Lost in the mountais with you [TH FF] Del två |
Hejhej:) Det var jätte länge sedan jag skrev något..Men nu har
jag försökt fått ner något.. Inte någe bra, tyvärr. Känns inte
som att det är jag som har skrivt det D: Vilket det är xD
Läs och njut;)
Klockan var runt elva och jag satt nersjunken i en av fåtöljerna i vardagsrummet.
Zorro låg på mina fötter och sov. Jonna satt i den andra fåtöljen bredvid mig.
Jag gillade vardagsrummet, det var stort och luftigt med högt i tak.
Stugan var i timmer och insidan var det också.
Dom ljusbruna fåtöljerna i skin var stora och rätt klumpiga men ändå mysiga.
Dom stod bra där dom stod mitt i mot den stora vackra öppna spisen.
Jag och Jonna hade tappat orken efter vårt, heh..
Äventyr i snön tidigare denna morgon.
Jag drog på munnen. ”Ska vi dra till backen?” Frågade jag på svenska för en gångs skull.
Jonna höjde blicken från golvet och nickade.
Jag reste på mig, vilket inte är speciellt lätt när man har en Bordercollie hane på fötterna.
”Fetto” muttrade jag när jag äntligen kom loss och då började jag min vandring uppåt till mitt sovrum.
Jonna var redan uppe i sitt rum och gjorde sig klar.
Jag gick in i ”mitt” och kollade på väskan som låg mitt på rums golvet.
”Vad ska man ha på sig då?” Mumlade jag.
Det fick bli en rosa (ful) långärmad tröja och en vit munkjacka över det, ett par svarta långkalsonger,
samma färg på strumporna och ett par vita raggsockor.
Håret som var långt och blont satte jag upp i en hästsvans men ändrade mig och gjorde två flätor istället.
Jag drog snabbt ett tjockt streck kajal runt mina mörkbruna ögon.
Jag mötte Jonna i korridoren utanför mitt rum. Hon hade lika klädsel som jag.
Fast det jag såg var en grå munkjacka, ett par blåa långkalsonger och ett par gråa raggsockor.
Håret som var färgat brunt, som hön passade skit bra ut låg ner över axlarna.
Hon hade också sminkat sig med kajal runt ögonen.
Hon såg att jag granskade hennes sminkning med en road blick
”Om man har Tokio Hotel som granne måste man vara lite fin här i världen” Flinade hon
”Of cours” svarade jag. Egentligen så spelade det väll inte en sådan stor roll, om vi sminkade oss eller inte.
Det skulle förmodligen ändå rinna och försvinna. Men det är tanken som räknas, eller?
Vi kom ner i hallen. Jag började klä på mig ett par svarta termobyxor, en röd jacka, ett par svarta skor,
en svart mössa och ett par gråa vantar.
Jag tog ner en blå hjälm ifrån hatthyllan.
Jag satte den på huvudet men knäppte inte hakremmen.
”Mamma vi drar till backen” Ropade jag på tyska till henne. ”Okej.” Fick jag till svar.
Nu var även Jonna redo, hon hade ett par gråa termobyxor,
en färgglad jacka, med rosa, grönt och vitt.
En svart mössa och ett par vita vantar.
Hon hade även en grå hjälm på huvudet. Vi gick ut, våra snowboardar stod lutade mot väggen.
Jag tog min och Jonna sin. Vi gick ut från våran tomt och jag sneglade på huset där dom bodde..
Man såg i snön var jag och min förbaskade hund hade rullat omkring.
Det var mörkt i deras hus, vilket inte var konstigt för det var mitt på dagen.
Snart kom vi fram till backen. Det tog ungefär fem minuter att gå från vår stuga till backen.
Den backen vi kom fram till vår blå, det lättaste valet i backar.
Jag stod och höll på att knäppa fast mina fötter i brädan, när jag hör ett skrik.
Jag reser mig upp och kollar mig om kring, då jag ser två tjejer som ligger på marken och skrattar med en spark bredvid sig.
Jag flinade till ”Det finns då människor till allt” mumlade jag på tyska.
Jag gav Jonna en road blick hon flinade som svar. Jag knäppte hjälmen och kollade på henne
”Då kör vi då” Sa jag med ett stort brett leende.
Jag hoppade fram till kanten med min kusin hoppande bredvid mig.
Sen så gick det utför. Höger, vänster, höger, vänster. Jag gled vant och snabbt nerför backen.
Jag älskade denna känsla. Visst ramlade jag och snowboarden gjorde inte alls som jag ville ibland, men det var så roligt!
På min högra sida åkte någon eller några. Två stycken om mig.
