Your Guardian Angel - 40 + epilog |
- Ja ni, då var Your Guardian Angel slut. Det har tagit... ett halvår ungefär, och sammanlagt har berättelsen blivit på 90 a4-sidor i word.
Det här är nog den berättelse som jag är mest nöjd med, av allt jag har skrivit. Visst har jag tröttnat på den under de månaderna, men jag har ändå alltid lyckats hitta tillbaka, och nu är den slut.
Tack till alla er som har följt och kommenterat den här berättelsen, utan er hade jag lagt ner den här för länge sen. Men, eeen liten till kommentar kan ni väl skriva här nere va? :')
Del fyrtio
- You're all I wan't, you're all I need, you're everything
Jag förstod inte varför han inte hade talat om det för mig. Han hade nämnt att han bror Peter hade dött i en trafikolycka, men han hade inte sagt att större delen av familjen också hade gjort det. Och när hans lillebror, fotografen, hade dött, under tiden då vi hade varit tillsammans, varför hade han inte sagt något?
Jag antog att det var Johns sätt att bearbeta sorg – att hålla allt inom sig.
Jag kände mig hemsk. Jag förstod inte hur jag kunde ha missat det – vad jag kunde komma ihåg så hade John inte betett sig annorlunda för fem månader sedan; ja, förutom huvudvärken och allt då.
Jag borde ha märkt något, tyckte jag.
”Jag... ska gå in och prata med honom” sa jag, hörde själv hur konstig jag lät på rösten.
Markus nickade bara, och började gå iväg från mig igen.
Jag gick fram till den stängda dörren, försökte samla mig så pass att jag skulle klara av att gå in där utan att bli överdrivet känslig och börja gråta.
Bäst som jag stod där, var det som att hela jag blev iskall. Jag hade haft den här känslan en gång tidigare, för ett bra tag sen, men situationen som jag hade befunnit mig i då var inte alls lika skrämmande som den här.
Det kommer att gå bra, berätta sanningen bara.
En röst pratade i mitt huvud, och det var inte min egna röst.
Orden hade en lugnande effekt på mig för stunden, men så fort jag öppnade dörren kom nervositeten tillbaka.
Ta det lugnt, uppmanade rösten i mitt huvud mig.
John satt precis så som jag hade lämnat honom, men han vände inte bort blicken från fönstret... eller vad han nu kollade på.
Långsamt gick jag fram till stolen som stod nära, alldeles för nära, sängen. Jag drog så diskret jag kunde bak stolen någon meter, och satte mig.
John gav mig ingen respons eller uppmuntring till att börja prata, så jag bara började.
”Jag vet att du har ljugit för mig” sa jag. John ögon smalnade, men han vände inte bort blicken från det stora fönstret. ”Du har ljugit... eller, undanhållit, en hel del för mig. Nästan för mycket” fortsatte jag. ”Och jag hatar när folk ljuger eller inte talar om saker för mig... Särskilt när det är viktiga saker. Och det här är en viktig sak”
Jag funderade på om jag skulle nämna det Markus hade berättat förut, om hans familj. Jag visste att John inte skulle dra upp det, så det var väl kanske lika bra att jag sa det.
”Och att du... din familj...”
John vände sig mot mig. Hans ögon, som annars brukade vara så varma, var helt plötsligt iskalla. Det kändes som att dem borrade sig igenom mig, jag kände mig skyldig, som att allt var mitt fel.
”Ja...” Jag brydde mig inte om att avsluta det jag skulle säga, visste att han förstod vad jag menade. ”Jag har svårt att förlåta folk som ljuger. Trots att jag själv ljuger och undanhåller saker ibland, så hatar jag när andra gör det” Jag gjorde en liten paus. ”Men, det betyder inte att jag inte kan förlåta. Och när det kommer till dig, kan jag förlåta i stort sett vad som helst”
Johns blick mjuknade för ett ögonblick, men det var fortfarande långt kvar tills de skulle återfå den där varma glansen.
Dags att ge det ett sista försök.
”Jag vet att jag har sagt det här så många gånger, men jag älskar dig John, och som du har sagt flera gånger till mig så vill jag tillbringa resten av mitt liv tillsammans med dig. Du betyder allt för mig, och jag vill verkligen inte förlora dig. Jag...” En klump började växa i halsen på mig, och ögonen började bli våta av mina tårar som försökte tränga sig fram. ”Jag vill bo tillsammans med dig. Jag vill skaffa ett hus ihop, jag vill gifta mig med dig, få barn ihop med dig, åldras med dig... Jag vill tillbringa resten av mitt liv med dig John, dig, ingen annan, och om jag inte får det... vet jag inte vad jag gör” klämde jag fram, innan den första tåren långsamt rann ner för kinden på mig.
