och då small det från motorn. Filips bil skulle aldrig klara nästa besiktning, egentligen var det väl självmord att sätta sig i den.
”Jag ska inte stanna så länge” Liam var tvungen att lova det, de skulle inte funka att han stannade så länge ändå. För det första skulle de aldrig få plats i Filips lilla lägenhet med bara ett sovrum, för det andra skulle Filip inte ha råd att ha honom där speciellt länge heller.
”Du får stanna så länge de behöver”
”Jag behöver inte stanna så länge”
”Vart ska du ta vägen då?”
Liam hade inget att svara för han hade ingen aning, hem till mamma kanske, det alternativet fanns alltid. Hon skulle inte vara glad, men hon skulle inte slänga ut honom heller. Men det var lika trångt i det huset, kanske inte riktigt men tillräckligt. Att de en gång i tiden bott sju personer där inne var ofattbart. Kunde inte hans mamma och pappa gett upp vid tre barn, eller ännu bättre två. Då skulle inte Liam behöva sitta där nu och vara beroende av andra. Det var det enda alternativet han hade bortsett från Filip, och hans mamma var faktiskt fortfarande hans förmyndare alltså fick Liam snylta på henne bäst han ville. Bara det att han inte ville, han hade aldrig behövt henne innan. Eller så hade han det utan att ha haft en aning om det.
Filip som inte var speciellt bra på att parkera körde in mellan två bilar och hamnade lite på snedden, men för det ställde han inte rätt den. Det kunde han inte, Liam visste om det även om Filip skyllde på att han inte orkade. Bara för att Filip inte kunde (eller orkade) blev det ganska svårt för Liam att ens ta sig ut utan att repa bilen som stod bredvid.
”Nästa gång går jag ur innan du parkerar” Sa han lite surt och klämde sig ut genom dörren, han var faktiskt fortfarande lite arg på Filip. Något han självklart inte tänkte säga, det fick han helt enkelt räkna ut själv.
Lägenheter var betydligt mindre än vad han trott, han hade sett den förut, men det var länge sedan. Bäddsoffan var redan utdragen och det stod mat på bordet.
”Jag fixade lite innan jag hämtade dig” Filip satte sig vid bordet och drog in stolen. Liam följde hans exempel och satte sig ner han också.
Det var inte direkt Marios mat, eller Marios mamma men det var gott och enkelt, precis som hans mage var van vid. Ingen av dem sa något, de sneglade bara lite på varandra och fortsatte att äta tills allting tog slut. Då diskade Liam och satte sig sedan ner på soffan, som inte var en soffa längre utan än säng. Inte som Marios säng, hård och kanske lite obekväm, precis som han var van vid. Han gillade att vara hemma hos Filip, det var som han alltid varit van vid. Såklart att det inte var något fel på Marios hem, det var näst intill felfritt och det kanske var det som var problemet. Han var inte van vid så mycket uppmärksamhet och allt det där. Det kändes nästan lite jobbigt att alla gjorde allting till honom hela tiden. Hur mycket han än försökte hjälp till hemma his Mario så var det alltid någon som sa till honom att sätta sig ner. Mario gjorde inte det, inte hela tiden, han lät Liam göra lite småsaker ibland. Sierra sa att gäster inte skulle behöva hjälpa till och det kanske var sant om man stannade där i någon dag. Liam hade vart där alldeles för länge för att han skulle vilja stanna där. Filip hade ju sagt det och Mario hade hållit med, Liam var jobbig och krävande, något han reda visste.
”Vi ska till mamma nästa helg”
”Varför?”
”Anton fyller år har du redan glömt det?”
Glömt och glömt, det var snarare så att Liam hade förträngt. Men det var inte varje år de fick födelsedagskalas, det hände endast när hans mamma fick råd. Oliver hade inte fått något det året bara för att han fått ett förra, nu var det Antons tur. Sist Liam hade haft ett var nog när han var väldigt liten, under tio. Allt han mindes var att hans två mostrar varit där och att han fått en tårta och en målarbok. Han kunde inte varit mer än fem eller sex år. Miranda däremot som var mammas lilla flicka fick kalas när hon ville. Det var bara Liam som i stort sett glömt bort när han fyllde år, men han brydde sig faktiskt inte om att han blev äldre.
