Nummer |
Trappan knarrade under mina fötter, precis som den gjort när pappa ramlade ner för den. Längst ner låg något, något litet och vitt. En lapp kanske tänkte jag, gick ner för trappan och plockade upp den. Nej, det var ingen lapp. Det var ett fotografi av mina föräldrar på sitt bröllop, de log på bilden och var lyckliga. Jag suckade för mig själv och fortsatte in i vardagsrummet, hur många trevliga kvällar hade vi inte haft där, tillsammans som en familj. Utanför sken solen, sista gången jag skulle få se solen skina in genom det fönstret, men det tänkte jag inte på då. Strålarna sken snett in och träffade en liten lapp på golvet. Vem var det egentligen som städat här? Bra gjort var det då inte. För andra gången idag böjde jag mig ner och plockade upp en lapp. Men det här var inte något fotografi, det var en vältummad och smutsig lista. Det som stod på den framkallade minnen jag inte ville minnas. Jag började nästan skrika, som jag gjort den första gången vi flyttade. Men jag gjorde det inte, det fanns ingenting att skrika över, det som från början varit en mardröm var nu min vardag. Visst är det underligt vad mycket man kan vänja sig vid, bara man utsätts för det tillräcklig ofta. Med en känsla av att jag gjort detta förut så började jag läsa listan. Den började med en rubrik, skriven med darrande hand, det syntes att jag varit ledsen när jag skrivit detta. Men jag ville inte minnas, inte när jag stått där och de hade sagt vad som skulle hända, sagt att jag kanske skulle skriva upp alla mina vänners telefonnummer. Inte anade jag då vad som skulle hända.
Viktiga nummer stod det, under det stod det första numret, och då kom de, de jag inte ville minnas. Alltihop kom än en gång, skrikandet, tystnaden. Jag ruskade på huvudet, som för att bli av med bilderna. Det var då jag insåg att jag stirrat på listan i flera minuter utan att läsa vad som stod där.
Mamma: 08 32 18 54. Det var det första numret jag skrivit på listan. Den person jag mest av allt skulle ringa, den som jag skulle sakna mest. Men hon ville inte veta av mig, hon ändrade sitt nummer, dolde det och gömde sig för mig. Jag förstod inte varför. Varför gjorde hon så mot mig. Nästa nummer var till min pappa, 35 67 08. Han hade också försvunnit, gömt sig som ett jagat djur. Flytt från mig som om allt var mitt fel. Sedan hade jag skickats till ett barnhem, fått en fosterfamilj som flyttade runt hela tiden. Jag hatade dem inte, de jag hatade var mitt liv. Vad det hade blivit. Var allt det där mitt fel. Jag försökte skaka av mig tankarna genom att fortsätta läsa. På raden under stod det Kiosken, 74 98 97. Det var där jag hade jobbat en sommar. Jag mindes Tony, ägaren, förmodligen den enda som varit snäll mot mig i hela mitt liv. Han hade nästan blivit den far som lämnat mig. Men bara för en sommar, sedan hade han, som alla andra, försvunnit ur mitt liv. På de tre raderna under kunde jag knappt läsa vad det stod skrivet, var det ett d, nej kanske ett a. Siffrorna efter dem var nummer, men till vilka. De var så överstrukna så man inte kunde läsa dem. Jag orkade knappt fortsätta, det var så mycket som hänt, så mycket dåligt, så lite bra. Psykologen, 08 876 0869. Det var då, först då, när jag var sexton år som någon äntligen insett att jag behövde träffa en psykolog. Han stödde mig, han blev ljuspunkten i mitt liv. Ända tills jag fick diagnosen frisk. Då plösligt var jag redo för världen, precis när jag börjat lita på honom. Hade jag sett mitt ansikte då skulle jag ha skrämt mig själv. Jag orkade inte fortsätta, jag reste mig upp gick mot fönstret, kände hur det lockade, alltihop skulle få ett slut. Men jag vågade inte. Men hur länge skulle det dröja tills jag vant mig vid det också, att aldrig våga, att bara stå och stampa på samma fläck?
|
|
|
|
