18 juni 2009 - del 1 |
"Lita på mig, allting kommer fixa sig tillslut." Han ser
bedjande på mig.
Jag orkar inte ens svara, det finns inga ord. Vad jag vill,
skiter han i. Han bryr sig inte alls.
"Du vet ju att det finns andra chanser, när vi blir äldre?
Allting behöver inte ske nu, det är alldeles för tidigt."
Hans ord mal och mal i mitt huvud, jag står snart inte längre
ut.
Min mage har redan börjat få små fina former. Jag är nu i
vecka 12. Han vill inte det här tillsammans med mig, han
tycker inte att det passar. Och vad ska hans pappa säga, om
han får reda på det här? Tårarna rinner nedför mina kinder,
såsom aldrig förr. Jag som inte har någon. Jag som bara har
honom, och hans familj. Ingen annan förutom en coach.
"Du, jag orkar inte prata om det just nu. Kan vi inte bara
glömma det, för en stund?" Han ber. Och han försöker göra mig
glad. Han lyckas aldrig numera.
Vad hände med den där lyckliga tiden? Då vi inte kunde slita
blicken från varandra? Då vi hade sex minst två gånger
om dagen? Vart försvann den tiden?
Jag fick reda på att jag var gravid den dagen då jag fyllde
17 år. Jag var glad. Att jag fungerade! När jag satt inne
på toaletten och väntade. Jag väntade så ivrigt på det där
krysset.. Och sedan bara fanns det där! Och han som väntade
där utanför. Vi hade bara en dörr emellan oss. En hel
verklighet. Vad skulle jag säga till honom? Han som väntade
på ett negativt resultat. Hur ska han nu reagera?
"Jag är gravid!" Mitt leende lyste upp hela lägenheten. Våran
etta badade i ljus.
"Nej, nej, nej! Är det sant? Det får inte vara sant! Det kan
inte vara sant! Fan, jävla skit!" Sa han och rev sig i
håret medans han gick runt.
Luften fick inte längre plats. Jag fick allt svårare att
andas. Var det samma kille, några månader tidigare som hade
sagt att han skulle vilja ha barn med mig? Kanske inte just
nu, men i framtiden. Jag är i framtiden, nu.
"Fan, jag får ångest! Du måste ta bort det, det finns
ingen annan utväg."
Våran lilla etta badade inte längre i solljus. Den var grå,
täckt av ett tjockt lager damm. Det var smutsigt.
Min panik fick inte längre plats i det lilla rummet,
jag måste ut. Kan inte stanna kvar med den här idioten.
"Vart ska du?" Han ser förvånad ut, frågande.
"Ut."
Trappstegen tog jag med fart. Jag som aldrig brukar
springa i trappor annars. Nu orkar jag inte bry mig,
bara jag kommer ut härifrån.
Utanför min port finns en liten skog. Innerstaden i Stockholm
har inte så mycket mer att erbjuda.
Jag springer ut i den, i jakt på något som inte finns. En
framsträckt hand, som kan hjälpa mig ur det här. Jag ser
den inte.
Jag hör hur han kommer efter mig, i ett försök att få mig
att stanna, att prata med honom.
Men jag ser inte, springer bara vidare.
"Thess, stanna då! Vänta på mig!" Hans röst ekar i min skalle.
Blir plötsligt fler än bara en.
Jag börjar dunka mitt huvud mot ett träd. Hårt.
"Hon hade rätt från början, jag är ett träd. Det är jag som
måste bära allting på mina axlar. Det är jag som kommer
gå under av all tyngd. Jag är ett JÄVLA TRÄD, fattar du det?"
Mitt rop på hjälp i tystnaden.
Mitt skrik över att det är någon bakom varenda träd,
bakom vartenda löv. Det är någon där ute, som bara väntar
på mig.
Mina steg går mot tunnelbanan. Jag måste få slut på det här.
Tågena går var tionde minut. Jämt och ständigt,
och de kommer de alltid att göra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | | sweety_love_you - 22 jan 10 - 20:01 | | hehe jättebra, vill veta mer ^^ | Ismolnet - 22 jan 10 - 16:59- Betyg:  | | Riktigt bra. fortsätt :3 lite kort tho. men det är bra xD |
|
|
|
