10. ~Colorblind~ |
Hejsan hoppsan fallerallera :)
Jag vet att många av er tycker att det händer alldeles för lite i den här berättelsen och att allting är jättesegt och kanske inte ens värt att vänta på... men låt mig förklara.
Det är så här att jag har delat upp berättelsen i olika "avsnitt". Första avsnittet är del 1-10 och är till för att jag skulle presentera de viktigaste karaktärerna för er på ett rättvist sätt. Inte bara: "Hej det här är Kevin han är ny i klassen" och "Adam är mystisk och Jessicas plastbrorsa". Jag ville att ni skulle få en lite större bild av dem allihopa (vilket i sin tur kanske satte fler frågetecken i hjärnan på er...)
Så det här är sista delen i det beskrivande avsnittet av Colorblind, och jag hoppas att ni sugs in lite mer i storyn när del 11 kommer och då handlingen tar fart på "riktigt". Men bered er på en lång berättelse och att saker kanske händer i lite annan takt jämfört med andra berättelser här på Dikta.
Hoppas de är okej och att ni fortsätter följa och läsa, för jag har mycket mer att ge er :)<3
COLORBLIND
10.
Nästa dag började vi följa våra vanliga scheman, med lektioner och matte, för korta lunchraster och några få håltimmar. De första lektionerna gick i princip ut på att gå igenom betygskriterier och höra lärarnas eviga tjat om att tiden då vi kunde sova oss igenom lektionerna var över och att vi nu borde lägga all energi åt att förbättra våra nuvarande betyg.
Det var torsdagseftermiddag, och Cornelia hade gjort sällskap med mig hem efter skolan. Hon hade tjatat hela veckan på att få se det nya huset. Hon hade ”wow”-at sig igenom hela nedervåningen, hälsat på Sara och Markus som hade stått i köket och packat upp nyinköpta matvaror, samt flytt därifrån med mig kort efter att Markus hade tappat hela äggkartongen i golvet.
Så till ljudet av Markus förskrämda ursäkter och Saras försök att lugna ner honom och säga att det inte var någon fara – vilket misslyckades något då man med lätthet kunde urskilja frustrationen i hennes röst – småsprang vi uppför trappan.
Jag var lite för ouppmärksam och såg inte Adam som var på väg ner, så våra axlar stötte ihop i en smärtsam kollision.
”Aj!” tjöt jag samtidigt som han utstötte ett betydligt dovare ljud.
Jag drog ilsket ihop ögonbrynen och såg irriterat på honom. Hans beteende mot mig hade inte förändrats det minsta sen första dagen.
Hans läppar särades en aning och jag fick för mig att han skulle säga någonting otrevligt tillbaka, men sen suckade han kort och fortsatte nerför trappan. Jag tittade snabbt på Cornelia som stod och bet sig själv i underläppen för att hålla tillbaka en fnissattack. Jag blev lite irriterad och kände ingen lust att skratta alls, så jag vände mig bara om och började gå mot mitt rum. Cornelia följde efter.
Hon stannade dock upp när jag hade öppnat dörren och gått in i rummet. Hon stod med öppen mun och gloende ögon. Hennes blick vandrade från ena väggen till den andra och hon såg ut som om hon inte kunde tro sina ögon.
”Mitt rum”, förklarade jag. Hon förblev tyst.
Jag såg mig omkring jag också, och försökte ta reda på vad det var som var så otroligt att det fick tyst på henne en så här lång stund, men fann inget. Jag gick och satte mig vid skrivbordet och väntade på att hon skulle vakna upp ur vad det nu var för tillstånd hon befann sig i.
Hon gick runt i rummet under några minuter och bara såg sig omkring. Hon gapade lätt, men verkade inte tänka på det.
”Hallå, ge dig nu. Så himla otroligt är det faktiskt inte”, sa jag till henne när jag ansåg att hennes beskådning hade gått en aning över gränsen och hon fortfarande inte hade sagt någonting, utan istället såg ut som om hon hade gått in i ett slott.
Hon vände sig om och gav mig en ”du-måste-skoja”-blick.
”Driver du med mig eller?” sa hon mycket riktigt med höjda ögonbryn. ”Ska vi byta liv så att du lär dig att uppskatta ditt typ… prinsessrum?”
