[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 36' |
Så nu har jag gjort som alla ville, på ett demostrativt sätt. Så nu kan ni hata Mario bäst ni vill och mig för de är mitt fel. Alltihop är mitt fel HÖ!
Mario Gonzales
”Vill du följa med mig på min kusins bröllop”
”Vadå? Som din dejt?”
”Ja?”
”Fan heller!”
”Vadå då?”
”Din mamma har redan bjudit mig”
Mario suckade, han fick väl hitta någon annan då, även om han helst ville gå med Alice. Men Alice var tydligen redan bjuden, vad lyckat. Mario fick väl sitta där och plågas ensam medan alla lyckliga par slätade av varandra framför äcklade ögon. Underbart, precis så som Mario ville ha det, och sarkasmen dansade runt honom som något av paren i let’s dance.
Mario tittade förstås inte på det programmet men det hindrade honom inte från att använda det som liknelser.
”Du Chippo, jag måste gå nu”
”Chippo?”
”Ja du vet godiset, som är formade som aphuvuden, de heter så, Chippo” Alice flinade retsamt och pussade Mario på kinden innan hon skuttade iväg med armarna flygandes längst sidorna.
När Alice gått tittade Mario på klockan och insåg hur sent det var och ögonen började faktisk åka igen på honom. Han gick in i badrummet och borstade tänderna och tvättade sig i ansiktet. Kände lite på skäggstubbet och konstaterade att det inte växt mycket sedan sist. Sen kröp han ner i sängen utan att dra för persiennerna. Han ville göra det, men orkade inte gå upp igen. Därför slöt han ögonen och föll in i en ganska lätt sömn.
Mario log, något kittlade honom på kinden, något välbekant. Han öppnade försiktigt ögonen och var nästan säker på att han fortfarande drömde. Om inte de där fingrarna kittlat honom skulle han varit säker på att han gjorde det.
”Liam”
”Jag skulle bara säga förlåt och lämna denna… Hej då”
”Kan du inte stanna en stund?” En stund, vad dumt det lät, men Mario var nyvaken ingen kunde kräva något annat än dumhet av honom.
”Jag har en tid att passa”
”Vilken?”
”Halv ett” Liam var borta snabbre än vad Mario han slänga av sig täcket och sätta sig upp. Det tog en stund för ögonen att vänja sig vid ljuset när han tände sänglampan. Han stirrade på tavla, varför ville Liam ge honom den där?
Ett abstrakt ansikte, så förvridet att det skapade ångest. Virvlar i rött och svart som omringade ansiktet att Mario fick ont i huvudet. Bilden var allt annat än trevlig, den verkade vara gjort på hat, ångest och inte minst sorg. Det krävdes ingen Picasso för att kunna räkna ut det. Men det var inte det som fångade han öga, utan den text som stod i hörnet. Han kände igen dikten, en dikt av Robert Frost som de flesta fick läsa i skolan. Det var ingen speciellt dikt egentligen, anledningen till att Mario reagerade var för att hela texten inte stod med.
He gives his harness bells a shake,
to ask if there is some mistake.
The only other sounds the sweep,
Of easy wind and downy flake
The woods are lovely, dark and deep,
But I have promises to keep…
De där punkterna störde honom för han visste att den inte var slut där, men han kunde heller inte minnas hur den slutade. Vad var det egentligen för tid som Liam hade att passa, vilket löfte, texten stod antagligen inte där av en slump. Inte när textraderna var så väl utvalda.
Mario öppnade en internetruta och googlade helt enkelt texten tills han hittade hela och spärrade upp ögonen. Det kändes inte det minsta lovande, inte om Liam hade en anledning till att ha tagit bort de sista raderna som bestod av samma mening. Man gick inte heller hem till folk mitt i natten, bad om ursäkt och sa hej då.
”And miles to go before I sleep…” Det hade väl ändå Liam, eller hade han tänkt sig något annat?
Det blev fart i benen på Mario, han hade ingen aning om vad det var. Men det var någonting som var fel, riktigt fel.
Han dundrade ner för trappan och krockade nästan med sin mamma som han genast kastade armarna runt. Det var bra att han en mamma att kram när man inte visste vad man skulle göra.
”Vad är det? Vad gjorde Liam här?”
