svampen del 1 |
Det var en liten gård, en liten gård långtifrån närmaste samhälle. Luften var kylig och träden hade börjat fälla sina blad, en fågel kvittrade en sista gång innan den flög i väg från grenen där den hade suttit. En katt klättrade missnöjt ner ur trädet, dess middag hade just flugit sin väg, en hund skällde när katten passerade, men fick bara ett argt rop inifrån huset som tack. Ropet var argt eftersom hunden väckte den nyfödda pojken. Pojken vaknade, öppnade inte ögonen utan började skrika, en trött mor kom för att lugna honom, en arg man gick ut för att se vad som fått hunden att skälla och ett barn vred sig i sömnen. Efter att ha lugnat sitt barn så lade sig modern ner på sängen bredvid för att vila. Mannen kom in genom dörren och klättrade upp loftet för att få sin sömn, hårt arbete väntade morgonen efter. Blev inte det gjort, skulle de inte ha någon mat på bordet när vintern kom.
Jag flög högt över marken, så högt att jag kunde känna molnen mot min hud, eller var det verkligen hud? Just som jag skulle vrida på huvudet för att se efter hördes en röst, rösten viskade och mumlade men jag kunde inte höra vad den sade. Plötsligt så försvann molnen, det enda som var kvar var ett moln av något som liknade damm, jag flög rätt in i molnet och kände någonting jag aldrig känt förut. Men innan jag förstått denna nya känsla så ändrade sig rösten, istället för att viska och mumla började den nu skrika och skaka mig. Skaka mig? En röst hade väl inga armar?
- Vakna din sömntuta, skrek Tom och skakade mig våldsamt.
- Varför ska jag vakna, sluddrade jag missnöjt. Jag ville sova vidare.
- Ifall vi inte sticker nu kommer pappa och tar med oss till åkern, vill du tillbringa en dag till med att jobba på den där värdelösa plätten?
- Utan den skulle vi faktiskt inte få någon mat, protesterade jag, men den klarar sig nog en dag utan oss, sade jag när jag såg sin brors besvikna min.
Medan Tom ålade fram till stegen för att se om kusten var klar var så klädde jag på sig mina byxor och en tröja. Jag ålade sedan fram och knackade Tom försiktigt på axeln.
- Är det någon därnere? viskade jag till honom.
- Ingen som jag kan se, ser ut som om alla fortfarande sover.
Hans bror grep tag om kanten och sänkte sig långsamt ner, att använda stegen var dumt. Den gnisslade så mycket så då kunde de lika gärna ställa sig och vissla och klappa i händerna. När Toms fötter var några centimeter över marken släppte han taget och landade med duns. Han började sedan räkna golvplattorna, det var inte alla som gnisslade. Vi dörren stannade han och väntade in mig, som precis släppt taget.
|
|
|
|