”Äh, lägg av”, sa jag men kunde inte själv låta bli att se mig omkring i rummet.
När jag väl betraktade de stora fönstren som vette ut mot gatan, de höga, vita väggarna och det ljusa trägolvet så var jag nästan tvungen att hålla med henne om att det såg ut att vara hämtat ur en saga full av prinsessor och mirakel, men samtidigt visste jag att stämningen i huset, och framför allt mitt liv, inte påminde det minsta om en saga eller innehöll mirakel. Mina tankar vandrade som vanligt iväg till mamma, och med ens kände jag nedstämdheten svepa över mig. Jag tänkte att ingen någonsin skulle vilja byta liv med mig. Men sekunden efteråt bet jag mig hårt i kinden och blev arg på mig själv. Cornelia hade inte menat någonting illa. Jag var alldeles för känslig, och det visste jag om. Det räckte med att någon la en liten kommentar, som den Cornelia just slängt ur sig, för att jag genast skulle associera till mamma och ta illa upp.
Självklart hade Cornelia inte menat det som det lät, eller som jag åtminstone tyckte att det lät. Förmodligen hade hon inte ens förstått själv att jag hade tolkat det på mitt egna sätt, för hon stod fortfarande och tittade sig runt i rummet.
”Det är så fint…” mumlade hon.
Jag tog tillfället i akt och tvingade bort mina tankar, skakade lite på huvudet och la en hårslinga tillrätta bakom örat, varefter jag nickade och sa att jag höll med.
”Jag fattar inte attdu inte inser vilken tur du har!” sa Cornelia och kom och satte sig bredvid mig på sängen.
Jag svalde och höll tillbaka alla brusande tankar om hur fel hon hade.
”Hur menar du?” frågade jag istället och flyttade tillbaka lite så att jag kunde luta mig mot sänggaveln.
”Du har fått det finaste rummet i det finaste huset på gatan, en skitsnygg plastbrorsa och en jättesnäll låtsasmamma.”
”Jag tror inte att du skulle ha den uppfattningen om du bodde här i en vecka…” muttrade jag lite bittert och kollade ner på mina händer.
”Vadå?”
”Min ’skitsnygga plastbrorsa’ är typ den drygaste personen jag någonsin har träffat, och hans mamma är ingenting annat än jobbig”, förklarade jag.
”Adam? Dryg?” upprepade Cornelia och såg ut ungefär som om jag just hade berättat för henne att Michael Jackson levde i min källare.
”Ja! Du såg ju hur han var mot mig när vi stötte ihop i trappan? Precis så har han varit hela veckan. Han är jätteotrevlig. Ger mig värsta blickarna och undviker mig som om jag var pestsmittad. Han beter sig som om jag har tagit hans käraste ägodel ifrån honom eller någonting.”
”Det har du ju i och för sig nästan gjort också…” sa Cornelia eftertänksamt.
”Va?”
”Ja. Han har ju varit ensambarn i hela sitt liv, och nu helt plötsligt måste han dela allting med dig. Sitt hus, sitt badrum, sin middag, till och med sin mamma. Det kanske inte är så konstigt om han beter sig skumt och tycker det är jobbigt. Han har ju aldrig behövt göra någonting sånt tidigare, menar jag.”
”Men han är ju bara sån mot mig”, sa jag fast insåg snart att det nog inte var riktigt sant. Kanske var han det mest mot mig. Till och med Sara hade sagt att han var så annorlunda nu jämfört med hur han betedde sig innan han åkte till Österrike.
Cornelia ryckte på axlarna.
”Jag sa bara vad jag trodde. Och det verkar ju inte helt otroligt, det måste till och med du erkänna?”
”Kanske inte…” mumlade jag motvilligt. ”Men han har fortfarande ingen riktig anledning. Det är ju inte som att jag har försökt stjäla Sara ifrån honom, direkt… och förresten så vill jag inte ha henne som mamma. Jag vill inte ha någon mamma alls.”
Cornelia gav mig en blick från sidan, och jag visste att hon genomskådade min lögn direkt. Men hon valde att inte säga någonting om det, eller så hann hon bara inte, för det knackade på dörren och Saras honungsblonda huvud kikade in.
