[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 38' |
Eftersom att jag dyrt och heligt lovade att vara snäll mot Liam i denna delen har jag verkligen gjort mitt bästa...
Det var en ansträngande del xD
Mario Gonzales
Det kliade i benen, nått så fruktansvärt också, kaffet hade antagligen blivit kallt, första precis som andra frukosten var över. Om inte Liam vaknade snart skulle lunchen också knalla förbi och peka finger åt Mario. Magen kurrade och varenda muskel kändes som om de var sextio år längre. Men hur mycket Mario än önskade vaknade inte Liam. Han låg som en sprattelgubbe i sängen och tog upp mesta delen av den. Om det inte vore för att Liam slängt ut benen och knuffat så hårt på Mario att han ramlat ur sängen, så skulle antagligen han också sovit. Men nu var det en omöjlighet, om Mario väl vaknat (speciellt av att ha slagit huvudet i ett nattduksbord) var det svårt att somna om.
Liam smålog för sig själv och gav ifrån sig låga fnissningar ibland, benen sprattlade lite och täcket gled ner på golvet. Mario kunde inte låta bli att tycka att Liam var lite söt när han försökte fiska efter täcket. Hjälpte Liam gjorde han inte heller, tvärt om tog han täcket och la det lite längre bort. Det fick Liam att äntligen öppna ögonen.
”Är du hungrig?” Var Marios första fråga, själv var han ganska säker på att han skulle bli på riktigt dåligt humör om han inte fick äta. Det jobbiga var att det luktade fruktansvärt gott från nedre våningen också. Mario tänkte ’snälla säg att du är hungrig’ ett antal gånger i huvudet.
”Visst” Liam mumlade bara rullade in sig i lakanet och verkade somna om. Vad var det där för dålig stil egentligen? Sådär kunde han inte bara göra, klockan var ju nästan tolv. Om Mario fått bestämt skulle de redan druckit kaffe, läst tidningen, ätit frukost, varit ute och sprungit, ätit frukost igen och tittat på nyheterna. Men det hade inte gått att väcka Liam bara för att Mario vaknat. Han hade sett ut att behöva sova, men sådär mycket kunde väl ändå ingen människa sova. Det var ljust i rummet och solen bländade, men det hindrade inte Liam från att vara en levande död.
Mario reste sig från soffan och satte sig på sängkanten, han ville ju inte vara allt för odiskret när han försökte få liv i pojken.
”Liam” Viskade han i örat på honom och blåste lite försiktigt. En hand flög upp och la sig över örat, tydligen skulle det inte fungera det heller. Liam var helt enkelt oväckbar, om Mario inte testade slå på honom, men det ville han såklart inte.
Däremot när det knackade på dörren öppnade Liam ena ögat och gnuggade sig i det. Det var alltså så Mario skulle göra nästa gång (om det nu blev en nästa gång) banka på dörren och gå in. Precis så gjorde hans mamma, gick rätt in utan att vänta på ett ’kom in’ eller ’kom inte in’ fast hon hade förstås gått in ändå, med undantagen konstiga och ytters suspekta ljud.
”Är ni vakna?”
Mario svarade högt och tydligt, även om det syntes att han; allt annat än sov. Liam vände sig om och öppnade båda ögonen, log gjorde han också, ett fjäskleende. Det var bara för Mario att inse, att fjäska in sig hos Sierra var inte speciellt svårt. Allt som behövdes var söta leenden och något oskyldigt över sig. När det kom till Liam hade hon all anledning till att tycka synd om honom också, vilket skulle göra det lättare.
Sierra tog Marios plats på sängkanten och såg sådär moderskär ut, som när en mamma såg sin nyfödda unge för första gången. Förhoppningsvis skulle hon inte adoptera Liam, det skulle inte kännas bra.
”Är du hungrig? Jag har gjort Empanadas Poblano”
Mario suckade och himlade med ögonen så överdrivet han bara kunde.
”Mamma han vet inte vad det är, inte ens jag vet vad det är” Antagligen något onyttigt eftersom att Marios mamma valde att krångla till namnet så att inte ens han fattade.
”Jätte hungrig” Liam log verkligen så att det blänkte i ögonen, Mario misstänkte genast kidnappning, eller mammanappning. Nu passade det minsann att sätta sig upp och se helt oemotståndlig ut.
Sierra lämnade tack och lov rummet med världens största leende, lite läskigt faktiskt.
