18 juni 2009 - del 2 |
Hans steg var inte längre efter mig. Jag tappade bort mig
i min iver mot spåret.
Jag vände mig om och ropade hans namn. Utan resultat. Mina
steg gick mot den lilla trappen som jag alltid tyckt varit
fin. Jag satte mig där, ropade. Och tillslut såg jag hans
yviga gestalt genom de svarta skuggorna.
Han satte sig ned och tog mig i sin famn, vaggade lite lätt.
I ett tappert försök att få mig lugnare. Min gråt och mitt
skrik fyllde luften i en av Stockholms förorter.
"Jag klarar inte det här. Jag kommer att dö. Självdö." Min
röst tynade bort såsom tårarna torkade.
Han svarade inte. Fortsatte med det han gjorde innan, tröstade.
Plötsligt reste han sig upp, och höll fram sin hand.
"Kom, nu går vi hem." Sa han och hjälpte mig att resa mig upp.
När jag tog den där handen, så trodde jag att det skulle lösa
sig. Den natten sov jag inget vidare bra, och jag höll handen
för min mage, som ett skydd. Jag var ett mänskligt skydd.
Några dagar senare skulle vi åka och handla. Vi åkte till
Willy's som vanligt. Jag tyckte inte om att gå i affärer
som jag inte hittar i.
"Egentligen finns det mer fördelar än nackdelar med att
skaffa barn nu." Sa han. "Vi är unga, och när barnet är
större är vi inte så gamla. Vi skulle orka mer."
Jag nickade. Kände att hoppet fanns där. Nu kanske han ville
ha barn med mig, nu kanske han hade kommit till insikt? Jag
log mot honom, att han nu kunde förstå hur det var. Kanske
kunde han sätta sig in i min situation.
Jag log hela vägen hem. Och hade handen lite diskret på min
uppsvällda mage.
|
|
|
|