Mario visste inte vad han skulle säga utan fick bara fram ett par hysteriska läten om att Liam säkert tänkt göra något heldumt.
”Tycker du om honom så mycket?” Hans mamma fick något konstigt tonläge som han aldrig hört innan. De lät inte som det där läget hon kunde få när hon ansåg att Mario bara var förälskad.
”Ja” Mario släppte sin mamma och tittade på henne, han fattade inte vad det var med morsan. Hon såg sådär glad ut, som hon sett ut när han utsåg Julia till sin flickvän.
”Gå efter honom då?”
”Men klockan är ju…” Han tittade på klockan, kvart över tolv. Vad nu Liam än tänkt göra, skulle han göra om bara femton minuter.
”Bäst du skyndar dig att smita ut då innan din mamma upptäcker dig”
Mario sa inte emot, han sprang in i Milans rum och hittade ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Han hade inte tid med att springa upp för trappan. Bilnycklarna slet han åt sig på vägen ut, gå dit skulle ta för lång tid. Han fattade inte vad han höll på med heller, det var ju Liam. Samma Liam som hade dissat honom totalt varje gång han gått förbi. Som sagt att de inte skulle ses igen och som inte brydde sig om honom.
Mario stannade bilen och glömde nästan stänga av motorn när han gick mot byggnaden. Han bankade på dörren, ringde på klockan, väntade och bankade igen. Tre hårda slag mot träytan.
”Det bor ingen där”
Mario tittade på killen som stannat i trappen och tittade på honom.
”Vart är Liam då?”
”Liam?” Killen lät fundersam och det tog en bra stund för honom att öppna i munnen igen.
”Du menar han rödhåriga?”
”JA?” Mario kände sig irriterad, varför kunde inte killen spotta ur sig vart Liam fanns om han nu inte bodde där längre.
”Testa runt hörnet, vid cykelställen tror jag”
Mario försvann ner för trappen och runt hörnet, där stod han. Men det var inte det Mario tittade på, utan gubben som öppnade dörren och gick mot Liam. Det Mario hade sagt gick upp för Liam, de som inte överlevde, de som blev vidaresålda, sexslavar. Vem visste om ens det stämde? Marios tankar vandrade vidare mot sekter och andra hemska ställen. Och andra sidan var det knappast hans problem vad som hände med Liam. Men såklart kunde han inte låta bli att bry sig. Nått han fått från sin mamma, bry sig om alla även om man inte kan hjälpa den. Det var som de där idiotiska namninsamlingarna. Det hjälpte knappast att man skrev sitt namn på ett papper när barnen i Afrika dog av svält. Medlidande var det sista de behövde och medlidande var det sista Liam behövde. Som de där tysta minuterna som delades ut lite då och då, som om Titanics offer skulle återuppstå för jordens befolkning valde att hålla käften i 60 sekunder.
Mario kunde inte hjälpa honom, han hade ingen aning vad han skulle göra, Mario ville bara få honom därifrån. Även om det verkade behövas våld så skulle han släpa med sig Liam. Han skrek åt gubben att släppa och dra åt helvete. Men det hjälpte inte, det enda som hjälpte var när han hotade med att ringa polisen. Först då började gubben dra sig undan och mot bilen. Mario släpade med sig Liam mot bilen även om han stretade emot. Mario var ändå betydligt starkare, så det spelade ingen roll hur mycket Liam skruvade på sig.
Mario var alltid den som höll sig lugnast men han ignorerade behovet av att lugna ner sig. Istället öppnade han dörren och tryckte in Liam och satte fast honom med hjälp av bältet. Han gick runt bilen och satte sig i förarsätet. I lagom tid till att se Liam knäppa av sig bältet och var på väg ut.
”Sitt kvar” Mario försökte inte ens låta lugn eller trevlig. Det verkade som att det enda sättet för tillfället var att skrämma Liam till att sitta kvar.
Mario satte fast Liam igen och stängde dörren på sin egen sida.
”Min väska”
”Vart är den?”
