En tjuv i natten |
Solen hade för länge sedan gått ner och vanligt folk dragit sig tillbaka till hemmets lugna vrå. Fönsterluckorna var ordentligt reglade och dörrarna låsta, staden var inte särskilt trygg och vakternas patruller var en smula oregelbundna. Men de fanns de som var ute, inget hederligt folk utan tjuvar och annat patrask, sådana som vakterna gjorde sitt bästa för att ta hand om. Men dom var för många, när en blev fångad kom ett dussin och tog dennes plats. Månen var klar och vit när en hund plötsligt skällde till, en skygg varelse hade ilat över gatan och väckt hunden ur dess slummer. Varelsen kom ut ur skuggan och hade formen av en människa. Han lossade ett rep från sin axel och en krok glimmade till. Med väl inövad skicklighet slungade mannen den upp över kanten, efter ett prövande ryck började han klättra upp. Knappt hade han slängt benet över kanten innan en grupp män dök upp på gatan.
– Var är han?
– Taket, svarade en av männen lakoniskt, dom klättar alltid upp på taken när man inte ser. Vi kan lika gärna ge upp nu mina herrar, vi hinner aldrig ifatt honom eftersom vi inte har någon änterhake. Dessutom tycker jag mig höra steg, vakten är på väg. Vi bör hasta, annars kanske vi får tillbringa natten i fängelset.
Männen vände om och försvann i mörkret.
– Vi lyckades inte få fast honom husbonde, sa betjänten.
– Illa, han tog det sista jag hade.
– Vad menar du med ”det sista jag hade”?
Det var en djärv fråga men betjänten visste att Immanuel Nobel var en god husbonde som tillät sina anställda att fråga och lägga sig i bra mycket mer än andra.
– Det betyder precis det jag sade. Jag är hemsk ledsen men ni måste börja söka jobb annorstädes, dom pengarna tjuven tog skulle ha slutfört postverket. Jag blir tvungen att sälja huset och kanske ta ett lån. Jag ska skriva de nödvändiga papperen och ni skall få er lön för denna månad. Han vände sig om och gick in i huset.
Inifrån huset hördes barnaskrik, något som fick hans ansikte att ljusna litet. Hans nyfödde son fick honom alltid på gott humör. Immanuel fann dem i en av salongerna där barnet hänfört lekte med en bit snöre, på en stol satt hans mor och tittade på. Då och då gav hon till en lycklig suck. Han kände sig avdomnad, på ett dygn hade hela hans arbete gått om intet, och det var inte med lätt hjärta han berättade det för sin familj.
En gång hade huset varit fyllt av människor, gäster på en överdådig fest för att fira att ett barn av släkten Nobel hade blivit född. Lekare hade jonglerat med sina käglor, akrobater hade stått på händer och en orkester hade spelat. Borden hade dignat av mat och vin, man hade druckit sig rusig och njutit av livet på ett sällan skådat sätt. Utanför hade fyrverkerier sprakat och blixtrat och självaste kungen hade gästat festen. Nu var det tomt på liv, tyst som i graven. Alla möbler hade fått ett tunt lager damm över sig, det såg nästan ut som om all färg försvunnit från huset. Det var kallt också, ingen av kaminerna brann och skulle heller inte göra det än på ett tag. De nya ägarna hade en lång väg att färdas innan de skulle nå Stockholm, att sälja huset hade varit en tid full av resor mellan de två platserna. När han kom in i salongen kunde han knappt hålla tillbaka tårarna, hur många timmar hade han inte tillbringat med sin familj här, i just det här rummet. En sista gång hade han sagt till sig själv, en sista gång skulle han gå genom huset och minnas allt som hänt där. När han kom till sitt arbetsrum fick han plötsligt syn på ett papper, det var ett brev från en god vän i Ryssland. Mycket var märkligt, han mindes inget brev från just den vännen, men å andra sidan var det fullt möjligt att brevet slunkit med mellan två andra brev. Immanuel böjde sig ner och plockade upp arket, och hans ögon blev större och större ju längre han läste. I brevet beskrev vännen hur han hittat olja och hur man skulle kunna tjäna stora pengar på den. Det skulle ju vara en idé, tänkte Immanuel. Nu när han gått i konkurs behövde han pengar, snabba pengar. Men det fanns ett problem, han skulle inte kunna överge sin fru och sin nyfödde son bara för ett brev, hur stor chansen att tjäna pengar än var. Han stoppade ner papperet i fickan och gick tillbaka till salongen varifrån han fortsatte genom matsalen till köket. Han hade sällan varit där, det hade varit tjänstefolkets regioner, så han hade inte en aning om vad han skulle få se. Det var kyligt nere i köket, de stora skorstenarna hade snabbt släppt ut värmen. Han suckade och gick tillbaka uppför trappan. Han svängde åt vänster och kom in i ett litet rum utan några prydnader på väggarna, sjukstugan hade hans tjänare kallat det, där hade hans son fötts för några dagar sedan. Plötsligt en morgon hade Andriette vaknat och spytt ner hela sänggaveln, några månader senare sprang hon plösligt upp mitt i natten. Hon hade skrikit till och sen svimmat, han hade varit tvungen att bära henne till salongen. En av pigorna hade vaknat av oljudet och bryskt kört iväg honom, först flera timmar senare hade det släppt in honom. Hans hustru hade legat utmattad i sängen med hans son i famnen. Hon hade haft ett lyckligt leende på läpparna och stolt förkunnat att detta var hennes son, och hans namn skulle bli Alfred. Immanuel gjorde ett fåfängt försök att sopa bort dammet innan han lämnade sitt hem.