På spark. ”Va fan!” Mumlade jag förvånat. Fick man verkligen åka spark i slalombackar?
Jag kom ner och knäppte loss den ena foten.
Jonna stannade bredvid mig, och knäppte loss sin fot.
”Jonna, får man verkligen åka spark i slalombackar?” Undrade jag medan vi sparkade oss fram till knappliftens kö.
”Ja, denna vecka får man det. Dom måste träna” Svarade min kusin.
”Träna? Till vad?” Frågade jag förvånat. Hon kollade förvånat på mig,
”Vet du inte om det? Det är sparktävlingar på fredag”, Jaha! Då fattade jag.
”Aha då vet jag.” Log jag åt Jonna. Kön gick rätt snabbt, konstigt nog.
Det var några som ramlade då och då, och det stoppade kön men det gick snabbt ändå.
Jonna gick igenom kontrollen och jag åkte efter henne.
Snart stod vi i liften på väg upp. Det var jätte fint väder!
Solen sken, klarblå himmel och mycket snö. Det var inte speciellt kallt, -10 ungefär.
Solen värmde skönt. Jag nynnade glatt på Jung und nicht mehr jugenfrei som helt plötsligt dykt upp i mitt huvud.
Jonna hoppade av knappliften framför mig.
Och jag slängde mig av efter henne. ”Ska vi ta sittliften?” Frågade hon och nickade mot den.
”Visst” svarade jag glatt. Jag började sparka mig dit. Snart stod vi i en kö. Igen.
Det gick rätt snabbt även i denna kö. ”Vad läskigt om vi skulle se dom här nu” viskade jag till Jonna.
Hon nickade, och vi båda spände oss och kollade oss omkring.
Tänk om dom helt plötsligt bara skulle dyka upp? Vad skulle dom säga, och vi för den delen?
Vi skulle säga hej och tacka försenast lugnade jag ner mig själv.
Aj, jag fick en armbåge i sidan och jag kom tillbaka till värkligheten.
Shiit, vi skulle åka fram. Man åker fram för att sen kunna sätta sig i liften,
och sen drar man ner en bygel som har stöd där man sätter skidorna eller snowboarden på, så att man sitter säkert.
Snart satt vi där meter över marken, jag och min kusin och tre men i trettio års åldern kanske.
Det lät rätt kul, dom pratade skånska, snabbt och i munnen på varandra.
Jag vågade inte kolla eller prata med Jonna i rädsla att vi skulle börja skratta, vi båda tänkte nog så eftersom att ingen av oss pratade.
Efter en stund dök skylten upp på en av stolparna att vi skulle släppa skidorna eller snowboardarna från bygeln så att vi kunde fälla upp bygeln.
Sen så hoppade vi av den där man skulle. Vi gled ner och åkte på sidan så att vi inte skulle stå i vägen.
”Vilken backe?” Frågade jag medan jag böjde mig ner och knäppte fast foten i brädan.
”Den gröna där?” Frågade Jonna och pekade på en backe, jag följde hennes visning.
Hon hade redan fixat sin bräda och stod upp och väntade på mig.
Jag reste mig upp och svarade ”Visst”.
********************************** **************************
”Jag är hungrig” gnällde jag. ”Jag med” svarade Jonna.
”Café?” Frågade jag och hon nickade. Jag sparkade mig fram mot caféet.
Mat skrek min mage ilsket, lugn muttrade jag i tankarna.
Jag böjde mig ner och knäppte loss min andra fot.
Klockan var närmare två på eftermiddagen, dom flesta hade redan ätit.
Men inte jag och Jonna inte. Jag ställde brädan mot timmer väggen och gick in och Jonna kom efter mig.
Jag knäppte upp hjälmen och drog av mig den mössan fastnade i den, så jag drog av mig dom båda.
Jag skakade luggen ur ögonen och lät sedan blicken glida över rummet.
Det var nästan tomt. Åhnej.. Jag hade lust att kasta mig ut igen, men det kunde jag inte göra nu.
Jonna stod och kollade vad hon ville ha, jag satte armbågen i sidan på henne.
Och kollade efter vad jag ville ha, jag hörde hur hon grymtade till ”Oups”.
Om någon frågar så är jag Denisé från skottland tänkte jag.
Jag beställde en baguette med ost och skinka på och en kaffe med mjölk av den medelålders kvinnan som var expedit.
Jonna beställde en ost baguette och Cola.
Vi gick och satte vid ett bord så långt ifrån som vi kunde.
Jag la hjälmen bredvid mig på stolen. Jonna satte sig med ryggen mot dom och jag fick sitta så att jag såg dom.
