vad borde jag göra? (problem med pappa) uppdaterat |
Förlåt för en riktigt lång text, men jag behöver hjälp. Om ni inte orkar, så behöver ni inte läsa. Men jag skulle verkligen behöva hjälp.
Fram tills jag var 15½ år, fanns min pappa i mitt liv. Han var aldrig världens bästa, men han dög. Jag tyckte om honom, trots att han var speciell. Han ser världen på ett väldigt konstigt sätt. Och var man än var så skämde han ut en. Men jag älskade honom, även om jag inte insåg det förrän det var försent.
Vintern 07-08 träffade han en kärring, och i början tyckte jag att hon verkade rätt okej. Hon hade tre barn själv, en som var två år yngre än mig, som jag kom ganska nära i början. De andra två var äldre och jag brydde mig inte så mycket om dem. Hur som helst, pappa nästan flyttade in till dem direkt, och efter ett tag började de leta lägenhet. I april -08 tror jag det var, flyttade de in i en lägenhet i ett hus som hennes bror ägde. Jag och hennes dotter skulle dela rum, och vi var rätt glada och så. Lägenheten var jättefin och allt verkade skit bra.
Sen hände det. Hon började lägga sig i, hennes dotter var viktigare än mig och mina syskon. Hon förbjöd pappa att ringa oss, och när vi ringde honom så satt hon bredvid honom och lyssnade på vad vi sa. När vi sa något som hon tyckte var olämpligt, drog hon ut telefonjacket.
Jag var där i juni någongång, och hälsade på. Vi började då bråka som fan, och jag sprang ut genom dörren och smällde igen den. Då hittade hon på att jag hade blivit portad, att hennes bror hade sagt att jag inte fick komma dit för att jag hade smällt i dörren. Hon sa det till pappa, och han trodde henne. Så han sa till mig att jag inte fick komma på hela sommaren. Tillslut ringde jag till hennes bror, bad om ursäkt och frågade varför han hade portat mig. Liksom, smälla i dörren? Det är lite överdrivet. Han lät jättechockad och sa "Men jag har inte portat dig? Klart du är välkommen att hälsa på din pappa". Jävla lögnare var hon.
I augusti åkte vi dit igen, jag och mina systrar, och på kvällen hörde min syster henne snacka skit om oss, med pappa. Han höll med henne osv, och vi stack ut. Pappa märkte inte ens att vi var borta, förrän vi kom tillbaka. Dagen därpå snackade vi med pappa, och då tog han sitt förnuft till fånga, och gjorde slut. Men hon tjatade och tjatade, och han gick tillbaka till henne igen. De lovade oss massa saker, allting skulle bli så bra. Men de bröt allting.
Under hela den här tiden, ringde aldrig pappa oss. Aldrig. Jag saknade honom, jag mådde jättedåligt. Bara jag tänkte på honom började jag gråta. Jag ringde honom nästan varje dag, dumt nog, sa att jag saknade honom, bad honom komma tillbaka. Men han bara sa åt mig att inte vara en sån fjant, att jag skulle ringa tillbaka när jag hade mognat, och så la han på. Eller så drog hon ut telefonjacket.
I oktober åkte jag och mina systrar dit, med våran mamma och mormor. Vi hämtade alla våra saker. Då fann vi också ALLA kort på oss, på vinden. Dammiga. Kort på hennes barn satt uppe på väggarna.
I mars -09 flyttade han ifrån henne, och bor numera två mil ifrån mig.
Han tror att allting är som vanligt, att han bara behövde komma tillbaka för att bli min pappa igen. Men ärligt talat, han krossade mig. Och han gör ingenting nu för att laga vår relation. Ingenting, verkligen. Jag fick ingen födelsedagspresent när jag fyllde 17 (i maj förra året), men däremot kunde han skicka present till sin kompis's son, som fyllde år häromdagen.
Min kusin är bra kompis med honom, och till honom har pappa sagt att han vill att vi ska ge honom uppmärksamhet, att vi ska ringa honom och fråga hur han mår, att vi ska komma dit och hälsa på. Men han har inte gjort någonting för att få tillbaka sin "titel" som pappa i mitt liv, så jag ser ingen mening med det. Min kusin tycker att jag är korkad, att jag har fel. "Han är din pappa, ring honom!" Men jag vägrar.
Gör jag rätt? Eller fel? Är det inte han som ska krypa efter mig? Säga förlåt, att han vill att allt ska bli bra igen. För inte ens det har han sagt. Förlåt, alltså. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.. Jag antar att jag fortfarande saknar honom, men jag kan inte liksom, krypa efter honom längre. Han är den vuxna, han är pappan..
Någon som vet vad jag borde göra? För jag vet det inte själv..
Uppdatering!
Jag glömde skriva att jag har försökt pratat med honom, sagt att det är han som får sätta första byggklossen, om ni förstår hur jag menar? Det är han som får börja bygga upp våran relation igen, så fort han börjar, kan jag hjälpa honom. Problemet är att han tycker att det är jag som ska göra det.
Sen en annan sak angående kärringen och hennes familj. Hennes dotter, 13-14 år, började efter en månad kalla min pappa för "pappa". Och han tillät det, han till och med tyckte om det! Kan tillägga att jag har en låtsaspappa som jag älskar, och som älskar mig också.. Men han är enligt min pappa bara en "vän" till mig, han är ingen fadersgestalt eller "låtsaspappa" för mig. Jag får inte ens säga det, även om han på så många sätt är mer som en pappa för mig, än vad min riktiga är.