Nere i köket blev det mat som utlovat, Mario hade ingen aning om vad de åt. Han frågade inte vad det innehöll heller, man skulle inte ifrågasätta en mammas mat, den skulle man äta och vara tyst och tacksam.
”Vart är pappa?”
”Jobbar”
”Äckligt” Isabel rynkade på näsan och stoppade i sig lite av maten. Hon fick en ond blick av Sierra, men Mario ansåg inte att den var speciellt nödvändig, det var ju ganska äckligt.
”Vad jobbar han med?” Liam frågade det som Mario inte ville svara på, det var bara för pinsamt på alla nivåer möjliga.
”Gynekolog” Mario rynkade på näsan minst lika mycket som Isabel gjort, även han fick en blick som inte var välförtjänt.
”Han är barnmorska också”
”Ännu värre” Mario var på gränsen att tappa matlusten när de pratade om Antonios jobb. Det var på gränsen till att kräkreflexerna överarbetade.
”Nej tänk dig ett nyfött litet barn” Sierra fick något drömmande i blicken, hon ville helt klart ha fler, fast Mario ansåg att hon var för gammal.
”Slemproppar” mumlade Mario och kom och tänka på alla de där programmen hans mamma tvingat honom att titta på. Eller de där bilderna hans pappa visat samtidigt som han förklarar vad som var vad. Det fanns inget gulligt med en minimal människa full i slem och lite blod. Samma sak med djur, eller nej, det var värre. Djuren slickad bort allt slem, människor hade åtminstånde vett nog att ta en handduk. Det tog till och med på Marios ego att han också varit liten, slemmig och rynkig en gång för nästan tjugo år sedan. Tur att han växte i skinnet, annars skulle det sett för jävligt ut.
”Ska ni hitta på något kul idag?” Sierra började plocka bort från bordet med lite hjälp ifrån Mario, som var tvungen att föregå med gott exempel, eftersom att systrarna bara gjorde som Mario och Milan gjorde. Milan, vart nu han tagit vägen, nu förtiden kunde ingen vara säker.
”Ja, ska vi det?” Liam såg hoppfull ut, och lät så entusiastisk så Mario kunde ju knappast säga nått i stil med att han inte visste, eller att de bara skulle sitta hemma och tråka.
”Kan vi väl” Frågan var bara vad, men det kunde han inte heller säga. Så han försökte vara lite smart tills han kommit på något som Liam kunde anse som kul.
”… Men det är en överraskning” Smart sagt, mycket smart. Mario berömde sig själv och gick för att tänka lite. Nu var det bara pressen att hitta på något, han gick igenom allt i huvudet som kunde tänkas vara roligt. Allt som han och hans andra kompisar brukade göra, bortsett från att bråka förstås. Det lättaste vore antagligen att ringa Alice och be om förslag, vilket han inte tänkt göra. Hennes förslag skulle antagligen innefatta höga höjder och möjliga benbrott. Inte konstigt att hennes skellett ständigt gick i bitar, ingen normal människa hoppade från klippor i försök till att flyga. Nu hade hon visserligen endast gjort det under vadslagningar, men fortfarande riktigt dumt.
”Verkligen?” Liam studsade på stolen och log med mer än ansiktet. Nu ökade verkligen pressen på Mario, han kanske bara skulle välja något normalt. Allt var bättre än att sitta och glo i väggen.
Efter maten fick de efterätt som de tog med upp till Marios rum, de satt på golvet och åt. Varför visste inte Mario, men de hade bara hamnat där av någon dålig anledning.
”Du Mario”
”Ja?”
”Varför vill du att jag ska… gå i skola?
Det skulle varit betydligt lättare om Liam frågat varför Mario inte ville att han skulle gå i skolan. Han ville att Liam skulle gå dit av fler än en anledning och fler än hundra.
”Så att du har nått att göra på dagarna… och slipper hitta på annat” Lite dålig på att uttrycka sig var han allt men han försökte. Liam såg allt annat än övertygad ut, tvärt om kändes det som att Mario gjort det värre.
”Men om du är där, du kommer säkert bara skämmas över mig, det skulle jag göra…”
Mario tyckte inte att det var någon ide att diskutera just den saken, Mario hade inte skämts över Mario hittills även om vissa saker han gjorde var lite knepiga.
”Och vi har en jätte bra kurator som du kan prata med… om du vill” Mario syftade på att Liam inte verkade må sådär jättebra, men det sa han inte heller högt. Ett litet fel ord och hela Liams humör kunde vända på några sekunder.
