[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 37' |
Jag kom inte överens med denna delen så den är dålig och tråkig...
Sen ska jag fråga en sak... tänkte skriva en oneshot med någon av de andra karaktärerna från antingen denna eller Den du vill att jag ska vara, så hm vilken karaktär ska jag ta?? Lämna förslag maha :D
Liam Strand
Såklart att det var Mario, han hade aldrig kunna hålla sig undan sådant som inte var hans ensak. Så varför skulle han börja nu? Mer desperat än någonsin hade Liam försökt ta sig ur bilen, medan hans enda chans som fanns kvar försvann längre och längre ner för gatan. När bilen försvunnit i en korsning och Mario stod utanför med en bister uppsyn slutade Liam att misshandla bilens insida, bara för att börja igen. Tills Mario skrek honom att sluta förstås, då blev han lite rädd för Mario istället och kunde inte hindra tårarna från att rinna. Han hatade Mario igen, det var ingen som tvingat honom att springa efter och rädda honom från något han inte behövde räddas ifrån. Inte enligt honom själv, det där hade vari hans sista chans att komma ifrån gatan och nu hade Mario tagit den för honom. Säkrast för Mario att han hade en plan för Liam nu, annars skulle det bli synd om honom. Men vad skulle Liam göra? Mario var stor, stark och Latino, Liam var liten, klen och svensk. Mario hade betydligt fler fördelar än så. Men det var de enda han orkade kom på för tillfället.
Det första han möttes av i dörren var ett par varma armar, Marios mamma. Hon var mjuk och, varm, men den tanken hade han redan tänkt. Han trivdes där med örat mot hjärtat, det slog långsamt och moderligt. Ett mamma hjärta av bästa sort skulle Liam vilja kalla det. Inte som Mario, eller de kändes ganska lika bara det att Mario hade mer muskler.
Liam blev lite självisk och funderade på att behålla Marios mamma, han verkade ändå inte behöva någon. Men respekt för sin mamma verkade han ha i alla fall, fast Liam lyssnade inte på vad de pratade om. Inte mer än att Mario skulle fixa massa saker åt Liam som han inte verkade vilja, Liam tänkte inte tvinga honom om det nu var så jobbigt.
Liam gjorde allt för att inte släppa Marios mamma men hon vann och han fick helt enkelt finna sig i att följa med Mario upp på rummet. Det kändes obehagligt, Mario betedde sig konstigt, och ganska läskigt. Som att han skulle så ihjäl, eller åtminstånde kasta ut Liam om han råkade somna.
”Vad avslöjade mig?”
”Robert Frost”
Liam suckade, han skulle kanske ha valt något som inte var så känt. Men Robert Frost var nästan en självklarhet vid alla tillfällen. Han sneglade lite på Mario men valde att inte säga något mer, han hade inget att säga. För att vara ärlig var han livrädd för att Mario skulle skrika åt honom igen, han ville inte det.
”Vill du sova?”
”Nej tack” Säkrast att vara trevlig å att Mario inte blev för arg. Mario sa inget, han gick bara och la sig. Det var väl säkrast så och Liam hade dygnat innan, så att vara uppe hela nätter var inget nytt för honom.
Mario var trött, det märktes på honom, så han lät bli att störa honom. Även om han bra gärna skulle vilja säga något. Allt för att slippa tänka för mycket, fan, det skulle till och med kännas bättre om Mario skällde ut honom. Det var väl ändå bevis på att han brydde sig, eller? Hur som helst hoppades han på det.
När Marios mamma gick in i rummet igen slutade han lyssnade, han reagerade bara på allt som hände. Marios mamma som såg arg ut, Mario som såg ännu argare ut, täckte som kastades på honom och lillasystern som såg ut att gå i sömnen.
Mario försvann ut ur rummet med lillasystern i släp, han såg fortfarande arg ut. Men Liam hade inte orkat lyssna på vad de pratade om.
”Mario blir arg när han är trött, det är inget att bry sig om” Marios mamma log mot honom och gick sedan därifrån. Han kanske skulle ta reda på vad hon hette så att Liam slapp kalla henne för Marios mamma.