- The greatest thing you'll ever learn is just to love, and be loved in return
”Och vad får dig att tro att jag inte vill detsamma?” frågade John stillsamt.
Jag tittade på honom, med ögonen fulla av tårar. ”Jag... jag vet inte” svarade jag, snörvlade till.
John sträckte ut sin hand mot mig, och jag sträckte fram min. Han tog tag i den, gav den en lätt tryckning. ”Maja, jag känner precis likadant” Hans blick flackade mellan mig och våra händer som nu var inflätade i varandra. Jag kunde se att hans ögon var lite lätt glansiga. ”Och därför har jag beslutat mig för att försöka, för jag har insett en sak – att inte försöka är som att kasta bort allt vi har haft tillsammans, och det vill jag inte. Jag kanske inte klarar av det, men i så fall vet jag att du älskade mig ända till slutet... Jag vet inte varför jag tvekade egentligen, jag-”
”John, även om du inte går igenom behandlingen kommer jag att älska dig, för evigt” klämde jag fram mellan tårarna. ”Ingenting kan ändra på det”
John bet sig i underläppen, som för att hålla sig för gråt, och sa tyst ”Kom hit”. Jag praktiskt taget flög upp i hans famn. Han kramade om mig hårt, som att han aldrig ville släppa taget och viskade gång på gång i mitt öra att han älskade mig.
Epilog
Klockan började närma sig fem.
Vart var dem någonstans? Det var ju fredag, och då brukade dem sluta tjugo över ett.
Jag gick fram till kylskåpet igen där klasslistan var upphängd med hjälp av två magneter. Jo, jag hade ringt hem till alla dem kunde tänkas vara hos.
Paniken började krypa i mig, och jag började snurra på den släta ringen av guld som prydde mitt ringfinger. Det var en grej som jag alltid gjorde när jag var nervös eller orolig.
Tänk om det hade hänt dem någonting?
Jag tvingade mig själv till att inte tänka såna tankar. Så klart att det inte hade hänt något, dem hade säkert bara stannat till vid lekparken.
Men det var så olikt Alex och Frida, att inte springa hem mellan och tala om att de skulle det. De brukade jämt vara så noga med det för de visste hur orolig jag blev när jag inte visste var de höll hus.
Jag ställde mig och kikade ut genom fönstret, men såg ingenting som jag inte hade sett de senaste tio gångerna jag hade tittat ut. Jag suckade, gick in i vardagsrummet och satte på teven. De skulle nog komma vilken sekund som helst.
Tio minuter klarade jag av att sitta där och titta på någon repris av programmet Vem vet mest, innan jag stängde av och gick ut i hallen. Det började bli mörkt, och jag ville inte att de skulle vara ute själva då.
Beslutsamt drog jag på mig skorna och jackan, tog med mig halsduken till hallspegeln och svepte den runt halsen.
I samma stund som jag vände mig om för att gå mot den stängda ytterdörren slets den upp, och Frida och Alex kom instormande med uppknäppta jackor trots att det var sent på hösten.
”Mamma, vet du vad vi har-” började Alex.
”Vart har ni varit?!” frågade jag lite halvt hysteriskt och satte mig på huk framför de två. Det var inte förrän jag kom i jämnhöjd med dem som jag lade märke till lådan som Frida höll om i ett hårt grepp med sina små armar. ”Vad är det där?” frågade jag.
”Öppna och titta!” sa Alex, och ett stort leende trädde fram på hans läppar.
Frida sträckte fram kartongen mot mig, men när jag försökte ta emot den drog hon den intill sig igen och sa att jag bara skulle öppna den. Jag lovade att inte ta den ifrån henne, och hon sträckte på nytt fram kartongen mot mig.
Den här gången öppnade jag bara kartongen, som var slarvigt ihopsatt på ovansidan utan tejp eller något. I samma stund som lampans sken träffade botten på kartongen, och jag såg vad som var där i började kaninen springa runt, och Frida tappade nästan kartongen.
”Men...” började jag. Jag hade tänkt att fråga vart ifrån dem hade fått den, då jag fick syn på John i dörröppningen. Han stod lutad mot dörrposten, med ett litet leende på läpparna. Jag kollade frågande på honom.
”Dem har ju tjatat om en kanin så länge, så jag tänkte att det var lika bra att köpa en” sa han.