”Kan jag inte prata med dig då?” Liam lät nästan lite sårad så Mario fick allt lite dåligt samvete.
”Jo, om vad som helst, men jag kanske inte alltid kan hjälpa till” Mario var allt annat än expert, ingen bra människokännare heller, det överlämnade han till Alice. Det var en person som borde bli psykolog, hon visste alltid precis vad hon skulle säga och inte bara det, utan när hon skulle säga det också.
”Jag tror inte att jag vill”
”Det skadar inte att prova, du kan ju sluta om du inte gillar det” Om nu Marios tjat mot all förmodan skulle fungera och Liam försökte, så skulle det säkert gå lite lättare för honom.
”Nä”
Mario hade ingen aning om vad Liam svarade på, men han bestämde sig för att lägga ner den diskussionen för tillfället.
”Är du fortfarande tillsammans med Julia?”
”Nej, inte direkt… eller, jag vet faktiskt inte” Mario trodde inte att de var det, men han hade ju trott fel förut när det kom till den saken.
”Varför en tjej? Det är ju inte speciellt trevligt att ha sex med dem”
Mario höjde ögonbrynet en aning, han gillade tjejer, inte alla men vissa av dem. Han önskade att han kunde bli lite kär i Alice så att de kunde bli tillsammans, men det skulle aldrig hända.
”Vad vet du om det?”
”Jag hade faktiskt sex med en tant en gång, inte så äckligt som jag trodde att det skulle vara, men inte direkt givande.”
Det där kunde faktiskt diskuteras, en del tjejer var inget att klaga på medan andra var ganska tråkiga. Men så var det när det kom till killar också, därför ansåg Mario att han inte behövde välja mellan dem.
”Varför hade du det?” Mario trodde att Liam var inne på gamla gubbar eller alla som passerat trettio år.
”Tror jag låg med hennes man, hon ville ge igen”
”Så använder hon dig till att ge igen? Taskigt”
”Äsch, jag fick mycket pengar för det, dessutom gav jag båda två flatlöss så det jämnade ut sig”
Mario ångrade genast att han sagt att Liam kunde prata med honom om vad som helst. Vissa saker ville han helt enkelt inte veta någonting om. Som det där med att Liam smittat människor med flatlöss, så istället uppmuntrade han Liam till att gå och duscha. De skulle ju ändå göra något sen, Mario visste inte vad bara, men det fick lösa sig. Men bara att få in Liam i duschen tog bra långtid eftersom att Liam hittat ett tv program som han bara inte kunde slita sig ifrån. Efter det kom det ett nytt som Liam också påstod att han var tvungen att se. Sen försvann halva dagen till att Liam tittade på tv.
”Är du inte klar snart?” Mario satt utanför badrummet och pratade genom en springa. Liam hade upptäckt att de hade badkar och förbjudit Mario att gå in. Men han var tvungen att sitta utanför ifall han skulle få lust att prata med någon. Om Marios klocka gick rätt hade antagligen det där badvattnet blivit kallt nu.
Utan att bry sig om Liams order om att inte gå in, stack Mario ändå in huvudet genom dörren. Liam satt och skvätte vatten runt sig och skrattade samtidigt. Han såg ganska rolig ut där han satt och slog på vattenytan. Nu var det ingen större risk att Liam drunknade heller för den delen, Mario kanske skulle lära Liam att simma någon dag. Simma kunde vara bra att vara kapabel till även om man inte tänkt att ge sig ut på öppet vatten.
”Nej jag är inte klar” Mario himlade med ögonen, de skulle ju gå, Mario hade planerat allt in i mista detalj medan Liam suttit där i badkaret och lekt med en gul anka som hans lillasystrar brukade turas om att dränka.
Mario ställde sig upp och gick in, det skulle ta för lång tid om Liam satt så länge han ville.
”Men jag sa ju att du inte skulle titta”
Mario kunde inte säga att han sett det förut heller, han hade bara känt, sovsäcken hade varit riktigt mörk. Därför höll han bara upp en handduk och tittade snällt bort när Liam ställde sig upp. Sen la han både armarna och handduken runt Liam och lyfte honom över badkarskanten.
”Du blir blöt”
”Det gör inget”
Medan Liam klädde på sig gick Mario ner i köket där Antonio satt och bläddrade i en tidning. Det var högst troligt att Antonio inte läste något av det som stod, men han gillade att sitta och bläddra.