”Du vill inte veta” Det syntes på långa vägar att Mario ville veta vad Liam tänkt göra, men han kände inte för att säga något. Självklart tvingade Mario ur honom allting, att vara prydnad lät inte så dumt. Femtio eller kanske hundra människor som uppskattade honom en stund. För det skulle han få någonstans att bo och han skulle få äta, riktig mat. Men det bästa av allt var ändå att han skulle slippa vara ensam. Det skulle finnas fler killar, tjejer och för del delen på samma ställe. Tack vare Mario var allt det där helt förstört.
”Det fattar du väl själv att du inte kan göra sådär?”
Jo, de fattade han att han inte kunde, men han låssades inte om det. Om han inte tänkte på det skulle han aldrig behöva oroa sig för det, därför struntade han i det. Liam kunde göra vad han ville när han ville, om bara Mario kunde sluta lägga sig i. Nu skulle han tvingas hitta på något annat, någon annan stans att bo. Allting kändes bara allmänt jobbigt, så jobbigt att han för ett par sekunder, kanske till och med en minut, glömde andas. Han drog ett djupt andetag och fortsatte att stirra framför sig. Även om han inte ville erkänna det så gjorde han det ändå. Han var glad över att Mario kommit, eller tacksam kanske.
Liam kunde inte veta om den där gubben ens talat sanning när han berättade allt Liam skulle tjäna på det. Tänk om Mario till och med räddat livet på honom, om han nu ville få livet räddat. Jo, det ville han, för så desperat på att dö var han inte.
Liam ställde sig upp på ostadiga ben och gick mot Mario, som till hans förvåning backade.
”Vad gjorde du så för?”
Benen vek sig och Liam tappade balansen helt, det fanns inget bra svar. Inte ett enda, bara hopp om att det kanske skulle bli bättre.
”För att jag inte orkar mer” Inte gatan, inte det kvarteret, inte de ständiga kunderna. De nerskräpade gatorna, känslan av att vara värdelös och obetydlig. Listan var lång, väldigt lång, men han orkade inte tänka på det heller. Nu när låg där med pannan mot golvet kom han på att det inte var mycket han orkade.
”Jag vet inte vad jag ska göra längre” Hörde han sig själv säga, eller jo de visste han. Han skulle ringa till sin bror. Det skulle han göra, Filip skulle hjälpa honom, utan att bli arg.
”Du kan börja skolan”
Liam tittade upp, börja skolan var Mario helt galen. Såklart att han inte skulle börja skolan. Gå runt med okända människor, sitta i ett klassrum, plugga och tvingas prata med människor han inte kände. Ännu värre, gå i korridoren när alla stirrade på honom, eller tänk om de fick reda på att han sålt sig själv. Då skulle de inte bara stirra, de skulle viska också. Liam kunde använda sin tid till andra saker. Därför skakade han bestämt på huvudet och satte sig upp.
”Varför inte?”
Liam skakade bara på huvudet, lutade sig mot Mario och la armarna runt halsen på honom. Det gick inte att vara arg på Mario för han var alltid så himla snäll, och det var faktiskt inte så konstigt att Mario var arg på honom. Om Liam kunde skulle han varit arg på sig själv, men han visste ju vad som krävdes för att överleva om man var som honom.
”Jag kan inte… eller vågar inte” Liam var en riktig fegis, men det kändes bara som att han skulle vara helt ensam om han började där.
”Jag kom in… men… jag sökte inte för att jag tänkt börja där… för, jag vågar inte” Han ville bara söka för att se om han hade tillräckligt med konstnärlig talang för att faktiskt få börja skolan. Nu när han hade fått det bekräftat var det inget mer han behövde göra.
”Men jag kommer ju vara där”
Liam suckade, om Liam skulle varit kompis, eller vad de nu var med sig själv skulle han skämmas över sig själv. Så sannolikheten att Mario skulle skämmas över honom när de visade sig tillsammans publikt var ganska stor. Vem ville gå och visa upp sig med en liten hora, för det skulle han alltid vara. Även om han började skolan och skaffade jobb skulle han ändå ha den stämpeln. Speciellt eftersom att Julia redan berättat det för sina kompisar. Och vem visste vem de hade skvallrat för. Så hela skolan visste väl vad han var innan han ens börjat, pinsamt.
