Var jag inte värd ett skit?? |
Nu är jag inne på mitt andra levnadsår utan dig, Pappa.
Det känns som att du aldrig har funnits här, Som att alla minnen
är påhittade.
Är de det?
Jag vet inte, Jag pratar aldrig om dig längre.
Jag är ledsen, men vad finns det för mening med det?
Du kommer ju inte tillbaks, jag är dömd att leva utan dig.
Tack, för att du bestämde dig för att lämna mig kvar här efter allt
vi varit med om.
Speciellt jag, som hela tiden behövde ditt stöd.
Men jag var väl inte värd det.
Jag ska glömma dig såsom du har glömt mig,
glömt oss.
Det är inte värt att plåga sig själv längre,
att minnas sånt man aldrig får se igen.
Jag klarar mig säkert, ärren blir ju visserligen fler och fler men men..
Skolan går ju i botten men när jag en dag lever på Socialbidrag och jobbar
på McDonalds behöver jag åtminstone inte minnas dig.
Du övergav mig, Du kunde ha ansträngt dig trots allt!
Var jag verkligen inte värd det?
|
|
|
|