”I busken… bakom cykelstället…”
Mario gick ur bilen igen och smällde igen dörren efter sig, han tryckte på knappen som satt på bilnyckeln. Det pep till i bilen och blinkern blinkade till. Förhoppningsvis hann Mario hämta väskan innan Liam kom på hur man öppnade dörren från insidan. Knappen satt mellan sätena bredvid den som öppnade tanklocket. Han antog att Liam inte hade en aning om det, taskigt nog hade han inte så höga förväntningar på Liam.
Efter en stunds rotande i busken (förnedrande nog) hittade Mario en väska som han antog var Liams. Hur som helst tog han den med sig till bilen, han kunde se hur Liam satt på insidan och ryckte i dörrhandtaget med ena handen och slog på rutan med andra.
Mario ställde sig utanför bilen med armarna i kors och väntade. Liam verkade fatta och gav upp med att slå på rutan och rycka i handtaget. Först då låste Mario upp och satte sig i bilen. Han slängde väskan i knäet på Liam och körde iväg. Om han haft något och säga skulle det säkert vara en extrem utskällning, och Liam verkade göra ständiga försök till att hoppa ur bilen i farten. Mario lät honom förstås inte utan låste bara bilen när Liam inte tittade, så att han aldrig skulle lära sig vart knappen satt. Men Liam fortsatte att rycka i dörren och trycka sig mot rutan.
”Sluta med det där!” Mario visste att han lät arg, men han var inte arg. Verkligen inte, han var trött, upprörd och med huvudet fullt av hemska tankar. Liam verkade bara mer angelägen till att ta sig ur bilen. Han började gråta också, Mario antog att det var hans fel, men han ville inte tänka på vad som skulle hända om han släppte ut Liam.
Mario försökte inte ens trösta Liam, för vad han än sa och gjorde skulle det aldrig hjälpa. Liam verkade vara helt emot honom för tillfället också.
Det krävdes en hel del för att Liam skulle följa med in i huset, i dörren stod hans mamma. Som om hon hade stått där och väntat på att de skulle komma.
”Nej men lilla gubben”
Mario tjurade ihop totalt när Liam fick en kram och blev kallad gubbe. Det var faktisk han som var sin mammas lilla gubbe (Även om både lilla och gubbe kunde diskuteras) Liam verkade inte ha något emot Marios mamma heller. Däremot Mario blängde Liam på som om vore det värsta han någonsin stött på.
”Jag måste till jobbet nu… du tar väl hand om Liam nu?”
”Ja”
”och bädda åt honom…”
”Ja”
”… och fixar mat om han är hungrig…”
”Ja…”
”… och handduk om han vill duscha”
”JA… gå nu!” Mario var mest irriterad på att Liam fortfarande stod och klängde på hans morsa, men Mario dög tydligen inte alls. Han som hade offrat sömn för att åka och hämta Liam. Fast det gjorde han frivilligt, men ändå. Mario blev alltid på dåligt humör när han inte fick sova eller om han åt för lite. Så egentligen var det inte Liams fel att Mario var grinig.
”Inte den tonen i det här huset Mario”
”Förlåt…”
Sierra gick inte, hon stod kvar och försökte bända låss Liam, Mario visste själv hur svårt det kunde vara. Speciellt om Liam hängde fast sig i håret, då var det nästan hopplöst.
”Jag ska ringa och se om jag kan byta skift med någon… följ med Mario så länge”
Bra, nu litade inte ens morsan på Mario, men det var väl lika bra. Mario ville bara gå och lägga sig. Så han hade inget emot att Liam var Sierras problem ett tag. Då kunde han åtminstånde få sova utan att behöva oroa sig.
Liam protesterade inte, men han såg inte ut som att han vill följa med Mario. Men han gick ändå efter upp för hela trappen och in i rummet. Där satte han sig i soffan och tittade ner på händerna som låg i hans knä.
”Vad avslöjade mig?”
”Robert Frost”
Mario stod i mitten av rummet och tittade på Liam, för att få en förklaring eller nått, men det hände inte så han gav upp. Istället pekade han på sängen och tittade frågande på Liam.
”Vill du sova?”
”Nej tack”
Hopplöst, Mario struntade bara i Liam och gick och la sig. Om Liam nu ville sitta där och glo i soffan fick han väl göra det då. Han tänkte inte Lida för att Liam var helt konstig. Nu var han orättvis igen, men vad han gjorde så hjälpte det inte.
