Michael, min ängel [oneshot] |
Jag sprang så fort mina ben bar mig. Gång på gång ramlade jag och mina handflator blev fulla av sår och klänningen jordig. Tårarna som rann längs mina kinder gjorde det svårt att se. Men jag fortsatte att springa. Jag bar tvungen att komma bort, bort från alla dom där människorna. Människorna som skulle göra mitt barn illa. Jag lade försiktigt handen på den lilla bulan på min mage. Ingen skulle förstå. Min egen far skulle hata mig och min egen mor skulle sätta ut barnet i skogen. Mitt barn. Mitt och Michaels barn. Det sista som fanns kvar av oss. Jag ramlade ner och orkade inte resa mig igen. Jag släppte alla spärrar och sorgen höll på att krossa mig.
Michael kittlade mig med ett grässtrå på kinden. Solen sken och jag log mot honom.
"Unni, jag älskar dig. Det har jag alltid gjort." Han kysste mig lätt på läpparna och sen på näsan. Vi hade känt varandra sen vi var små. Michael var min pappas tjänares söner. Den yngsta. Hästen vi hade ridit på frustade lite och jag började skratta.
"Jag älskar dig så mycket så jag vill skrika!!" Jag rullade runt så jag låg halvägs upp på honom. Hans bruna ögon såg djupt in i mina och hans felfria hud glittrade i solen. Jag kysste honom om och om igen. Hans mörka hår kändes lent under mina fingrar och hans hand på min rygg fick mig att rysa. Allt jag ville var att alltid få vara med min Michael. Mitt hjärta, min man.
"Jag vill gifta mig med dig. Kan vi inte gifta oss? Nu, snart. Köpa ett litet hus och få massor med barn" Jag tittade noga in i hans ögon för att se så han var seriös. Han hade alltid haft en förmåga att göra saker som han sen skulle ångra. Men i hans blick fanns inget annat än passion och kärlek. Jag kysste honom igen.
"Nästa vecka. Efter söndagsgudstjänsten. Då är prästen alltid ledig." När jag hade sagt det kysste Michael mig ivrigt och jag kysste tillbaka. Försiktigt petade jag upp den översta knappen i hans skjorta och jag kunde känna hur han drog upp rosetten i snörningen till min klänning.
"Älska med mig." Och älskade gjorde vi.
Jag satt i min stol och betraktade min tjänarinna som kammade mitt bruna hår. Michael var hennes bror.
"Mår han bättre?" Min röst var spänd och jag var tvungen att svälja flera gånger för att få ner klumpen i min hals. Han systers ansiktsuttryck gjorde mig orolig.
"Han är värre och läkaren tror inte att det kommer bli bättre." Jag hoppade upp från pallen och vankade fram och tillbaka i rummet. Känslan som fanns inom mig gick inte att beskriva. Jag kände mig som en katt i en bur, som en fågel utan sina vingar.
"Förra veckan mådde han hur bra som helst." Tårarna skymde min syn och jag sjönk ner på sängen. Minnet av den dagen flöt omkring i mitt huvud. Solen, våra skratt, hans anfådda andetag när vi älskade, lyckan av att snart få vara tillsammans föralltid. Det kändes som att det gått år, inte bara en liten futtig vecka.
"Gråt inte Unni. Dina tårar hjälper honom inte." Denise lade sina armar om mig. Michaels familj visste och dom hade alltid varit glada för våran kärlek. Det var bara min elaka far och min snobbiga mor som stod i vägen.
"Vi skulle gifta oss på söndag." Det gjorde ont att säga det högt och tårarna rann värre än förut.
"Vi älskade förra veckan, och nu är han döende." Denise flämtade chockat, men sa inget. Hon bara höll om mig hårdare. Hon vaggade mig som att jag var ett litet barn och i den sekunden önskade jag att jag hade varit det. Då hade inget varit så här komplicerat.
"Jag vill träffa honom."
Hostan som rev genom Michaels kropp var ohygglig och jag fick tårar i ögonen igen, bara av att höra den. Rummet var mörkt och hans mor satt och vakade vid hans sida.
"Michael min älskade." Jag sjönk ner på knä bredvid hans säng och tog en av hans händer. Sakta vände han huvudet mot mig och log lite svagt.
"Unni, du kom." Jag kysste hans hand och nickade. Tårarna rann på mina kinder igen.
"Snälla, gråt inte." Han torkade bort tårarna med ett av sina fingrar. Han var askgrå i ansiktet och hans ögon var glansiga. Jag vill bara ställa mig upp och skrika att detta var så fel. En 17åring ska inte dö såhär. Inte dö av någon lungsjukdom som inte borde finnas överhuvudtaget.
"Hur ska jag klara mig utan dig?" Michael tog ett löst tag om min fläta som han alltid brukade göra. Denna vana rörelse fick mina tårar att rinna över igen.
"Jag kommer alltid att finnas i ditt hjärta."
Barnet som växer i mig är det enda som finns kvar av mannen som jag älskade. Den enda man jag någonsin kommer att älska. Han var luften jag andades och barnet inom mig var det enda som gjorde så jag orkade kämpa vidare.
Dagen då lille Michael föddes kände jag hans närvaro i hela rummet och min nya man,en god man som accepterat min situation, höll oroligt min hand.
"Unni, älska honom. Han älskar dig." Michael stod bakom min man, ljus och god, och lade handen på hans axel.
THE END.
|
| Kommentarer | | Felle - 24 jan 10 - 15:05 | Den här texten fångade mig direkt då jag läste de första meningarna. Du lyckades verkligen med inledningen till novellen, och både det första och det andra stycket är väldigt snyggt skrivet. Du lyckades verkligen fånga känslorna i de två styckena, trots att de var så olika - sorgen i det första och glädjen i det andra.
Sen tycker jag dock att vändningen med Michaels sjukdom och det kommer väldigt plötsligt. Man hinner liksom inte riktigt förstå vad som händer. Ditt språk flyter fortfarande på fint (vilket det gör under hela novellen) och trots relativt enkla ord och meningar så får du fram känslor, men jag blir inte lika berörd i resten av novellen som jag blev i början.
I det näst sista stycket känner man igen sig lite, eftersom det går tillbaka till känslorna i det första stycket. Jag undrar dock lite vad som egentligen hände med föräldrarna som nämndes i början, de som skulle hata Unni och sätta ut hennes barn i skogen.. Och sedan kommer det sista stycket också väldigt fort, som om du plötsligt fått lite bråttom att avsluta novellen. Det är fint med ett så lyckligt slut, men det känns som om man gärna skulle vilja veta lite mer om den här nya förstående mannen, hur träffades han och Unni, och så vidare..?
Ändå tycker jag att du lyckas med slutet, med Michaels hand på mannens axel och det. Du skriver som sagt bra genom hela novellen, det fanns inga desto fler stavfel eller något (vilket är något jag brukar haka upp mig väldigt mycket på). Du har också fångat stämningen som får en att förstå att den här historien utspelar sig för länge sedan, utan att behöva skriva det rakt ut.
Sammanfattningsvis tycker jag att det finns saker som kanske kunde ändras eller bättras på lite, men ändå är det här en fin novell och en trevlig läsupplevelse :) |
|
|
|
