Varför regn? |
Varför regn? Inte nu, tänker jag surt medan jag springer mot skyddet av ett stort träd. Kvällen började bra. En stor fest har ordnats för alla som ville delta och det är min födelsedag. Inte för att festen är för mig, med det känns bra att låtsas som det. Ingen firar någonsin mig, inte med någon fest. Konstig nog firar de Denny med en fest och ändå är vi tvillingar.
Jag pustar ut under trädet. Det är få droppar som når mig här. Efter bara någon minut hör jag något komma åt mitt håll, mot mig. Jag blundar. Vill inte veta vem det är. Vill inte att någon ska se mig. Fotstegen stannar. Det låter som min besökare står i regnet, precis utanför trädets skyddande grenar.
"Mary?" Och ljudet av den ömma rösten får mig att kollapsa vid trädets fot. han har ingen rätt. Ingen rätt alls.
Jag säger inget. Vill att han ska gå samtidigt som jag bävar inför att lämnas ensam. Han kommer närmare. nu känner jag hettan från hans kropp. Gå! Stanna! Försvinn! Kom! Jag är så kluven. Vet inte vad jag vill, vad han vill.
"Mary", säger han igen, fast denna gång är det inte en fråga. Det är en inbjudan. Han är så nära nu. Mina ögon är fortfarande slutna, men han är där på riktigt.
En hand rör min kind och jag öppnar ögonen. Äntligen får jag se på honom. I hans mörka ögon finns en fråga, tusen frågor. Och dom säger att han är min. Jag är hans, har alltid varit utan att veta om det. Men han är min. Min alldeles egna.
Och jag kan inte ta honom. Jag får honom inte. I samma ögonblick som jag tänker tanken vet jag att det är sant. Och det förstör mig. Bryter ner mig i små bitar. Det enda som är helt är kinden där hans hand fortfarande vilar. Mina ögon sluts, jag är trött...
"Jayden", mumlar jag. Det känns i hela min söndertrasade själ när jag yttrar hans namn. Jag vill säga det igen, igen. Varje dag. Men jag kan inte. Mina händer knuffar på honom, samtidigt som fingrar sluts kring framdelen av han skjorta. Jag kan inte få honom, men jag vill. Herregud, vad jag vill.
Plötsligt pressas kalla, blöta läppar mot mina. En kropp pressas mot mig och jag blir varm. Allt trasigt läks och inga ärr lämnas. Hela min själ skriker "Min" innan mitt förnuft återvänder. Jag knuffar bort honom, reser mig och rusar ut i regnet. Nu har jag fått honom. Men jag kan inte ta honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | -Julia- - 21 jan 10 - 18:25- Betyg:  | | bra! fortsätt! |
|
|
|