Jag skakade på huvudet åt honom, men log ändå samtidigt och reste på mig.
Medan Frida och Alex bråkade om vad kaninen skulle heta gick jag fram till John och gav honom en snabb puss på munnen.
”Eftersom att du ändå är påklädd så kan du ju hjälpa mig att bära in alla saker från bilen” sa han sen. ”Jag tror att dem lurade på mig lite för mycket i affären” lade han till med ett skratt.
Jag var inte ett dugg förvånad. Han var alldeles för godtrogen.
”Visst” Jag vände mig mot Frida och Alex. ”Släpp inte ut kaninen förrän vi är tillbaka med buren, okej?”
Dem lovade, men jag hade en känsla av att det löftet skulle gå helt åt skogen.
Jag tror på duvan som vet vart den ska
Jag tror på godhet och bättring
Jag är en barkbåt
Som driver mellan grenar och stenar
och en nattfjäril är min besättning
Inga vakter vid porten
Inga hänglås i grinden
Bara rösten som kallar
i den evigt viskande vinden
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sansan - 19 maj 10 - 00:51- Betyg:  | mycket bra skrivet, jag älskar hur du skriver, så otroligt roligt att få läsa det du skriver,
om du fortsätter såhär kommer du bli mycket duktigt ! | | chulia - 4 mar 10 - 10:42- Betyg: | jag kommer inte skriva en lång kommentar om hur underbart jäkla fin den här storyn är. Du vet redan precis vad jag tycker och jag har inte heller tid att ens försöka få ner det i ord.
allt jag kan säga är <3
Du är så galet duktig. | | J_love - 30 jan 10 - 19:28- Betyg: | Åhh :') jättebra verkligen!!
Älskar dina noveller och kmr alltid göra det haha:D
Hoppas du börjar på nåt nytt snart:P
Puss^^ | | ellan_7 - 30 jan 10 - 16:06- Betyg: | otroligt bra och beskrivande. läst alla delar och det här
var nog den bästa delen! Du skriver otroligt! :) | | JessicaKarlsson - 29 jan 10 - 20:44- Betyg: | åh, den va en av dina bästa noveller verkligen!
jättebraaaaaaa. :D :D | | EnJulia - 29 jan 10 - 17:54- Betyg: | DEN HAR VARIT SÅ SJUKT CPBRA!
DU ÄR CPBRA! | | saraarbast - 29 jan 10 - 15:27- Betyg: | Så sjukt bra!
Tack för att du har skrivit på den här, jag älskar den :D | | maaliinT - 27 jan 10 - 19:03- Betyg: | så lyckligt allt blev tillslut :D och det gillar vi starkt.
jätte bra skrivet också! | | gbg_95 - 27 jan 10 - 18:59 | Vet inte vad jag ska skriva just nu, har bara en sån stor lust att skrika rakt ut, men då skulle familjen tro att någon har dött eller något. ^^ Vilket jag är extrem glad att ingen gjorde!
Hela 90 a4 sidor i word är skitimponerande, och att du har fortsätt med hela den här berättelsen med bara några små pauser i mellan är ännu mer imponerande.
Älskar verkligen den här novellen från början till slut. Från början när jag läste den så trode jag att det bara skulle handla om henne och...han där som dog (pinsamt nog har jag glömt hans namn x)). Men så blev det inte, och när vi fick reda på att John hade en sjukdom så var jag så säker på att du skulle döda honom till slut, vilket du inte gjorde och som jag är så jävla glad åt! ;)
Epilogen påminner mig faktiskt om Someone special, då hon berättade för Noel (?) att hon var gravid, vet inte varför men, ^^.
Hur som helst, sjukt bra skrivet, och jag hoppas att en ny novell kommer ut snart! ;D<3 | | LetMeJump - 27 jan 10 - 17:55- Betyg: | Tack för att du inte dödade John :)
Tack för denna underbara novell, synd att den tar slut xD <3 | | Pumisa - 27 jan 10 - 17:53- Betyg: | åh :D
Kommer inte på något att skriva förutom tack för att du påbörjat och hållit på med denna otroligt bra berättelse :D | | the-rose - 27 jan 10 - 17:51- Betyg: | Vilken jävla bra slut, älskar hela novellen från början till slutet =)
Du skriver asbra och har talang för det, och epilogen skrev du fantastiskt bra=D | | WalkingTheDemon - 27 jan 10 - 16:56- Betyg: | | Åhhhhhhhhh :'D<3 |
|
|
|