Precis när Mario lagt sig ner och nästan somnat öppnades dörren. Han behövde inte ens titta för att veta vem det var som stod i dörren.
”Sa inte jag åt sig att bädda åt Liam?”
Som om han tänkte ställa sig och dra ut bäddsoffan mitt i natten bara för att hans säng inte dög. Mario reste sig upp och gick fram till garderoben och drog fram ett täcke som han kastade till Liam. Han orkade inte, allt han ville var att sova innan det var dags att gå upp igen.
”Men Mario! Sådär gör man väl inte”
Vad skulle han göra då? Vet hur man skulle ta hand om en sjutton årig hora som inte gjorde annat än att gråta. Hans mamma kunde väl sätta honom på psykhem om det nu var så angeläget. Orättvis var han också, men det kunde han ha dåligt samvete över när han vaknade. Om han ens fick somna över huvud taget.
”Mamma ni väckte mig” Anna också, Mario kunde inte tänka sig en bättre natt än denna. Han suckade och la sig i sängen igen. Förhoppningsvis skulle han kunna sova sig igenom allt, vakna i morgon och hoppas på att han var på bättre humör. Men hur lätt var det att få någon sömn när någon pratade i rummet.
”Kom så går vi till ditt rum och lägger dig igen… Mario se till att Liam får sova nu”
”Nej Mario ska!”
”Men det var väl själva fan…” Mario reste sig upp igen och kastade av sig täcket, han kunde lika gärna skita i att sova. Det verkade ändå inte hända, men då fick de skylla sig själv också, när han gick runt och var bitter hela tiden.
”Inte det språket”
”Förlåt…”
Mario tog Anna i handen och gick iväg, så kunde han och hans mamma umgås, eller ännu bättre. Liam kunde bara ta hans mamma så kanske Mario skulle slippa dem båda. Men det ville han förstås inte, bara för tillfället. Han kanske kunde strunta i att gå upp igen, gå och lägga sig på soffan eller inne hos Milan. Men då skulle han väl få igen för det också, dessutom kanske Milan hade Albin där inne eller nått. Då ville faktiskt inte Mario vistas i det rummet, gud visste hur det gick till när de höll på.
”Mario är du arg?”
”Nej”
”Du ska inte vara det” Anna hade väl rätt, men allt Mario begärde var att få gå och lägga sig. Ögonen åkte nästan igen på honom när han såg Anna lägga sig i sängen och somna på ett par sekunder bara. Tur att det inte var Isabel som vaknat, då skulle det bli ett helvete att få ner henne i sängen igen. Något som Mario verkligen inte hade tid med.
På vägen till rummet möttes av han sin ondskefulla svikare till morsa. Hon sa några snabba ord om att Mario skulle sluta tjura och vara snäll. Mario var ju alltid snäll, speciellt mot Liam, men nu visste han bara inte hur han skulle bete sig. Inte verkade det vara snällt i alla fall, inte enligt Sierra.
”Du skrämmer ju pojken” Fortsatte hon och berättade även att hon skulle stanna hemma hela natten och jobba dagen istället. Tack vare Liam så var han alltså tvungen att sitta barnvakt tills någon kom hem, för det jobbet gick inte att lämpa över på Milan. Faktum var att Milan behövde lika mycket barnvakt som småsystrarna gjorde. Ibland sög det att vara äldst, riktigt ordentligt också.
Mario klev in i rummet och ställde sig i mitten igen, med korslagda armar och stirrade på Liam. Han ville ha en riktigt bra förklaring till allt det här.
”Du vill inte veta” Liam pratade lågt, så lågt att Mari fick anstränga sig för att ens höra honom. Men han öppnade öronen lite extra, bara för att höra vad Liam hade att säga.
”Veta vadå?”
”Vad jag tänkte göra… du kommer bara tro att jag är dum i huvudet”
Liam hade fel, Mario tyckte redan att han var dum i huvudet. Såklart att han inte kunde förstå allt vad Liam höll på med, men nu hade han väl ändå passerat gränsen för sin egen dumhet.
”Är det så konstigt då?”
”Nej…” Liam tystnade och höjde blicken en aning, när han erkänt något innan hade det alltid sett ut som att han skämdes, eller var generad. Men inte nu, han såg inte ut som någonting, han såg inte ens ut som Liam.