– Jag är villig att köpa ritningarna till Centralposthuset Immanuel, sade den snobbige mannen och vred lite på sin dyra klocka, men du måste förstå att jag inte har så mycket pengar.
– Jag kommer inte att sälja ritningarna till dig om jag inte får tillräckligt mycket pengar för en resa till min vän i Ryssland, dessutom har jag redan en köpare som har gett ett tillräckligt bud. Så min enda anledning att erbjuda dig det är möjligheten för ett lite högre pris, avslutade han kyligt.
– Jag kommer inte att gå över det jag redan sagt, envisades mannen.
– Då är nog förhandlingarna avslutade, adjö.
Mäklaren försvann ut genom dörren och smällde igen den efter sig. Immanuel suckade, att ljuga var inte en av hans favoritsysselsättningar. Den andre köparen, en ung man i slitna kläder med namnet Ferdinand Boberg, hade inte kunna ge speciellt mycket eftersom den unge arkitekten själv höll på med ett bygge, märkligt nog ett postkontor det med, fast i Malmö. Med en trött min i ansiktet började Immanuel tänka igenom sina alternativ, Ferdinand Boberg kunde knappt betala hälften av det ritningarna egentligen var värda, så han skulle bli tvungen att skaffa pengar på något annat sätt. Pengarna de hade tjänat på att sälja sitt hus och köpa ett billigare kunde han inte använda, dom behövde hans familj för att överleva. Då återstod alltså bara att låna pengar av banken.
Att utforska gatstenar på två centimeters håll lade Immanuel till sin lista över saker han inte gillade. Vakterna hade väl inte behövt var så hårdhänta tänkte han samtidigt som han kontrollerade att alla kroppsdelar satt på rätt plats fortfarande. Det hade ju varit värt ett försök, men nu återstod bara nödlösningen. Han begav sig mot de fattigare kvarteren.
Gestalten lösgjorde sig från skuggorna och sprang över torget, mellan ett steg och nästa fick han fram en änterhake och slungade iväg den. Precis innan han kom fram till det pråligt utsmyckade huset tog han ett språng, satte fötterna mot väggen och började klättra uppför väggen. Några ögonblick senare hävde tjuven sig över kanten och lossade änterhaken. Balkongdörren framför honom var låst, men det var en enkel sak att dyrka upp den, med eller utan nyckel. Han försvann i mörkret. En hund hann yla, en människa hann skrika och en vaktpatrull hann förbi nere på torget innan tjuven slank ut genom dörren och gav den en föraktfull spark. Vilket blev för mycket för den tunna dörren som rämnade. Ner för väggen och bort genom mörkret utan att husets invånare märkt något. I ett litet hus bytte några mynt ägare med en säck, men knappt hade tjuven vänt sig om innan han föll ihop med glasartad blick, nerslagen.
En välklädd man skyndade förbi på gatan, ett litet barn sträckte förgäves fram en bunt tändstickor med en frågande min i ansiktet. Men mannen märkte honom inte ens. Barnet såg hungrigt på en annan försäljare, denne hade sina varor på ett bord. Läckra sötsaker som fick det att vattnas i munnen på Alfred. Till slut kunde han inte hålla sig längre, han stoppade in tändstickorna under den trådslitna rocken och hasade fram till bordet. Han sträckte fram handen och såg så hungrig ut han kunde, försäljaren slog bort hans händer samtidigt som han visade upp sina ruttnande tänder i ett leende. Inte åt Alfred förstås, utan åt en välklädd familj som gick förbi. Det var då Alfred nappade åt sig en tre fyra bakelser och sprang så fort benen bar honom. Han sicksackade mellan folk, gjorde ett vansinnigt hopp framför en vagn och sneddade över en kyrkogård, bakom en vit gravsten stannade han och lyssnade efter förföljare. Plötsligt verkade alla oljuden från staden extremt höga, krasandet från bakelsen när han bet av en bit lät som om ett hus rämnade. När han var färdig med bakelserna kändes magen bättre, och trots att han knappt sålt en enda sticka begav han sig hem.
Deras hus var en ruffig liten lägenhet i stadens utkant, fattigkvarteren var det inte men nära nog. Folk var kyliga mot varandra, ingen ville veta av någon annan och alla ville därifrån. Men pengar hade styrt dem dit och pengar skulle hålla dem kvar likt en kedja smidd i det hårdaste av stål. Alfred visste att hans familj en gång bott i ett storslaget hus i rikemanskvarteren, det hade Andriette berättat. Huset hade varit så stort satt de inte ens kunnat använda alla rummen. Brasor hade sprakat och skafferiet varit fyllt till bristningsgränsen. Nu var det tvärtom, något skafferi hade dom inte utan all mat de ägde rymdes utan problem i ett litet skåp. Dörren knarrade när han gick in, mitt i rummet satt hans mor och log, framför henne på bordet låg ett brev och två märkliga papper.
– Han hittade ingen olja, sa hon.
Det gjorde Alfred orolig, var det verkligen hans mor som satt och log, oljan hade varit deras enda hopp om att komma ur fattigdomen. Han mindes det som om det var igår, hur han en dag hade kommit hem, hans mor hade suttit på exakt samma stol som nu. Men då hade hon haft tårar i ögonen, visat honom ett brev där hans far berättade om oljan och att han rest dit.
– Han har pengar, kraxade hon. Han köpte biljetter åt oss pojk, fortsatte hon, packa dina saker, vi ska till Ryssland.
|
|
|
|