”Vad heter din mamma?”
”Sierra”
Liam tyckte det var ett fint namn, jätte fint. Mycket finare än hans mammas namn, bara för att hans mormor var från England eller nått Irland kanske.
”Din pappa då?”
”Antonio”
”Åh vad fint” Bara för att Liam var hemligt kär i Antonio Banderas men det tänkte han inte erkänna. För egentligen var Antonio Banderas gammal och det var lite äckligt. Fast med tanke på vad han gjort var det knappast något i närheten av äckligt, när han tänkte efter.
”Jag heter också det!” Mario lät nästan lite stött, men Mario var ju också fint, det passade på honom.
”Gör du?” Liam tittade förvånat på honom, man kunde väl inte heta samma som sin pappa heller. Det var jätte konstigt, men det kanske var så det gick till i Sydamerika.
”Ja jag är döpt efter min farfar, morfar och pappa”
”Du måste ha många namn”
”Santos Antonio Luis Mario Gonzales”
Liam kände sig avundsjuk, det var det coolaste han hört i hela sitt liv. Han ville också ha sådana namn, men det skulle inte passa honom.
”Benjamin, tråkigt va?”
”Nej” Mario log och kramade honom så hårt att Liam tappade luften, men det gjorde inget. Mario fick det om han ville.
När katten kom in tittade han upp och log, men katten brydde sig inte om någon av dem. Däremot gick han fram till Liams väska och fräste åt den innan han anföll den. Mario flög upp på benen och kastade ut katten.
”Vad har du i väskan egentligen?”
Liam ryckte på axlarna och öppnade den, han fick syn på ett hål där också som han aldrig sett förut.
”Oj då” Han såg lite ursäktande ut när han höll upp Oscar i svansen, råttan hade bitit ett hål i väskan och i hans jeans som låg där i. Vad skulle han göra med Oscar nu då, men Liams kläder luktade väl hem för honom. Och Liam hade hört att råttor blev fästa vid sina människor, eller vad man nu skulle kalla dem.
”Ja, oj då”
Shit vad skulle han göra med råttan nu då, han kunde ju inte släppa den på golvet, då skulle katten käka upp honom.
Mario lämnade rummet och Liam satt kvar på golvet ensam med Oscar springandes över hans händer. Han var nästan lite arg på råttan, samtidigt som han var riktigt glad över att Oscar var där. Det var som att han fick tillbaka en bästa kompis eller nått. En liten gnutta ljus i mörkret.
Liam undrade vart Mario tagit vägen egentligen, men rätt som det var dök han upp i dörren igen.
”Min brors” Han pekade på något som såg ut som en hamsterbur eller nått.
”Han kan bo här, så att inte Emilio äter upp honom, min bror kan ändå inte hålla hamstrar levande”
Det var inte ens speciellt stor bur, men den fick duga, bättre det än att han skulle bli uppäten.
Liam släppte in honom där och ställde sig upp, han var inte trött. Allt annat än faktiskt, även om han varit ganska trött innan.
”Har du Tarzan”
”Tarzan?”
”Ja filmen, den tecknade”
”Tror min syster har den”
Liam sken upp, han ville se den, det hade varit jätte länge sedan och om han tittade på den kanske Erik skulle vara där. Även om Liam inte skulle kunna se honom så kunde han alltid hoppas, det var ändå det enda han hade kvar.
”Får jag titta på den?”
Mario gick ut ur rummet igen, antagligen för att hämta filmen, Liam väntade snällt där inne. Även om det tog lite tid så kom han faktiskt tillbaka, med två filmer.
”Är det någon av de här?”
Liam tittade på filmerna, en med lilla Tarzan och en när han inte var liten, eller det var han, i början.
”Den” Liam pekade på filmen som var rätt och tittade mot tvn när Mario satte igång den. Det första Mario gjorde var att lägga sig ner och dra täcket över sig, han ville nog sova. Inte gjorde det Liam något, om Mario sov kunde han titta på filmen själv.