Sen den sista grejen. Min pappa har en tumör, på hypofysen i skallen. Den är i stort sätt helt ofarlig, men den går inte att ta bort då den är för "hård" eller något. Han har opererat sig två gånger, för att förminska den, men den växer. Nu ska de iallafall stråla den istället. Och han har inte ens ringt hit och berättat det. Utan han berätta för min mormor, som i sin tur berättade för min mamma, som berättade det för mig. Visst, jag är orolig, jag bryr mig om honom osv.. Vill ju att han ska bli bra.
MEN, min mormor har cancer. Hon kanske inte kommer att kunna bli botad, då tumörerna växer och cellgifterna inte hjälper. Min mormor är som en mamma för honom också, trots att mina föräldrar skiljde sig när jag var 5 år. Under tiden han var med kärringen, fick hon sin första cancerdiagnos. Han visste om det, för jag berättade det, bad honom ringa mormor och fråga hur hon mådde iallafall, men det sket han i. Och nu, vill han att vi ska tycka synd om honom, bry oss om honom osv.. Jag bryr mig, men jag prioriterar min mormor, för hon har aldrig lämnat mig. Hon kan dö, det kan inte han.
Förlåt för ännu mer text. Och tack för de kommenterar jag har fått <3
|
| Kommentarer | | Tiggarflikkan - 29 jan 10 - 21:52 | | ^Tycker du borde prata med honom ansikte mot ansikte, så som west_west sa. Sedan är det hans tur och du får försöka att inte göra så mycket. För om du ska höra av dig till honom, ska han höra av sig till dig. 50/50 liksom. (Eller ja, kanske itne exakt, men du fattar poängen.) | | manx_ - 28 jan 10 - 21:47 | | ring honom be honom förklara sig ocg berätta sedan hur du känner, tycker han du är en fjant då, Lägg på och så får han komma tillbaka när han känner för det, | | vissenros - 28 jan 10 - 19:37 | | håller med west_west! | | aspiration - 28 jan 10 - 14:29 | det måste vara hemskt.. att ha en sån pappa. En pappa ska ju göra allt för en, allt för att inte såra en och allt för att få tillbaka en om han ändå råkat göra det.
jag tycker att du ska skita i honom, du har gett honom väldigt många chanser. men ändå förstår jag om du inte vill det, han är ju ändå din pappa. du är hans kött och blod. äh jag vet inte egentligen, sånt där är så galet svårt!
men hoppas att du får det bra hur du än gör, hoppas det löser sig för dig på alla sätt och vis! | | svampar - 28 jan 10 - 13:00 | vad jobbigt för dig. Min farsa har ungefär samma personlighet,
i han värld existerar bara han och alla andra är verktyg för att
gläjda honom. | | IrMiS - 28 jan 10 - 11:47 | Jag själv tycker du borde skita i din pappa totalt, för han verkar inte direkt bry sig om någon annan än sig själv. Men aa, de tär bara min åsikt.
//Irma | | Ungstoltmamma - 28 jan 10 - 01:40 | jag har ingen "pappa" , min pappa har alltså aldrig varit
en pappa men om jag vore du som jag gjort hundra gånger med min
så ring honom säg dina känslor dina tankar allting eller skicka
ett brev om du har lättare för att skriva. visa hur dåligt du faktiskt
mådde hur du såg på hela situationen säg att du inte är den vuxna
och säger han inte förlåt eller bryr sig så kan du inget göra
det krävs två i en relation..
Take Care. jag vet som sagt inte men du kan ju läsa mina dikter
så förstår du kanske hur jag menar..
dikterna heter främlingen som kallar sig min pappa
och på pappret min pappa
kramar från becka | | Albarello - 27 jan 10 - 23:42 | Det är sant
west_west har en mycket bra åsikt. Det är nog bra att vara tydlig direkt och förklara hur du känner och hur du upplever din fars beteende, oavsett hur jobbigt det är. | | west_west - 27 jan 10 - 23:38 | Jag har ingen aning om vad du borde göra, det känns som om du gjort mer än du borde redan... Du borde ställa dig framför han som tydligen försöker kalla sig din far och slänga allt det du sagt här i ansiktet på honom (mellan 4 ögon, se till att han lyssnar) och förklara att det är upp till honom att försöka visa intresse av dig och inte tvärt om längre. Ge honom en chans om han faktiskt visar (inte bara säger) att han vill försöka vara din pappa genom sina handlingar... Annars så vet jag inte... Då måste man nog försöka vara stark som person och försöka gå vidare... Fråga mig inte hur bara...
/west_west | | Albarello - 27 jan 10 - 23:27 | Det är förstås svårt att kunna svara korrekt här, luckorna är egentligen ganska stora... men utifrån vad du skrev...
Att din far valde att prioritera en flickvän framför sina barn gör mig upprörd (i mitt fall är det nästan tvärtom, farsan har varit överbeskyddande)
Jag tycker han är skyldig dig ett långt samtal där han förklarar sina handlingar. Om han har någont slags emotionell intelligens så borde han inse vad hans beteende har inneburit för dig. Att du älskar honom ändå är inte konstigt, och att du samtidigt inte vill vika dig och krypa för honom låter hälsosamt. Du har ju växt upp med honom och sånt sätter spår.
Nu inser jag att jag inte har något bra tips.
Försök att skriva ner vad du vill göra på papper (eller dator)
och försök att motivera varför du vill göra det du vill göra.
Då kanske du tydligare kan se vad du vill.
Människan är skicklig på att ljuga för sig själv och göra efterkonstruktioner och välja enkla vägar. På något sätt måste du gå förbi dessa vägar och hitta det som är närmast ditt hjärta (vilket är ofantligt svårt).
Jag önskar dig lycka till och ber om ursäkt att det här kanske inte sa så mycket...
(men han har betett sig riktigt, riktigt djävla dåligt... sen beror allt på dig hur mycket det betyder för framtiden... om du vill markera hans beteende ett tag) |
|
|
|