”Hej pappa”
Antonio mumlade till svar och fortsatte att bläddra tills Mario ryckte undan tidningen. Först då tittade han upp och såg väldigt förvirrad ut.
”Jaså, jag trodde det var Milan har du sett honom?” Mario skakade på huvudet, han hade inte sett Milan på väldigt länge nu när han tänkte efter.
Liam kom ner och satte sig vid bordet han också men sa ingenting. Han tittade bara på Antonio väldigt länge.
”Nej nu ska jag iväg” Sa Antonio kort och reste på sig, men innan han gick skakade han Liams hand utan att presentera sig. Han glömde säkert bara bort det, för oftast sa han sitt namn.
”Var det där din pappa?” Liam tittade på öppningen till köket med halvöppen mun, lite skrämmande.
”Ja”
”Wow… han får undersöka mig när han vill”
”Liam!”
”Okej förlåt”
Det där var väldigt opassande om Mario fick säga det själv, men det fick han väl antagligen inte för Liam satt fortfarande och glodde på öppningen.
”Inte konstigt att du är så snygg”
Både Antonio och Sierra hade gått till jobbet nu, vilket betydde att han var barnvakt, det hade han glömt bort. Nu dog alla hans planer för eftermiddagen och kvällen ut. Eller nej, han skulle fixa middag sedan skulle han ringa till Milan och säga åt honom att agera barnvakt medan han var ute och roade sig, så skulle han göra.
”Jag kan hjälpa till” Liam öppnade ugnen och tittade in, vilket inte var så smart gjort. För han backade några steg och blinkade, att titta in i en ugn var inte det smartaste man kunde göra.
”Eller, jag sitter nog här” Liam satte sig ner på en stol igen och lät Mario göra jobbet. Det var inte så svårt han hade bara slängt in kycklingen i ugnen och höll nu på med ris och gräddsås. Enligt hans beräkningar skulle det vara klart om bara några minuter.
”Du kan ju ta de här och ställa på bordet” Han ställde en hög med tallrikar på bordet och tog upp telefonen. Det kändes som en evighet innan Milan äntligen svarade i telefonen.
”Det är mat nu och du ska vara barnvakt sen” Sa han och la på luren innan Milan protesterade. Men långt borta kunde han inte varit i alla fall. För precis när Mario tagit kycklingen ur ugnen och ställt den på bordet öppnades dörren och Milan klev in. Han såg allt annat än glad ut när han stod i dörren. Men Milan ignorerade honom bara och gick för att hämta Isabel och Anna.
Ingen av dem verkade vilja äta Marios mat, de påstod att den smakade konstigt, de hade väl hamnat i någon jobbig övergångsålder. Liam däremot åt och Milan med, de tryckte i sig som elefanter båda två.
De verkade ha någon slags mental mattävlig om vem som orkade mest, men de fanns ingen vinnare. Det var svårt att avgöra vem som stoppat i sig med. Ingen av dem hade rört någon sallad heller, eller Liam hade bett om en morot som han knaprat i sig innan han började på den riktigt maten. Därför stod hans sallad där som innehöll både nötter, linsen, böner och allt annat som behövdes för att man skulle må bra näst intill orörd. Anna hade smakat lite för att vara snäll, men hon hade rynkat på näsan och spottat ut det igen.
Mario beordrade Milan att diska och ställa undan allting för han och Liam var faktiskt tvungna att gå. Det var inte utan protester de tog sig ut i hallen. Men efter många om och men fick de äntligen gå.
”Vart ska vi?”
”Till bussen”
”Ska vi åka buss?” Liam sken upp och började gå lite fortare, vilket tvingade Liam att gå fortare. Det kändes som att han var tvungen att bevisa för Liam att han inte alls skämdes över honom. Därför höll han Liam i handen, även om de inte var tillsammans. Han och Alice gick också och höll varandra i handen ibland. Men med Liam var det förstås inte riktigt samma sak.
På bussen däremot var det svårt att hålla i Liam eftersom att han bytte plats hela tiden. Det var bara en tant och en farbror som satt där också så Liam kunde springa runt bäst han ville för att hitta den perfekta platsen. Mario däremot satt där han satt utan att flytta på sig, han orkade inte flytta runt. Så småningom kom Liam tillbaka och satte sig i knäet på Mario.