”Nej, måste jag med?”
Filip nickade och såg sträng ut, underbart, det han befarade mest, så var han tvungen att följa med.
”För Antons skull”
Nu när Filip sa sådär kunde han knappast vägra följa med så han nickade bara och slog på tvn. Han hade tittat på alldeles för mycket tv på senaste tiden men han hade fastnat för det och tvingat Mario att se på tv. Mario verkade inte uppskatta burken lika mycket som Liam, för han påstod att hans ögon skulle bli fyrkantiga om han tittade mer.
”Du kan ju låna datorn om du vill”
”Dator?” Liam tittade åt det håll Filip pekade åt, han visste såklart vad en dator var men han förstod sig knappt på sin mobiltelefon. En dator var ännu jobbigare, Kim hade försökt få honom att förstå något som kallades msn. Det var som sms fast på datorn och hade konstiga gula gubbar med olika uttryck. Mario hade också en dator men Liam hade aldrig sett honom använda den.
”Nä…” Sa han lite tveksamt och skakade på huvudet, han var nog ingen datamänniska, det var betydligt roligare att titta på tv. Film var också roligt, eftersom att han bara var van vid att titta på myrkrig. Därför nöjde han sig med extremt tråkiga dokumentärer som han egentligen inte var intresserad av.
”Du ääääälskar honom” Filip satte sig ner i bredvid Lim och petade honom i sidan.
”Va?”
”Mario”
”Hur ska jag kunna veta det?” Liam visste väl inte hur det kändes heller, han visste knappt vad det ordet innebar. Därför kunde han inte ens bli generad över utlåtandet.
”Men du är kär i honom”
”Hur vet man att man är kär då?”
”Det vet man bara”
Liam visste inte så han brydde sig inte om det heller, Filip var bara konstig. Mario var bara Mario och inget annat. Eller jo, någon som, nej han visste inte och orkade inte tänka på det heller.
Filip satte på en film som han trodde att Liam skulle gilla den, vilket han inte gjorde. Liam fattade inte innehållet, det verkade vara en film som inte handlade om någonting. Filip där emot skrattade så han satt dubbelvikt när en groda fick en gubbe att hallucinera genom att spotta på gubben. En bomb och någon ryss, en kille som ständigt sa opassande saker och… Liam fattade verkligen inte det roliga men Filip verkade ha riktigt kul.
Efter filmen lämnades Liam ensam, Filip skulle sova trotts att det var ganska tidigt, men han kanske var trött. Liam satte sig upp och började bläddra i en bok som låg på bordet, en pocketbok som verkade tillhöra kategorin skräck. Låt den rätte komma in stod det på framsidan, Liam läste baksidan och funderade en stund innan han letade fram första sidan i boken och läste. Han hade svårt att lägga ifrån sig boken även om det gick trögt och han kunde inte läsa riktigt så snabbt som han ville. Men efter första kapitlet var det svårt att sluta, precis som efter andra och tredje.
Liam lovade sig själv flera gånger om att det var sista sidan han läste, men ändå bröt han sitt eget löfte och tog sig igenom sida efter sida och kapitel efter kapitel. Rätt som det var gäspade han stort och tittade på klockan, det var visste efter midnatt och där satt han och läste om Oscar och Eli. A-lagarna och de elaka pojkarna i skolan. Det var första gången han läst så mycket i hela sitt liv, men han visste inte att det kunde vara så roligt. Liam önskade att han hade en egen Eli även om hon var en vampyr.
Tillslut orkade han inte hålla ögonen öppna längre och försökte ta sig in i badrummet där han borstade tänderna och släkte lampan efter sig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | WalkingTheDemon - 3 feb 10 - 20:36- Betyg:  | | :DDD<3 | | addictedXO - 3 feb 10 - 13:23- Betyg: | | mejla :D | | Mp3 - 2 feb 10 - 21:37 | "Det kanske var så att han inte skulle vara det, glad alltså." Jag gick sönder. Jag går alltid sönder när Liam tänker negativa tankar om sig själv.
VARFÖR GÖR DU SÅ MOT HONOM?
Och du skriver jättejättebra. <3 |
|
|
|