Jag försökte att inte kolla så mycket på dom, men det var svårt.
Jackan hängde jag på stolen bredvid mig och la även vantarna där.
Jag drack lite av mitt kaffe, det var underbart tänkte jag. Då hände det.
Det var som att vi hade ställt oss upp och skrikit, Jonna och jag.
För när jag kollade upp ifrån bordet så var det fjorton nyfikna blickar, sju människor, som satte och glodde på oss.
”Det är dom!” Utbrast Bill glatt på tyska.
Jonna kollade nervöst på mig, ”Har dom sett oss?” Viskade hon.
Jag nickade en liten nickning. Vi båda hörde hur en stol drogs ut och någon började gå.
Mot oss. Jag sänkte huvudet, luggen föll för ögonen. Min kusin sjönk längre och längre ner på stolen.
Och vi tog ett djup andetag, vi vågade inte andas eller röra på oss.
Vi lyssnade på stegen som närmade oss. Dom tystnade ”Tja!” Hördes en stämma bredvid oss.
Jag höjde blicken och huvudet och möttes av bruna ögon och svart hår. Bill. Bill Kaulitz.
Herregud. ”Hej” hälsade jag och log ett litet leende, hjärtat dunkade hårt i bröstet.
Jonna satt som paralyserad, som att människan var en slags gud, vilket han var egentligen men man måste lära sig lite hyffs.
Jag sparkade till henne på benet och hon vaknade till liv och hälsade hon med.
Bill kollade roat på oss, ”Var det kallt att rulla runt i snön?” Frågade den svarthåriga mig.
Han pratade högt och tydligt med sin ljuva stämma på ren tyska.
Kinderna började byta färg. Jag tyckte att det var en rätt kul fråga, jag flinade till och svarade
”Eh, ja det var det”. ”Det såg kallt ut” log Bill.
Han hade ingen makeup på sig och håret låg ner under en mössa.
Han såg så klart bra ut, utan all makeup. Han var en gud.
Han sträckte fram handen och hälsade ”Bill”.
Jag flinade till ”Jag vet, Sanna” Jag tog hans hand.
Jonna tog den med ett stort leende och berättade sitt namn.
”Som ni ser så sitter resten av flocken där” han vände sig leende om och kollade på dom,
vi kollade på dom leende vi med.
Dom flinade brett ”Du där, blondinen fin uppvisning” Ropade Tom,
jag tänkte på vad som hade hänt och istället för att tycka att det var pinsamt tyckte jag att det var roligt.
Flinande frågade jag honom ”Det såg kul ut va?” Bill brast i skratt.
”Ja, kul sett att vakna på.” Dom andra var inte sena att hänga på honom. Jag kollade på Jonna som skrattade med dom,
och jag hängde på jag med. Bill stod och flinade att tag utan att säga något vid vårt bord.
Rakt upp och ner stod han och flinade och kollade ut i tomma luften.
Jonna tog mod och frågade honom ”Eh, varför står du här?” Han vaknade till liv och en liten rodnad spred sig på hans kinder.
”Jag vet inte, ska gå tillbaka till dom andra.” Han vände sig om och började gå mot dom andra grabbarna.
”Bill” ropade jag och han stannade och vände sig om och kollade på mig
”Ja?” Jag log, han log… ALLA LOG. ”Jag bara undrar, varför kom du fram och hälsade?”
Jag la huvudet nyfiket på sned.
”Man ska vara vänlig mot sina grannar, hälsa och så” Jag flinade till
”Är det bara du som har lärt dig det?” Bill brast i skratt ännu en gång.
Han svarade ”Ja” och fortsatte till dom andra Tokio Hotel medlemmarna.
Och det förblev tyst mellan våra bord. Mitt och min kusins och Tokio Hotellarna.
Jag och Jonna satt och små pratade om lite allt möjligt, mellan himmel och jord…
Som vanligt, jag hoppade högt när dörren brakades upp och ett skrik lät höras.
Så där ja.. Då var denna del klar, inte någe bra tycker jag.. Men något måste händå,
så det blev så här nu! Lovar att det kommer bli en bättre del nästa;D
Kommentera, snälla ni! Kram<3
|
| Kommentarer | | MoRoTpOwEr - 24 jan 10 - 14:09 | | dooooooooooooog.. | | enannansak - 23 jan 10 - 10:41 | | bra!(: | | blackgirl - 22 jan 10 - 22:09 | oj här händer det grejer
vill gärna ha en till del
och du får gärna mejla
så nu behöver du inte vara förvirrad om du var det |
|
|
|