Filmen var faktiskt lite läskig ibland, om man var under tio år, Liam fattade ju att det bara var en film. För honom var det en viktig film och helt klart tårframkallande. Han tittade uppmärksamt på när Kala tog med sig Tarzan till sin familj och det första Kerchak var att hata honom. Stora, dumma och elaka gorilla. Fattade inte den tecknade svarta hårbollen att Tarzan faktiskt behövde någon som tog hand om honom? Men Kala gav inte upp, Liam älskade den där scenen när hon började sjunga. Det lät så fint att Liam var tvungen att torka bort tårarna som rann.
Come stop your crying
It will be all right
Just take my hand Hold it tight
I will protect you
from all around you
I will be here
Don't you cry
Sen började Phil Collins sjunga, han hade förstås väldigt bra sångröst men det var en helt annan sak när Kala sjöng.
När Liam bestämde att han snyftat färdig skrattade han på alla ställen där Erik skulle han skrattat. När fegisen Tantor blev rädd för något eller när Terk försökte få honom att bli lite modig. Däremot gillade han inte när Jane dök upp och skulle få honom från apa till människa. Liam gillade Tarzan som apa mer, även om Tarzan bara ville passa in, precis som han ville. Och den där onda gubben som ville ta med sig alla gorillor till England och tjäna pengar på dem. Usch vad arg han var på den människan.
Om Erik varit där nu, så att Liam kunde se honom, skulle de varit arga tillsammans. Sen skulle de berätta för varandra precis vad de ville göra med honom. Det var förstås inget elakt, Liam viste inte hur man var riktigt elak och Erik ville inte vara det. Konstig blandning egentligen, men det var bara inte deras grej.
När filmen tog slut gick han upp och stängde av tvn och dvdn. Han tittade på soffan där täcket till honom låg och sen på Mario. Helst ville han nog ligga hos Mario men han kanske inte fick det. Han kanske skulle fråga, men då var han tvungen att väcka Mario och han såg så nöjd ut när han låg där.
”Mario” Viskade han och petade till honom lite försiktigt på kinden sedan tog han av kläderna medan han väntade.
”Mario?” Viskade han igen och satte sig på honom så att han skulle reagera lite.
”Mm?” Mario mumlade bara lite och försökte vända på sig. Men eftersom att Liam satt gränsle över honom var det antagligen ganska svårt.
”Får jag också sova här?”
”Ja”
Liam log och hoppade av Mario så att han skulle kunna lägga sig bredvid Mario. Mario la täcket och en arm över Liam som suckade lite. Först hade han trott att Mario skulle slå ihjäl honom i sömnen för att han varit så arg, men nu trodde han inte det längre. Föresten verkade Mario inte ens tillräckligt vaken för att vara kapabel till det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | addictedXO - 28 jan 10 - 09:17- Betyg:  | | awwwww :D:D så söta dom är. skriv mer o mejla! :o | | Mp3 - 27 jan 10 - 17:14 | | POJKEN HETER KWAN!!! *nej,jagharinteallssöktigenomfleradelarförattfå redapådet.Intealls* | | Mp3 - 27 jan 10 - 17:10 | Åh. <3 Jag känner lycka i mitt hjärta. Liam och Mario <3 Åhåh. Det här är det bästa kapitlet på länge <3 Du skriver så ofattbart underbart.
Och angående oneshoten. Du måste skriva ur. Vadheterhan?! JAG KOMMER INTE IHÅG VAD HAN HETER!. Men snubben som flyttar in som granne. Han som är thailändare eller liknande. Han ur Den du vill att jag ska vara. Han som han har sex med. VAD HETER POJKEN?! Jag tycer att du ska skriva en oneshot om honom. (att jag lyckats drömma om honom behöver jag inte nämna).
<3 | | WalkingTheDemon - 27 jan 10 - 17:07 | | Awwww... <3 | | SoGetLost - 27 jan 10 - 09:57- Betyg: | jätte bra:D:D nu börjar dom bli lite gulliga också:P
mejla:D | | Fiiiaaas - 27 jan 10 - 08:32- Betyg: | naw dom är så söta! :)
Du är grymt duktig :)
Mejla |
|
|
|