”Det är bäst att sitta här” Sa han efter att ha provat alla platser i hela bussen, utom där tanten och farbrorn satt. Efter ett par hållplatser klev de på ett par ungdomar också, de glodde ganska mycket. Men inte verkade det störa Liam han var upptagen med att titta ut genom fönstret och påpeka hur mycket han såg.
”Vi ska av nu” Mario föste Liam mot dörrarna som öppnades och tog honom i handen igen. Men det verkade inte Liam lägga märke till för han hade annat för sig. Som att titta på människor och då och då säga ett namn eller ett yrke, sedan skrattade han lite och hängde sig runt armen på Mario.
”Ska vi på bio?” Liam sken upp mer när han verkade fatta vart Mario var på väg. Mario nickade, det hade ju inte gått så bra sist de gått på bio, därför tänkte han att de kanske skulle gå bättre denna gång. Liam hade faktiskt sagt att de lät kul. Men Mario var rädd för att han tagit de där orden lite väl bokstavligt.
Mario drog kortet så att två biljetter och ett kvitto ramlade ut, han hade valt den perfekta filmen också. Eller ja han hade hört från Kim att de tittat på Ice age och Liam hade tydligen gillat dem. Så hur smart var det inte av honom att komma på att de kunde titta på den tredje filmen?
”Vill du ha… popcorn eller nått?”
Liam nickade och ställde sig så att han såg bra och kunde välja storlek.
”Den vill jag ha”
”Orkar du det då?” Liam nickade när han pekade på den största, så mycket som han ätit till middag var Mario ganska osäker på om han skulle orka den, men om han absolut ville.
”Dricka då?”
”En stor med… Cola”
Mario gissade på att han skulle behöva gå på toan ganska ofta under filmen om han drack hela den, men Mario betalade snäll. Själv tog han en ramlösa med mangosmak och pistagenötter.
Liam verkade ha lite problem med att balansera allt i armarna när han gick upp för trappan. Bara för att Mario bokat platser längst bak och längst ut. Längst ut för att det var så jobbigt att gå förbi alla vid möjliga toalettbesök och längst bak för att de inte var vanliga stolar där. Utanför att de var mer som en soffa med två platser, Mario visste inte vad de kallades.
”Stolarna sitter ihop”
”Det ska vara så” Mario satte sig ner och trummade uttråkat på knäna genom hela reklamen. Liam däremot verkade inte vara det minsta uttråkad. Han satt och sög ur sugröret så det lät som att det inte var något kvar i. Som om han var nere på botten och försökte få upp det sista, Liam borde fundera på att trycka ner sugröret lite. Popcornen satt han och kastade i luften och försökte fånga dem med munnen. När filmen började hade killen framför popcorn i hela håret utan att märka något. De flesta verkade bli lite irriterade på Liam men Mario var bara glad att Liam var glad.
Mario gissade på att Liam antingen var manodepressiv eller schizofren, när som helst kunde hans humör slå om. Förhoppningsvis skulle det inte hända under den tid de satt i bio salongen.
Liam höll popcornen framför Mario som skakade på huvudet. Mario var inte överförtjust i popcorn, något som Liam inte accepterade, det verkade inte så med tanke på att han tryckte in ett popcorn i munnen på Mario. Mario kunde inte göra så mycket annat än att snällt äta upp det.
Tillslut verkade Liam ändå lugna ner sig och lutade sig mot Marios axel och suckade, men det var en nöjd suck. Hälften av popcornen låg på golvet så det kanske var tur att de tagit en stor ändå. Och killen med popcorn i håret skulle antagligen bli utskrattad ganska mycket innan han fattade vad de skrattade åt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 1 feb 10 - 08:46- Betyg:  | hhahahah roligt och gulligt :D:D
mejla:D | | WalkingTheDemon - 31 jan 10 - 20:41 | | Åh :'D | | Mp3 - 30 jan 10 - 23:31 | Jag älskar dig kvinna. Jag sitter här med ett brett leende på läpparna och jag bara älskar Liam.
Du gjorde en Liamärsålyckligjustnu-del. Och han är min pojke och jag vill äta upp honom för att han är så söt.
<3
(OCH DU SKULLE BARA VÅGA GÖRA NÅGOT SOM FÖRSTÖR DENNA LYCKA! JAG VET ALLT ATT DU SITTER INNE PÅ ONDA PLANER). | | addictedXO - 30 jan 10 - 22:04- Betyg: | | awwww han är så sööööt! mejla nästa del :D:D:D |
|
|
|