”Men tjejer, inte ska ni väl sitta här inne och slöa bort en så här fin dag? Det är ju bara några veckor kvar på sommaren. Åk och bada istället!”
”Ja…” muttrade jag och kände mig lite gramse på Sara för att hon bara stormade in och talade om för oss vad vi skulle göra på ett högst irriterande sätt. Hon gick igen men lämnade dörren öppen efter sig.
Jag reste mig från sängen och gick fram till den.
”Där ser du hur hon är!” väste jag till Cornelia efter att ha dragit igen dörren.
”Jag tyckte att hon verkade väldigt söt”, sa Cornelia med ett leende.
”Äh”, sa jag surmulet och gick tillbaka och satte mig istället på skrivbordsstolen.
Hon förstod inte. Hon skulle aldrig förstå. Den enda som skulle göra det var Jonas, tänkte jag och plötsligt saknade jag honom oerhört mycket.
Jag ringde honom senare på kvällen. Vi pratade säkert en och en halv timme i telefon med varandra, och precis som jag hade förutspått så förstod han vad jag menade till punkt och pricka. Han ställde inga jobbiga frågor, utan höll och led med mig, vilket var precis vad jag behövde.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SilverAndCold - 26 jan 10 - 21:00- Betyg:  | ”Adam? Dryg?” upprepade Cornelia och såg ut ungefär som om jag just hade berättat för henne att Michael Jackson levde i min källare.
hahahahaha.
nu har jag äntligen läst ikapp, ska försöka att inte... hamna efter igen, hehe.
bra skrivet, ser fram emot när handlingen tar fart på riktigt, som du så fint uttryckte det. ;) | | LetMeJump - 25 jan 10 - 21:16- Betyg: | | jättebra, mejla nästa ") | | LipsOfAnAngel - 24 jan 10 - 17:03- Betyg: | | jättebra (: | | addictedXO - 24 jan 10 - 15:33- Betyg: | | åhå :D mejla :D | | _MaAaLiN__ - 23 jan 10 - 18:54- Betyg: | | Jag tycker inte det har hänt lite saker :D man kommer verkligen in i dina berättelser och jag ser verkligen fram emot att höra fortsättningen :D | | maaliinT - 22 jan 10 - 17:52- Betyg: | | jätte bra! är så spänd på att höra fortsättningen nu, ska bli intressant. mejla :) | | JessicaKarlsson - 22 jan 10 - 17:51- Betyg: | jag tyckte dom va bra innan fast de inte hände något. men nu blir dom väl bäst då :D :D
du skriver ju så otroligt bra :)
mejla :D | | blackgirl - 21 jan 10 - 22:05 | håller med MoRoTpOwEr inte om adam utan om burken
du är helt duktig verkligen | | LoveMusic - 21 jan 10 - 19:44- Betyg: | Jag har sagt det innan, och jag säger det igen; Du. Är. Bäst.
Glöm inte det.
Och Adam är min. Bara så att folket vet. | | MoRoTpOwEr - 21 jan 10 - 19:23 | Okej nu lät det myyyyyycket mer intressant
och jag är lite små kär i adam 'drömmer mig bort*
En ny del nu kvinna annars jagar vi dig med hela
diktas befolkning i en burk *ser läskig ut * | | MoRoTpOwEr - 21 jan 10 - 19:23 | Okej nu lät det myyyyyycket mer intressant
och jag är lite små kär i adam 'drömmer mig bort*
En ny del nu kvinna annars jagar vi dig med hela
diktas befolkning i en bruk *ser läskig ut * | | Rosapapper - 21 jan 10 - 18:50- Betyg: | | Jättebra! | | the-rose - 21 jan 10 - 18:40- Betyg: | Håller med gbg_95, tycker att det är en jättebra ide, och längtar efter del 11;)
jättebra skrivet och intressant. | | gbg_95 - 21 jan 10 - 18:12 | Vilken bra idé, verkligen. Jag uppfattade det helt fel, sorry. ^^ Men det får mig bara att längta ännu mer till Kap 11. ;)
Helt fantastiskt skrivet som alltid. Håller med Cornelia, och förresten så är hon också otrevlig mot honom. :P |
|
|
|