”Vad skulle han ha dig till då?” Mario var inte säker på att han ville veta, men han hoppades att det positivt, även om han fattade själv att det inte skulle vara det.
”Prydnad”
Mario höjde ögonbrynet en aning och såg oförstående på Liam, skulle han sitta i ett fönster och se snäll ut eller? Nej han fattade ingenting, och igen inte säker på att han ville det.
”Det kallas så… prydnadspojkar, eller flickor.” Liam fortsatte, kanske för Marios nollställda ansikte.
”Typ, om någon har en fest, så kan de hyra sådana, som ja, är med på festen som… den som vill kan… göra vad de vill med prydnaderna… av de som är bjudna”
Liam behövde knappast säga, exakt vad det var som gästerna fick göra om de ville. Han kunde helt klart räkna ut själv att det hade något med unga killar och nerdragna byxor att göra.
”Och vad skulle du få för det?”
”Mat, någonstans att bo… kanske pengar, fast det är inte så viktigt”
Mario antog att det var gubben som hyrde ut Liam var den som drog in pengar. Nej, han skulle verkligen aldrig förstå sig på den världen. Men han var glad för att han lyckats släpa Liam därifrån, för om han inte gjort det kanske den natten skulle vara den sista gången Mario någonsin fick träffa Liam igen.
”De fattar du väl själv att du inte kan göra sådär?”
Liam ansikte blev blankt och helt tomt, han hade slutat gråta och nu satt han bara där. Som att det runt omkring honom inte existerade. Liam andades inte, han satt och höll andan, Mario drabbades av panik och petade till Liam. Inget hände, mer än att Liam tog ett djupt andetag och slutade sedan andas igen. Tills han blev alldeles röd i ansiktet, som att han försökte hålla något inne. Men vad det än var så fungerade det inte. Liams tårar började rinna igen, denna gång var Mario ganska tacksam för det, bevis på att han fortfarande levde.
Liam ställde sig upp och tog ett par stapplande steg mot Mario som backade undan.
”Vad gjorde du så för?”
”För att jag inte orkar mer”
Liam ramlade ihop framför honom, med pannan mot golvet och båda händerna över nacken. Mario visste inte vad han skulle göra, aldrig i hela sitt liv hade han känt sig så hjälplös. Men det fanns inget han kunde göra, han hade inte den där visheten som vuxna hade. Eller den där förmågan att övertyga människor till att göra det som var bäst för dem. Inte när han inte ens kunde övertala sig själv. Hur mycket han än ville skulle han aldrig kunna få Liam att må bättre. Det fanns inget han kunde säga som skulle kunna fixa Liams liv. Ingen han kunde ge Liam så att han skulle dra lite på munnen, inte när Liam låg i en hjälplös hög framför honom och skakade.
Mario satte sig ner på golvet bredvid Liam och bara tittade på honom. Han kom inte på något bra att göra, eller något bra att säga.
”Jag vet inte vad jag ska göra längre” Liam kved verkligen, och han slutade andas igen. Mario mindes att han alltid hållit andan som liten när ha slog sig så att det gjorde riktigt ont. Han antog att det var samma sak med Liam nu, han hade så ont att han inte kunde andas.
”Du kan börja skolan…”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 26 jan 10 - 09:42- Betyg:  | aasså denna har jag läst utan att kommentera tydligen:O:o känns ju taskigt:o
Jätte bra somm alltid:D:D älskar liam:P:D tycker både mario och liam kan vara vänliga mot varandra nu:D:D
mejla nästa:D | | Mp3 - 24 jan 10 - 21:29 | Jag gråter och jag lider med min pojke och Mario är så fin. Även om han är en grinig bitch just nu.
<3
Och du skriver fantastiskt. | | addictedXO - 24 jan 10 - 15:30- Betyg: | | vafan nu gråter jag igen! mejla fort som attan :D | | WalkingTheDemon - 23 jan 10 - 23:19 | | Åh. <3 | | Fiiiaaas - 22 jan 10 - 22:03- Betyg: | ah :D det var Mario :)
as bra som vanligt :)
Keep on mailing ;)<3 |
|
|
|
